Alla säger det är så kul att åka hölass därför att de aldrig har åkt hölass

Alla säger det är så kul att åka hölass därför att de aldrig har åkt hölass. Legat däruppe, ovanpå all den nyslagna och grönskimrande väldoften och varit livrädd att trilla av. Att slå sig fördärvad mot marken, skrapa upp sår och få grus i dem, att bryta en arm i fallet eller att få ”Tvärilsken” Johansson efter sig, drängen på Lillgården. Normalt skulle han, i likhet med historiens alla andra drängar på Lillgården, kallas ”Lillgårdadrängen”, men saken är den att ”Tvärilsken” Johansson har ett rasande humör. Oss barn brukar han inte slå, bara skrämma eller halvt dra öronen av när vi ibland varit dumma och brutit en arm i fallet från hölasset eller lekt krig med rovor, alltså hoppat runt och kastat rovor och fuktig jord på varandra istället för att lydigt lägga de nyskördade rovorna i de för ändamålet utställda korgarna som guppar runt som lysbojar i farleden på rovfältets väldiga hav.

För de vuxna är det sannolikt etter värre. Nu åker de inte hölass så ofta och brukar veterligt aldrig kasta rovor och fuktig jord på varandra istället för att ägna sig åt skörden, och tur är det för det vete gudarna vad ”Tvärilsken” skulle ta sig till med en vuxen som är oförsiktig nog att trilla av hölasset. Halvt avdragna öron skulle inte förslå långt då. Men jag vill inte tänka på hur illa det skulle kunna gå. Det räcker med att veta att det inte är för inte han kallas ”Tvärilsken” och att han är livsfarlig.

Kort sagt finns det vreda och skräckinjagande och rent av livsfarliga personer, och så finns ”Tvärilsken” Johansson. Redan som liten gjorde han rätt för sitt tillnamn. Hade tiderna varit mer moderna hade han säkert satts på anstalt när han slog flickan Söderström sönder och samman sedan hon lurat i honom nyspulver, som hennes äldre bror köpt på postorder från Hobbex. När flickan Söderström och ”Tvärilsken” började småskolan ett halvår senare, vägrade hon gå till skolan om de båda sattes i samma klass. Detta hörsammade skolledningen, och då det bara fanns en klass med årskurs ett till tre och en med årskurs fyra till sex ledde detta till att ”Tvärilsken” fick hoppa över lågstadiet, vilket i sin tur lett till att han förblivit analfabet. Det enda han var bra på i skolan var att stöta kula och hiva iväg slungbollen, vilket han däremot gjorde med den äran.

Det där som flickan Söderström gjorde då för länge sedan är något som fyller oss alla, också de vuxna, med fasa bara vi tänker på det. Ingen skulle våga sig på något sådant idag, att utsätta ”Tvärilsken” för nyspulver. Ingen har vågat sig på något sådant sedan det hände. Det räcker med att titta på ”Tvärilsken” för att förstå att det inte är läge för skoj och glam och ändå mindre att reta honom.

Potatisnäsan, väldig och färdig att läggas på plåten och bakas i ugnen, sitter intryckt i plytet just ovanför munnens väldiga och runda omfång; ett svart hål med utspridda tänder i gult, beige och brunt var gång han öppnar truten för att svärja över något eller någon som gått honom emot. Ve den som går honom emot. Den låga pannan, knappt skönjbar mellan det orange hårfästet och de buskiga ögonbrynen, som ett par apelsinklyftor ovanför de svarta och elaka ögonen, skrynklas så gott den lilla ytan tillåter ihop till en knottrig del av en månkrater, de håriga och köttiga öronen, röda ända ut i snibbarna, rör sig lika oroväckande som den afrikanska elefantens öronlappar just före attacken och från djupet av hans enorma bröst kommer en illavarslande morrning som kan skrämma ett hungrigt lejon på flykt, den enorma slokmustaschen som endast i ringa omfattning har sitt ursprung i den försumbara överläppen utan snarare i de väldiga näsborrarna vibrerar oroväckande. Så kommer hans händer, dessa gigantiska ramar, farande från ingenstans och slår problemet både med häpnad och kraft, så till den grad att också den störste bland bjässar genast faller till marken och blir liggande med sprängande huvudvärk och ringande öron och i värsta fall spräckt skalle. Så frustar han ur den ugnsbakade potatisen till näsa och grå ånga kommer ur de köttiga öronen och han lyfter en av sina släggor till fötter för att avsluta det ramarna påbörjat och nu gäller det att ta till flykten om livet är en kärt.

Det är lätt att förstå ”Tvärilskens” ilska när barnen ger sig ut på krigsstigen istället för att plocka rovor på höstlovet. Svårare att acceptera hans ilska över den som råkar trilla av hölasset. Kanske är det för att han själv aldrig åkt hölass. Han har aldrig legat däruppe på toppen av lasset, med flera meter ner till marken, och desperat försökt hålla sig fast i det lösa höet som rör sig i takt med vägens håligheter och gupp. Han tror att det är kul att åka hölass och är bitter i sitt innersta för att han aldrig fått uppleva den lyckan och hyser därför ett för omgivningen outgrundligt hat mot både själva hölasset och dess passagerare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *