Alice Zeniter: Konsten att förlora

Konsten att förlora är ett mästerverk som snarast bör införas som obligatorisk läsning på alla gymnasieskolor samt i Livets hårda skola. Bortsett från irriterande korrekturmissar, som vi ska återkomma till och som på intet vis ska överskugga författarens utmärkta text, är det här en synnerligen välskriven och väl berättad historia och kan läsas som sådan. Därtill berättar den på ett initierat vis om hur det kan komma sig att någon tvingas fly sitt hem och sitt land, att bli flykting. Och den berättar om vad som kanske väntar den som fått ta till flykten, om livet i flyktinglägret. Och vad som väntar nästa generation. Och nästa. Och om hur det är när den där nästnästa generationen tar sig för att återvända till farföräldrarnas forna hemvist.Konsten att förlora berättar också mer konkret om hur någon kunde bli en harki, och hur den stämpeln kom att gälla hela familjen och hur den kan följa med genom generationerna, och den berättar mer konkret harkis historia när de väl kom till Frankrike, om alla lägren, om vad som hände sedan, om hur det kan komma sig att en yngre generation hemfaller till att agera skäggmän och beslöja sig och låta sig förtryckas av skäggmännen, om terrorismens mål, varför att bli hatad är en del av strategin, om…För den som är uppvuxen i Frankrike eller som bott här länge eller är särskilt intresserad av modern fransk eller nordafrikansk historia är mycket igenkänt samtidigt som vissa luckor fylls i och kunskap byggs på. För den som inte riktigt har koll på Algeriets och Frankrikes gemensam historia men gärna vill ha det är boken ett måste.Författaren Alice Zeniter är född 1986 och debuterade redan som sextonåring. Konsten att förlora är hennes fjärde bok och den har bland annat av ansedda Télérama kallats ett mästerverk. Utöver att skriva böcker ägnar Alice Zeniter sig åt att översätta, sätta upp teaterpjäser med mera. I likhet med romanens Naïma är hennes mor fransyska och pappan kabylsk algerier.Trist avrundning om de ovan nämnda korrfelen och det stora förlagets slarv: Det är smått skamligt att ett förlag som Albert Bonniers Förlag kan göra så många missar i ett så betydande nyskrivet verk. Den unga Naïmas farföräldrar omnämns allt som oftast som morföräldrar, och det gör en enorm skillnad för berättelsen eftersom farföräldrarna är algeriska och morföräldrarna franska. Vidare får morföräldrarna vid något tillfälle heta Madeleine och Paul bara för att på nästa sidan heta Pierre och Madeleine. När Naïma är i Algeriet ska hon till flygplatsen och får skjuts dit, men hon lämnar landet per båt. Ja, det här är bara några av alla dessa missar som gjorts av förlaget. Pinsamt och störande i en annars fantastiskt bra bok.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *