Karinsmirnoff viforuppmedmor

Jana och bror for upp med mor. Det är fortsättningen på jagfornertillbror. Obligatorisk för den som läst första boken. Den som sig i leken ger. Allt är sig likt som i en långkörare på teve. Som hemtillgården eller hemtillbyn.Mer incest inavel hustrumisshandel och alkoholmissbruk. Komplicerade och känslostympade relationer. Och allt avslutas med en bokstavlig cliffhanger. Rekommenderas.

Musik.

Claire-Louise Bennett: Damm

Lyckligtvis läste jag en munter  recension av Claire-Louise Bennets ”Damm” och hittade på så vis fram till boken. Hade jag bara läst den inbundna upplagans omslag, hade jag aldrig köpt boken. Hör bara: ”Thoreau hade sitt Walden; berättaren i den här boken framlever sina dagar i avskildhet, i ett litet hus med halmtak. Genom en vindlande monolog framträder en kvinna som brutit upp från något och försöker börja om: ett medvetande i rörelse. Sinnesintrycken är fysiska och påtagliga, världen full av liv, former, skeenden. Hennes envisa uppmärksamhet på krypen, korna, päronen och häckandet sträcker ut och böjer tiden, och något nytt framträder.” Ja, skitnödigt är bara förnamnet och ordet ”boooring” kan ersätta hela den krystade harangen.Desto bättre sammanfattar The New York Times Book Review: ”En skarp, rolig och excentrisk debut…” och Los Angeles Review of Books: ”Det här är en samling för de bitska och knäppa, en katedral av märkliga meningar… Damm skimrar av begåvade meningar… en underbar bok.” Just så. Varken mer eller mindre. En vimsig Lauras hjärna utan spärrar och då blir texten precis så här underhållande. Bitvis tröttsamt svamlande men mestadels mycket underhållande och, som sagt, meningarna är understundom briljanta, som (inledningen av kapitlet ”Strax före sju”): ”Det första jag gjorde den morgonen var att göra rent i öppna spisen, och när jag vinklade askspaden nedåt så att askan föll ner i hinken stördes jag plötsligt av en iakttagelse som på det hela taget var lustig, men samtidigt djupt oroande: jag känner sällan något intresse för det motsatta könet när jag inte är full.”.

Musik.

Marcel Proust: Le mystérieux correspondant

En nyutgiven bok med outgivna noveller av Marcel Proust och med initierade för- och efterord av litteraturprofessorn vid Universitetet i Strasbourg Luc Fraisse – Julafton för den litteraturintresserade! Uuuh, nää. Professor Fraisses kommentarer är förstås synnerligen initierade, ibland så till den milda grad att han inte helt framgångsrikt kokar soppa på en spik. Vad Prousts noveller anbelangar så skrev han dem mestadels på 1890-talet, före det stora romanverket påbörjades. Professor Fraisse menar att så gott som allt handlar om Prousts homosexualitet i allmänhet och homosexuellas situation i det franska 1890-talet i synnerhet.  Det gör det kanske och det är förstås både intressant och viktigt, men som tidsdokument fungerar det så där och för förståelsen av de homosexuellas situation i 1890-talets Frankrike inte alls. Här får vi istället billig melodram och hjärta och smärta och Starlet knappa 100 år före Starlet och möjligen en förklaring till att så många fransmän älskar att frossa i medlidande med sig själv, även då det är den i ens närhet som håller på att dö det är mest synd om. Faktum är att Proust som novellist före det stora romanverket inte är något att hänga i julgranen. Gå vidare, här finns inget att läsa.

Vi lyssnar på musik av Prousts polare Reynaldo Hahn. Och här då, någon som hör lite Abba i den här låter av Hahn?

Han Kang: The White Book

Han Kang är geniförklarad av många, bland annat Lisa McInerney, och The Guardian tycker att The White Book är ”brilliant” och som grädde på moset var nämnda verk nominerat till Man Booker International 2018 – ett pris författaren redan vunnit med The Vegetarian. Allt borde alltså vara frid och fröjd och skönhet när du slår upp den här vackra boken och börjar läsa Han Kangs korta betraktelser över ett barn som bara lever i två timmar, ett syskon (hon själv), modern, liv och livet och en hel del annat och det kan, som bokens omslag föreslår, ses som ”a stunning investigation of the fragility, beauty and strangness of life”.Nåväl. Vissa betraktelser är verkligen så där briljanta. Annat ligger farligt nära pekoralen. Ska införskaffa The Vegetarian och ge författaren en ny chans med den. The White Book känns inte som en nödvändighet för någon av er, med undantag för den som har en väldigt massa tid över och gärna vill använda den tiden till att sjunka in i sig själv och tystnadens djup, där mitt i Livsgåtan.

Musik. Mer musik.

karinsmirnoff jagfornertillbror

Jag köpte den här boken. Gick in på hedengrens  och tog den från hyllan. Sedan åkte jag hem och läste den.

Noterade snart att här saknas skiljetecken meningarna bara pågår. Egennamn och annat som eventuellt borde förses med en initial versal får finna sig i att vara gemena. Egennamn skrivs också ihop karinsmirnoff.

Meningarna är korta styckena likaså.

Det fungerar utmärkt snart är läsaren inne i  karinsmirnoffs värld och sätt att berätta.

Glesbygd norrland vinter snö kyla kalla hus som värms med ved familj mörka hemligheter inavel. Då och nu. Eländes elände och original. Som vilken håla som helst fast nu är vi i smalånger.

Bra bok läs den gärna. Jagfornertillbror pekar rakt in i nästa bok och den heter viforuppmedmor.

Gissning kommer vad det lider som serie gjord av svtdrama.

En bra bok & en i förfall

Henrik Berggren: Landet utanför (1939-1940)Har tidigare läst historikern med mera Henrik Berggrens biografi över Olof Palme. En utmärkt bok, med massvis av detaljer och tidsdokument som aldrig stod i vägen för berättelsens rytm eller tyngde den med onödigheter. Den här boken, ”Landet utanför (Sverige och kriget 1939-1940)”, är av samma skrot och korn: massvis med fakta och detaljer, men aldrig tungt, pratigt, ointressant eller vid sidan om. Tvärtom känns det här som en bok som borde vara obligatorisk läsning för alla som uttalar sig om Sverige under andra världskriget; utan att ta ställning redogör Berggren för hur samlingsregeringen (samtliga partier utom dåvarande kommunisterna) agerade i de högst påtagliga orostider som rådde 1939-1940 i Sverige och landets närområde, och han förklarar hur regeringen resonerade sig fram till de olika beslut som fattades och varför de fattades. Inget skrivs läsaren på näsan, som själv kan fundera över hur rätt eller fel det blev både i sin samtid och i historiens ljus och, inte minst, hur envar ser på saken idag. Min uppfattning är att det föreligger en tämligen stor okunskap om Sverige 1939-1945, men att många ändå uttalar sig tvärsäkert om både det ena och det andra som hände eller kanske inte ens hände under den här tiden – inte minst gäller detta i denna, vår alltmer polariserade samtid.

Karin Henriksson: Trump

Det känns rimligt att den här pocketboken går sönder innan läsaren kommit halvvägs genom texten. Plötsligt trillar sidorna ur boken. Lika gott det, för den där bakgrunden och förklaringen till fenomenet Trump som åtminstone den här läsaren förväntade sig dyker aldrig upp. Istället matas läsaren av alla de för en normal nyhetskonsument redan kända historierna och skandalerna, och på det ett rejält knippe ”jag tycker inte om Trump”, och ja, vem, förutom vettvillingar och potentiella lipsillar som letar efter den starke ledaren eftersom de inte klarar sig på egen hand, gör det?

Musik. Och musik. Och musik för vuxna. Mer vuxenmusik.Och så något för barnen att lyssna på.

Martina Montelius: Stackars Birger

Storytell Pocket är, om vi rätt uppfattat konceptet, böcker som först getts ut som ljudböcker för att, sedan de på ett för ekonomerna behagfullt vis visat framfötterna, också ges ut som pocket. Detta gäller Martina Montelius ”Stackars Birger”. Denna Montelius som vi tidigare skrivit gillande om här på vinfierat. Och det gör vi nu också. Hon är kul, Montelius. En mix av Sharpe och Paasilinna, som emellanåt går på amfetamin eller annat effektivt uppåttjack. Understundom lite mycket under bältet så det är inget för känsliga personer, men ni andra kommer ha kul. Dessutom ett farsartat lustmord på de här genierna som teatervärlden själv tyckts, och i förekommande fall fortsatt tycker, sig vara fylld av samt det patetiska jamsandet och den vördnadsfulla tystnaden kring dessa. Montelius bör veta, teaterchef (och fd sufflös) som hon också är.

Teatermusik. Mer teatermusik. Halvteatermusik. Teatermusik.

Ester Blenda Nordström: En piga bland pigor

Utgår från att alla läst Fatima Bremmers utmärkta bok ”Ett jävla solsken” och att alla tycker om den lika mycket som jag. En välskriven och väldokumenterad bok om en av alla dessa mer eller mindre bortglömda, stora personligheter i vår gemensamma historia. Ester Blenda Nordström (1891 – 1948) skrev böcker som rimligen inspirerat Astrid Lindgren på många vis, inte minst till figuren Pippi Långstrump (Ester Blenda som liten lär ha varit förebilden till hennes egna böcker om rackarungen Ann-Mari), hon wallraffade innan Wallraff ens var född, reste i Amerika och i Europa, bosatte sig en tid i Sibirien, undervisade samer i Lappland, körde motorcykel och bil, umgicks med Elin Wägner och samtidens kvinnliga spjutspetsar, med mera.Har nu läst en av Ester Blendas böcker från den tiden det begav sig, ”En piga bland pigor” – utgiven 1914 och tryckt i 15 upplagor (!). En bok som också var en uppmärksammad artikelserie i Svenska Dagbladet. Kort sagt utgav sig Ester Blenda för att vara en piga, sökte jobb på en gård i Sörmland, fick jobbet, arbetade en månad som piga och dokumenterade upplevelsen. En bok som fick ett stort genomslag på sin tid och satte fokus på lantarbetarnas och särskilt pigornas situation med arbete mest varje dag, långa arbetspass och usel ersättning.Nåväl, när man läser texten idag framstår den som lite lätt töntigt skriven, men detta var sannolikt en förutsättning för publicering vid den här tiden. Det dokumenterande värdet kan emellertid inte överskattas och möjligen skulle man kunnat ha önskat att Ester Blenda arbetat en månad till eller tagit tjänst på ytterligare en gård och på så vis drygat ut både innehåll och persongalleriet och dokumentationen av denna lantliga samtid. Hursomhelst en även idag klart läsvärt bok.

Michel Houellebecq: Sérotonine

Har begått Houellebecq. Någon gång måste det ske. Om inte annat så för imagens skull. Den kräver att en läst Houellebecq. Imagen. Läste honom på franska. För säkerhets skull. Och för imagens skull. Men skulle det gå? Med det rykte han har och den höjd hans piedestal har var sannolikheten stor för att Darrieusecqska formuleringar och Foucaultska tankar och Tourniersk ekvilibrism skulle gå den förbi som läser Houellebecq på franska utan att ha det som modersmål. Men nej. Inte alls så. Faktum är att Houellebecq är en språklig lättviktare och en synnerligen okomplicerad och tämligen reaktionär tänkare. Men hans höga piedestal då och hans jätteupplagor? 300 000 ex i förstaupplagan bara av Sérotonine. Tja, det där med ängslighet och kejsarens nya kläder och så. Nej, Houellebecq är snarast att betrakta som en habil medelmåtta. En medelmåtta som knappast är ansvarig för att andra tappar koncepterna och lyfter honom till skyarna.Dålig bok alltså? Nej. Möjligen förvånande att karlns texter är så yviga och allt annat än stringenta. ”Sérotonine” är en sådan där text som lektörer, förlagsredaktörer och kritiker älskar att kalla yvig. En text som behöver stramas upp. Men klart godkänd i den storsäljande kioskdeckar-klassen. För samtidigt är det ofta ganska kul. Houellebecq har helt klart humor. En många gånger skön humor för oss svartsynta cyniker. Och så är han en misantrop. Däremot är han inte, vilket många annars menar att han är, en provokatör. Rimligtvis kommer pedofili alltid att vara ett otrevligt och i sig provocerande ämne. Men att använda det i en roman, i en utan vidare omständigheter inlagd händelse som inte behövs för något alls förutom att provocera, är inte provokativt 2019. Bara sökt. På liknande vis tar Houellebecq inte sällan genvägar för att driva sin berättelse framåt och andra gånger är det både patetiskt och på gränsen till pekoral.Men, som sagt, det fungerar ändå, för man vill vidare i texten, man vill veta vad som kommer att hända, vart allt detta tar vägen, all denna text med alla kommatecken och pladder och en och annan parentes och enstaka semikolon, och ett tag, mot slutet, verkar det som att slutet faktiskt kommer bli riktigt originellt, men nej, det blir det inte (ber om ursäkt för den spoilern); och mitt i allt detta hinner Houellebecq med att kraftigt kritisera Frankrikes och EU:s jordbrukspolitik, de stora varuhus-kedjornas prispress, nyliberalismen, globaliseringen och han vill ha tillbaka en tid när samhället pyntar för tågen så de får tillräckligt med resurser för att kunna gå i tid igen, och lite till. Jo, och så beklagar han sig, högst sympatiskt, över att erotiken i teve-världen nu dessvärre ersatts av kockar.

Musik.