Hustrun och Den Gröna Chartreusen eller Årets hittills mörkaste dag

(Runt ett muntert middagsbord sitter ett halvdussin personer. Framför dem står renslickade tallrikar, tomma glas och dyra stearinljus som håller på att brinna ner.)

Idiot vid bordet (även känd som Idiot ett): Jag minns fortfarande en gång för länge sedan när Lars bjöd på mörk rom och cigarr efter maten. Det var en verklig aha-upplevelse för mig.

Annan idiot vid bordet (även känd som Idiot två): Bjöd Lars på det?

Idiot ett: Njaee, när digestiven kom på tal föreslog han konjak och cigarr, men när Hustrun fick se att vi satt där med Grönstedts två-stjärniga eau-de-vie och Bellmans Siesta blev hon jättearg och gick och hämtade Vieux Rhum av något slag och ett gäng onödigt stora Cohiba, jag orkade bara röka upp halva om ens det. En oerhört minnesvärd upplevelse.

Idiot två: Romen och garren eller Hustruns insats eller Lars förmodar jag mörka uppsyn resten av kvällen?

(Allmänt skratt utbryter runt bordet medan dumskallarnas sammansvärjning fortsätter i full orkanstyrka.)

Hustrun: Lars, har vi inte lite gammal rom?

Hjälte vid bordet (även känd som Hjälten): Nej.

Hustrun: Eller förresten, ni har väl provat grön Chartreuse V.E.P.? Alltså inte den vanliga chartreusen eller årgångsvarianten utan V.E.P.? Lite svår att komma över bara, ganska sällsynt. Lars säger att det är digestivernas digestiv, gör du inte älskling?

Hjälten: Njaee, så märkvärdig är den inte, tycker den vanliga är bättre, särskilt den gula. Men inget går upp mot en konjagare eller en två-stjärnig eau-de-vie.

Hustrun: Ja men då dricker du det och så går du och hämtar V.E.P:n och bjuder laget runt. Vill någon ha en cigarr också?

Grön musik. Mer grön musik. Och mer grön musik.

F. Scott Fitzgerald: Den store Gatsby

En fördel med att inte ha läst en klassiker, eller att ha läst den för så länge sedan att man inte riktigt kommer ihåg den, eller kanske var det så länge sedan man läste den att man på gott och ont, helst gott, nu får en annan uppfattning om den, är att man har en förhoppningsvis storslagen bok att läsa (igen)! Hittade på årets bokrea – ja, det är ett tag sedan – F. Scott Fitzgeralds ”Den store Gatsby” och har nu läst den (igen).IMG_2857Inser från första sidan att mina minnesbilder av romanen inte är textens utan består mest av de båda filmatiseringar jag sett. Lite vagt den modeikoniska versionen med Robert Redford och lite tydligare den mer nyliga med Leonardo di Caprio. Det är de två senaste filmatiseringarna. Enligt uppgift ska den bästa vara den första, en av stumfilmserans stora verk, från 1926 med Warner Baxter och Lois Wilson.IMG_2857

Slående vid genomläsningen är hur lika dagens dekadenta nöjesliv är 1920-talets – i alla fall när vi talar överklassens excesser – och hur frigjord ”flappern” var, alltså den där kvinnan med kort kjol och kort hår (låt vara att säkert många var frigjorda utan att se ut just som flappern, en slags frigjord motbild till suffragetten, som var mer rejält klädd och inte lika begiven på partajande och dekadens; gemensamt torde de haft att de inte kunde se annat än att kvinnan var jämställd med mannen och också skulle agera utifrån det faktumet). Med utgångspunkt från det är det förvånansvärt lite som hänt avseende jämställdheten de senaste 100 åren.IMG_2857

Att berättaren, Nick Carraway, dessutom får korksmakande vin understryker bara att mycket var då som nu, liksom att en av huvudpersonerna, och flera med honom, lockas av dunkla tankar om rasbiologi – tankar som författaren avfärdar, då boken skrevs 1925, som ”gamla förlegade idéer”. Idéer som ännu lever kvar och tycks gå mot en ny vår – 100 år senare.IMG_2857

Boken då? Jo, den är riktigt, riktigt bra. Ett välskrivet tidsdokument från en dekadent överklass i USA i allmänhet och på Long Island i synnerhet. Med tanke på hur modern den är, både i språk och tanke, bör den läsas av alla och stämma somliga till självrannsakan, och vi som har vissa ambitioner på det berättande området kan låta oss stämmas till en stunds eftertanke både här och där alltmedan den i grunden sorgliga historien om Jay Gatsby och alla de andra mer eller mindre osympatiska personerna rullar på mot det inte särskilt uppbyggliga slutet.IMG_2857Den här utgåvan är översatt av Gösta Olzon och då, såvitt går att utröna, från 1946. Emellanåt märks det tydligt i språket. Om texten bedömdes rent krasst idag skulle säkert många gå loss med rödpennan på sina ställen. Men de här gammalmodiga eller kanske rent av högst medvetna försöken till modernitet i 40-talet är en extra krydda i den här utgåvan (bokförlaget Modernista).F. Scott FitzgeraldSist men inte minst, att Mr Gatsby bjuder Daisy Buchanan och Nick Carraway på Chartreuse gör honom kanske mer sympatisk än vad som var nödvändigt.

Foxtrot!

Långredagsfrossa & påsktribut

Påsken kräver sin tribut och för att göra högtiden till viljes har er utsände bland de högtidsfirande festprissarna både offrat sig och ställt upp än en gång då Vinvännen Göran i Cannes kallat och, dessutom!, skrivit en tribut till Påsken. Först en rapsodisk genomgång av Vinvännens Göran i Cannes vinutbud som i år inte var helt olikt fjolårets vilket gav oss tillfälle att se vad som hänt med våra näsor det senaste året och i förekommande fall vinerna.IMG_2202

Vi som drivna av en djupt liggande känsla för snyltfeeling kom långt före alla andra fick oss till livs först en Bollinger R.D. 1982 (väldigt gul, väldigt väl mogen, tyvärr) och sedan en Agrapart Avizoise (fantastiskt bra, läcker syra, rent, fräscht, hejhopp!).IMG_2204

När så småningom de andra mindre snikinriktade gästerna dök upp kom en spann med lite jeroboamer från Louis Roederer fram (mycket bra, ungt, friskt, fräscht, fruktigt, läckert, trots att det kom efter den urläckra Agrapart Avizoise som inte är så kul att komma efter).IMG_2220

När den obligatoriska Långfredagschampagnefrossan avslutats skred de flesta till bords med viss värdighet medan andra, ingen nämnd ingen glömd, kastade sig över vinbordet och gick lös på det som fanns där och den som gjorde det fann då saker som två gamla, fina Clos Dière (03, förvånansvärt fin utveckling senaste året, börjar mogna lite nu och har fått en för vinmakaren överraskande tydlig och snygg druvkaraktär (syrah) – vi talar trots allt om det överdådiga året 2003… – alltså bra att dricka nu , låt vara den håller flera år till, aningen eldigt slut från året, dock blott 13,5 % och snygg balans och struktur vilket vi måste applådera oss själva för ett år som 03: bravo vinmakaren!;…IMG_2210

…04 ”La Chouchou”, alltså den lilla specialbuteljeringen av ett enda ekfat av den totala volymen Clos Dière 04 – resten såldes som vanlig Clos Dière, utan tillägget ”La Chouchou” -, kräver fortsatt ett par års lagring, dock behagligt att dricka nu, avsevärt mer frukt och rostade toner än i 03, vilket delvis beror på det utvalda ekfatet, gott tyckte nog de flesta).IMG_2211Castello Romitorio 1988 (tegelröd, såg övermoget ut och många skydde den här flaskan som pesten, något för övrigt er utsände bland de falska vinguiderna gjorde sitt bästa för att få alla andra att göra på grund av att det var jättegott, väl moget, och jättegott).IMG_2206

Château Giscours (magnum) 2007 (tegelröda kanter, knutet och inte särskilt ursprungstypiskt inledningsvis, nästan som om Giscours fortsatt skulle fiffla med ekchips, men med lite luft lättar det där och vinet blir alltmer typiskt både för sitt ursprung och sitt år, helt ok då).IMG_2209

Som somliga hellre drack vitt än rött fanns det också lite av Domaine Otts vitvin från Clos Mireille (2014, mer grape än det fordom var och inte lika läckert personligt som tidigare, inbillade sig er utsände i de omgjorda vitvinernas överraskande värld, ok men borde haft mer personlighet) och en Chablis som vi så här med eftertankens kranka blekhet brännande som en långt gången förfrysning på kinderna glömde prova mer ordentligt, kanske därför att en första sniff var så tråkig och avtändande (svavelbyggd kryddighet och ”terroir”) att vi inte orkade anstränga oss på den.IMG_2213

Nu, äntligen!, är vi komna till påsktributen, vilken i samband med ett litet tal frikostigt delades ut till de övriga gästerna, vilka inte kunde hålla tårarna tillbaka och att döma av de framhulkade ropen efter väl genomförd deklamation var det mer än en som menade att de minsann vet vem som bör få nästa Nobelpris i litteratur! Vi ger plats för ”Påsk! Oh påsk, signade Påsk!”IMG_2228

Påsk! Oh, Påsk, signade Påsk!

 

Påsk! Oh, Påsk, den signade Påsken

är här så fjädrarna yr

Vintern bort från oss flyr

Våren är här med sol och glam

Och knoppen vaknar på sin stam

 

Vi skönjer en ny morgondag

Och fylls av mycken välbehag

Va? Hörde jag ordet pekoral?

Då ska ni veta att detta är ett omfattande tal

 

Var var vi nu igen då?

Jo, våren och påsken var vi på

Vi vill vara hipsters och odla skägg

Bara för att det råkar rimma på ägg

 

För vad vore denna hyllningsdikt

på en skala

utan de ovala?

Jo, som en ledbruten utan gikt

 

Se där i skyn!

Vad stiger ur dyn?

Vad är det för låt vi lyss till?

Är det en lärka som slår en drill?

Nej! Det är Påsktuppen som gal!

Att nu är det slut på detta fina tal!IMG_2212

Påskmusik!

Långfredagslånglunchsvinfrossa & Reeperbahn

Långfredag och traditionsenligt gick säkringen på Vinvännen Göran i Cannes som fick för sig satt kasta en kaskad av unika viner på oss inteLouise 2000 särskilt nödbedda och just denna dag synnerliga goda vänner. För att göra en lång historia kort inledde token med ett par Louise 2000 på magnum (medan Pommery inte alltid får världen att stanna är Louise aldrig en besvikelse och den här inte helt självklara årgången i Champagne har man än en gång lyckats med att få till en fräsch och god vara, mycket gott), varpå ett urval vita viner följde och för att ingen ska gå miste om den smälek ni som inte var med måste känna har vinifierat lagt två strån i kors för att få med allt: Baron de L 2008 magnum (fantastiskt bra, Sauvignon blanc i sin prydo), Meursault (Drouhin) 1999 (kork), Clos des Mouches (Drouhin) 1997 (fin fransk ek fortsatt på näsan, bra frukt, syran på sin plats, bra), Corton-Charlemagne GC 1993 (först lite väl thiolig för en vinmakaresLångfredagsvitviner 2013 smak, sedan väldigt smörig och snygg, bra och med tiden utmärkt), Pic 1er 1990 (brukar vara lite ojämna, den här flaskan utmärkt, mogen, fortsatt läcker syra (trots året)), Bienvenues Batard-Montrachet (Remoissenet) 1986 (mogen, gammelsötma, mycket bra, läcker). Efter vitviner följde så ett knippe rödtjut: La Chapelle (Jaboulet) 2005 (lysande Syrah och Hermitage, mycket bra), Clos Dière 2003 (på karaff ett par timmar före servering, likväl fortsatt tokung, dock tveklöst en Clos Dière och koncentrerad Provence-syrah, god om jag får tycka så och Herregud! vem skulle hindra mig från det?), La Chapelle magnum 1999 (lite gammelkork dessvärre, annars mycket bra och fortsatt ytterst vital (såklart)), PommardLpngfredagsrödviner 2013 ”Les Vignots” (Leroy) 1991 (mogen PN, mycket Pommard, bra, på gränsen men mycket bra nu), Chambolle-Musigny (Leroy) 1986 (mycket ljus, mogen, väl mogen), Beaune 1er Cru (Leroy) 1972 (mycket ljus, mogen, på gränsen, men okej för den som tycker om gammalt rödtjut). Och allra bäst var som alltid den avslutande gröna Chartreuse V.E.P., som i år även användes i syfte att än en gång bevisa att sötman i den ädla drycken sitter som en smäck till ett Gillardeau-ostron. Reeperbahn.

d lounge, Beijing: en viktig adress & Dooley Wilson

Trots att adressen är densamma som för 1949 Duck de Chine, ligger inte d lounge vägg i vägg; man får helt enkelt famla runt tills man hittar den diskreta entrén en bit bort, inte långt från de mörka männen som står och kränger droger. Väl inne kan man känna sig utvald:

d lounge - full av iakttagelser

bara att hitta hit kräver sin den. Cocktails förstås, Cohiba och Montecristo, ingen Chartreuse VEP, men väl Drambuie, som kan fungera som substitut om den gröngula abstinensen blir för svår, en härlig mix av mutade och mutande, av omsvärmade västerlänningar som tror sig vara viktigare än de är, ortsbor som har tillstånd och fusk att sälja eller som är framgångsrika företagare och tror sig vara viktigare än de är, äldre män och yngre kvinnor och folk som vill tillhöra de vackra och inne och så du och jag, de förnöjda iakttagarna som diskret glor ögonen ur sig, smuttar på sin Drambuie och puffar på Cohiban och får någon slags förflugen Casablanca-flash mitt i Peking-natten. Dooley Wilson.

La Chapelle, La Janasse & Champagne & Chartreuse

I vanligt Långfredagsordning infann vi oss hos Vinvännen Göran i Cannes, lystna och med sniktarmarna skrikande. Vi hann knappt säga hej förrän vi kastade oss över Champagne-på-magnum-bordet, som i år bestod av en vällagrad och riktigt bra, rund och mumsig Laurent Perrier Cuvée Rosé. Mer mineralig och stram var en något yngre Ruinart Rosé. Båda mycket bra och med en fin eftersmak av jordgubbe. Utöver de här roséerna fanns också ett par hemmalagrade Pommery, som var okej till någon slags buffé med krabbsallad och gambas och sådant där. Innan vi så gick på den gröna, gula och blå Chartreusen tog vi oss, även detta traditionsenligt, an ett par magnum rödvin som Vinvännen Göran i Cannes behövde hjälp med. För egen tog jag snabbt och effektivt tag i Domaine de la Janasse 2001, varefter jag gömde mig i ett avlägset hörn av Vinvännen Göran i Cannes hus med en magnum La Chapelle 1999. Den förra var fantastiskt god och imponerande till att börja med (power–Grenache med mycket frukt), för att sedan bli lite för mycket med tanke på att det faktiskt är en Châteauneuf-du-Pape och ingen Grenache från Nya Världen, fast bra var den. Den senare, kan jag berätta för alla som var där och inget fick, var precis så mycket Syrah, Hermitage och La Chapelle, som man kunde önska.

Blå Chartreuse! Äntligen!

I samband med att vi tullade lite på Vinvännen Göran i Cannes vinlager häromdagen passade vi på att avsluta traditionsenligt med lite cigarrer och Chartreuse av olika slag. Det var då något gudomlig flög i Vinvännen Göran i Cannes och han sken upp och sa med ett fånigt leende på läpparna ”Får det lov att vara grön eller gul idag? Nej tack, jag vill ha blå!” och så skvätte han i hälften grön och hälften gul Chartreuse i sitt glas och satt där med världssensationen Blå Chartreuse! En sådan härlig gamäng han är, Vinvännen Göran i Cannes, och det är inte för inte han har ett förflutet som konsthandlare, för det här med färg det kan han.