Den gamle hårdbarockaren Claudio Monteverdi och ett gäng muntra musiker förgyller förundrat vår måndag med en magistral madrigal.
Magistral måndagsmadrigal
Svara
månadsarkiv: april 2011
Beyond Biondi-Santi: Cune, Spätburgunder & Finch
För ungefär 20 år sedan köpte jag i samband med VinItaly på mig ett gäng Biondi-Santi. Till detta inköp drevs jag av upprepade uppmuntrande uppmaningar och hyllmeter av hyllande artiklar. Buteljerna jag köpte var av varierande ålder, men ingen var riktigt ung. Merparten var Brunello, några Rosso di Montalcino. Det flaskorna haft gemensamt utöver det höga priset är att de alla känts som mycket seriösa försök att göra ett riktigt bra och elegant vin, men att de kört in i en dimma av flyktig syra, orena stick och otillräcklig druvkvalitet och till slut hamnat i diket. Plockade i helgen upp en Rosso, dessvärre utan årgång eftersom den lilla etiketten trillat bort i samband med någon misshandel flaskan utsatts för i min källare och korken, som förvisso var i bra skick, var så vinmarinerad att den var omöjlig att få något vettigt ur. Etiketten var dock den ”gamla”, det vill säga den där det står ”Cantina della fattoria ’Il Greppo’”. Gissningsvis en tidig 70-talare. Nu tror nog majoriteten av er att jag ska dissa det här vinet fullständigt. T o m jag tror det! Men nej, eller, alltså det var inte bra och i mina ögon mycket långt ifrån marknadsvärdet, men det var ändå okej på något vis. Det var trött, men det hängde ihop i sin ljusa, orangebruna färg och med sin doft med ett överraskande inslag av frukt och för att vara en gammal Biondi-Santi väldigt lite färskt gips och flyktig syra – det sistnämnda förmodligen därför att Rosson fått mindre ek än toppvinerna. Lite murken och trubbig var den, och en aning skitbesk, men den hade en fin eftersmak av nöt och i huvudsmaken kunde man förnimma ett inte oangenämt inslag av petroleum. Shit, bästa Biondi-Santi jag druckit, tror jag! Nu var det dock så att det här vinet öppnades som en avledningsmanöver eftersom min syster och hennes man var på besök och jag själv tänkte dricka en Cune Imperial (Reserva) 1981. Visst, inte bästa Imperial-året, men gott nog, och elegant, vilket förstärker den klassiska Imperial-stilen. Nu var det moget och gott med, pittoreskt nog, ett litet drag åt det mer ”dilliga” Viña Real-hållet, bara för att snabbt återgå till sitt rätta jag: Imperial och Rioja och ett förvånat uttryck av svartvinbärssaft och nykokt, mjölig King Edward. Avslutningsvis: Syster och Svåger hade med sig en Assmannhausen Spätburgunder från Höllenberg och Kloster Eberbach och 2009 och den visade sig vara riktigt mumsig Spätburgunder med både elegans och jordgubbe; något snipig kanske men icke desto mindre god. Beyond The Bizarre.
Torvald, Brioni, Commander, Marshland & Frank Zappa
Att en tioårig häst år 2011 kan vara favorit i ett lopp som Olympiatravet är smått osannolikt och vittnar om att det handlar en undantagshäst och möjligen också ganska svaga tips inför loppet. Låt vara att Torvald Palema fick ett bra lopp i Olympiatravet, men att han blir fyra är i min bok fullt godkänt och långt ifrån ett misslyckande. En hedershäst. Att Brioni vinner är oerhört kul och välförtjänt. Att Commander Crowe slår ihop och galopperar är tragiskt. Att Marshland efter en snygg Örjan-styrning från hopplöst bakspår blir tvåa är imponerande. Frank Zappa. Skål för Brioni!
Robert, Tom & jag på balett i Seattle
På tal om ingenting befann sig för en tid sedan min uppdragsgivare tillika kompis Tom Hedges och jag oss på operan i Seattle. Detta därför att Anne-Marie och Tom Hedges är djupt involverade i den välgörenhetsverksamhet som bekostar operan. När vi satt där med ett glas bubbel och väntade på att få inta våra platser sa Tom efter en stunds funderande och tittande ”Lars, look at all these people… a typical opera audience…”, jag förstod att något mer skulle komma så jag väntade tyst medan jag studerade människorna runt omkring oss, som såg ut som folk mest gör och då kom slutklämmen, levererad med viss avsmak ”… all liberals”. Dansen vi sedan tittade på visade sig bland annat vara läckra ”Caught” med musik av min husgud Robert Fripp. Man kan väl säga att medan jag trivdes som fisken i vattnet skruvade Tom alltmer på sig under föreställningens gång.
Dansbonus med Fripp (som spelar gitarr i klippet)
I TV5 gäller Geller
TV5 har dammat av den gamle utomjordingen Uri Geller och kör hans fenomenala show för fulla muggar bara för att en gång för alla bevisa att man måste vara intelligensbefriad för att kunna titta på TV5 en hel kväll.
Hat trick av Modo
Även en Timrå-anstruken bedömare måste imponeras av att Modo på kort tid fostrat tre poängkungar i NHL.
Patrydrickatips till Daniel Sedin. .
Vit Rhônehyllning & Roussanne vs Marsanne & Carlos Santana
Inte för att det spelar så stor roll, men samtidigt som det är helt i sin ordning att många hyllar druvan Marsanne är det lite konstigt att så få lyfter fram Roussanne. Ibland tror jag rent av att många fått för sig att Marsanne är den stora kvalitetsdruvan av de båda. Kanske är det så därför att den sistnämnda är så svår att odla. Känslig för allt, kort sagt. Resultatet är små, osäkra skördar. Till råga på allt är den sedan svår att vinifiera (oxiderar lätt). Detta har lett till att den på många håll ersatts med Marsanne, som är betydligt lättare att hantera. Numer finns det kloner som är lättare att handskas med, men de är inte alltid lika bra som de äldre, svårodlade varianterna. Hursomhelst: Roussanne är den kvalitativa tungviktaren i vit Châteauneuf-du-Pape (inte Marsanne) och den ingår även i de tillåtna vita blandningarna i norra Rhône, där den ofta utgör kvalitetsbasen medan Marsanne står för volymen. För den skull det inte framgått ovan: Roussanne sopar vingården med Marsanne om det är fråga om kvalitet. Avslutar med en allmän rekommendation att inmundiga både unga och gamla – gärna 20 år om de är av bättre kvalitet – vitviner från Rhône samt ett tips: titta alltid efter vita Rhône-viner på franska, bättre krogar. De brukar inte bara vara bra till maten utan också extremt prisvärda. Carlos Santana har f ö gjort en hel del god välgörenhet genom åren, men bandet Santana och han själv som musiker var på topp för fyrtio år sedan och då kunde det låta så här.
Världens bästa chardonnay! Garanterat!
Åerts upplaga av tävlingen Chardonny-du-Monde är avklarad. Återigen har man utsett världens bästa chardonnay-vin. Av cirka 900 viner fick runt 300 medalj. Vart tredje vin. Årets skörd av tävlingsviner var med andra ord exceptionell. Att de som får en medalj som en naturligt följd förväntas betala dyrt för små klistermärken med ”medaljen” har inte med saken att göra. Och bland de tio bästa chardonnay-vinerna i världen återfinner vi som väntat Château Ksara Chardonnay Cuvée du Pape 2010 från Libanon, Red Rooster Chardonnay 2009 från Kanada, Vin de Pays d’Oc Terradria Collection 2007 från Dubouef och, så klart, Vin de Pays d’Oc Mas du Novi 2009 från Saint Jean de Noviciat. Hallå?
Vinreklam 5.0: Påskens cloutilde
Den här vinreklamskarusellen snurrar bara fortare och fortare (se nyss inlagda reklamsnuttar, rena TV3…) och nu får det vara slut i och med detta tips på vitt i påsk och vad tror den trogne vinifierat-följaren att jag tipsar om när det kommer till vitt om inte Clotilde Davenne och hela batteriet av Chablis, Saint Bris och Bourgogne? Kan köpas här. Avseende Clotildes Bourgone Blanc håller 09 på att ta slut redan nu. Kan dock lugna alla Clotilde-vänner med att 2010, som jag provade tillsammans med henne häromveckan, är ändå bättre – låt vara att den kanske kommer att vara lite tillknäppt i början (eftersom den buteljerats så nyligen). Å andra sidan är det inte första gången vi får kastrullera Clotilde.
Vinreklam 4.0: Rätt rätt & rätt rött i Påsk
Lammet tarvar en spanjor i år. Det känner jag bestämt. Två minst sagt utmärkta tips är Muga Reserva 2006 och Mazuelo de la Quinta Cruz 2009. Vad det sistnämnda vinet anbelangar har jag gjort det själv så rent objektivt kan jag säga att det är bra. Båda i beställningssortimentet, men låt inte det hindra er!