Birgitta Stenberg: Apelsinmannen

Har, känns det som, i alla tider läst om Birgitta Stenberg, hennes vilda leverne och vänskap med poeten Paul Andersson, närheten till Kejne-affären och mycket annat. Förstår att många anser henne som en viktig kugge i sin Samtids centrum och någon som vågade utmana och därmed utveckla, och så är det förmodligen; att hon bidrog till att göra samtalet i Samtiden mer frispråkigt. Den förmodat ”oförblommerade” (citerar bokens omslag) berättelsen i Apelsinmannen (från 1983 och sig utspelandes några decennier tidigare) är dock mest patetisk. Här har vi några människor i Stockholm som utsett sig själva till Genier och rent av Samtiden. De knarkar och beundrar sig själva och är helt tagna av att känna att de är mitt i inte bara händelsernas centrum utan rent av Alltet. Fast egentligen lever de i ganska sjaskiga kvartar och hänger på ett fåtal utvalda näringsställen med likasinnade där den stora frågan kan vara ”Har Paul varit här?”, vilket han har eller inte har och så är det inte mer med den saken.

Så då ska man inte alls läsa Apelsinmannen? Jo, den är läsvärd, just som ett vittnesmål från en Samtid i Tidens flöde. Den visar också med önskvärd tydlighet att allt är sig likt år ut och år in och särskilt i de cirklar som tror sig vara de som bryter cirkeln.

Musik. Mer musik.

4 svar på ”Birgitta Stenberg: Apelsinmannen

  1. Jo, den här självbiografiska kvartetten är i klart pratigaste laget, men innehåller ju en del smaskigt skvaller. Som nästa delens (Spanska trappan) förintande porträtt av ”den diktande redaktören”, Olof Lagercrantz. Inte snällt, om man säger…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *