Den svenska vinfarelsen, Deep Purple & Hoola Bandoola Band

vinifierat hade nyligen, i ett inlägg, mage, att antyda, att svensken i gemen inte är en särskilt sofistikerad vindrickare och att, följaktligen, Sverige inte är den där

Ser ut nu som då

Ser ut nu som då

dryckesförebilden för övriga, enligt vår världsbild mindre utvecklade, vinländer. Det är visst och sant, att toppen på vinpyramiden blivit både större och bredare och det är också korrekt, att pyramidens midja breddats. Gott så. En utmaning för alla i samhället torde dock vara, att pyramidens bas ser i princip likadan ut nu som då – det vill säga, domineras av fylla och enkla viner, som, och det här är något av pudelns kärna, inte är bättre nu än då. Lägg till detta, att även om vissa högre upp i pyramiden dricker dyrare nu – till exempel Amarone och liknande, inte sällan orena, dumextraherade, obalanserade och, även då flaskan förefaller billig och fyndig, överprisade, viner – är det fortfarande så för många, att kvällen inte är hel förrän berusningen intagit eller, i förekommande fall, övertagit kroppen. Det finns alltså anledning till viss ödmjukhet när vi talar om oss själva som vinförebilder. Det pinsamma i allt det här är nu, förstås, inte, att vissa söker och uppskattar berusningen, ja det är inte ens det att så många i sitt oförstånd går igång på de lika överprisade som obalanserade vinerna, utan, snarare, att pyramidens bas fortsatt ser likadan ut. Vissa hävdar, inte utan viss stolthet, att vi nu dricker mer vin på bekostnad av starkvin och sprit. Men det, mina vänner och hängruntare, och ni andra, är faktiskt en dålig nyhet när vi nu studerar pyramidens botten, där målet för majoriteten – missbrukare och festprissar – torde vara fyllan och det är,

Istället för öl

Istället för öl

faktiskt, bättre att individen går loss på sprit eller starkvin eller kanske framförallt öl, som, i missbrukarens fall, innehåller mer som en utarmad kropp kan behöva, till exempel B-vitamin – vinifierat må låta cynisk här, men detta är ett tragiskt faktum. De billigaste vinerna är, nämligen och som vinifierat tidigare påpekat, aldrig så billiga som de förefaller: betalar inte konsumenten gör någon annan det, till exempel vingårdsarbetaren och naturen. Ju mer skräpvin svensken hinkar på bekostnad av starkvin och sprit, där (i alla fall mer) vanligtvis alla i produktionskedjan får korrekt betalning och där naturen i mindre omfattning tar skada även avseende billigare produkter, desto sämre är det. Låt oss sålunda besinna dessa fakta: Sverige är, på det stora hela taget, inte en sofistikerad vinmarknad och avseende vinpyramidens botten har vi snarast gått åt fel håll. När dessa fakta sjunkit in, ska vinifierat återkomma med lite förslag på hur Sverige kan bli en sofistikerad vinmarknad på riktigt. Det är föga troligt, förstås, att vinifierats förslag kommer att genomföras, eller ens studeras i beslutande kretsar, kanske, och högst sannolikt, kommer de inte längre än till vinifierat, men det betyder på intet vis att det inte roar avsändaren att skriva dem eller, för den delen, att det inte är bra förslag eller att vinifierat inte är en förslagen blogg. Avslutningsvis: trots att jag lyssnat på Black Night från Made in Japan typ en miljon gånger har jag inte förrän idag (!) noterat att Ritchie Blackmore, den filuren, där i början, står och stämmer gitarren som vore han lika klantig som jag, fint, och en hygglig låt är det förvisso. Hoola Bandoola Band.

6 svar på ”Den svenska vinfarelsen, Deep Purple & Hoola Bandoola Band

    • Myrvold är nog inte helt fel på det, en rejäl syresättning kan göra gott i ett ungt, outvecklat vin av hygglig kvalitet. Kanske känns hans metod en aning sökt; det räcker nog att några gånger kasta vinet fram och tillbaka mellan ett par kastruller.

      Dock kan man anta att pyramidbasvinet varken blir så mycket bättre eller sämre av Myrvold-våld, zappning, kastrullering eller annat, eftersom det brukar vara dött redan innan man sätter igång behandlingen, och, frestas man tillägga, medan syre är ett användbart grepp i återupplivningsförsök av människor har det en omvänd effekt på ett trött vin. Mördande effektivt, skulle man kanske kunna säga.

      • Men en stillsam tur i Soda Streamen då…?
        Skämt åsido. Tack för upplysningen. Önskar jag hade bra länkar vad gällde elzappningen jag ursprungligen läste om i New Scientist. Resultatet skulle tydligen ha varit ”häpnadsväckande” bra och betygsatt av respekterade vinkännare, men mycket mer än så stod det inte- och det kan ju betyda ungefär vad som helst. (Även om det var New Scientist.)

        • Tror det bästa sättet att fixa till ett rött skräpvin är att slå i ett par droppar Aurora i flaskan, skaka om och servera, är vinet vitt är det sannolikt bättre att slå på några droppar Måltidsdryck Päron.

          F ö är det ett problem att ”vin” är ett ämne som mer ofta betraktas ur en kvasivetenskaplig vinkel, mer sällan ur ett rent vetenskapligt perspektiv. Av något outgrundlig skäl går även annars omdömesgilla människor i spinn när ämnet kommer på tal och börjar plötsligt tro på både det ena och det andra, rent av, i förekommande fall, att de själva har något att bidra med.

          Med detta sagt: klart det vore intressant att få ta del av artikeln i New Scientist!

  1. Tack! Intressant länk. Artikeln är, som jag uppfattar det, skriven för folk som inget kan om vin och av en person som inget kan heller. Att man på olika sätt kan påskynda ettvins utveckling är en sak, att förbättra kvaliteten en annan. Forskarna verkar ha kunnat påskynda/påverka mycket unga viner, men knappast förbättra dem. Sedan drar artikelförfattaren till med egna slutsatser som att man nu kan kapa 20 års lagrings tid i vin o d. Känns inte särskilt seriöst. Men kul – om inte annat undrar jag om de kinesiska forskarna inte hade något att göra eller varför kör man 600 volt i en vintank?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *