Lyran lirar lullullfritt, lidelsefullt lyriskt

Vi skulle bara gå ut och äta en bit, lik förbannat skulle malmöiterna släpa med er utsände i de efter de saliggörande näringsställena ständigt sökande själarnas understundom kickfyllda och understundom av besvikelse målade vardag genom snart sagt halva stan i jakt på stället som bara måste beätas och bedrickas just nu, stället med stort S, eller kanske L eftersom det heter Lyran. Således bar det av genom ett av storm hemsökt Malmö, genom mörka gator, över torg, under svajande trädkronor som hade svårt att hålla kvar sommaren, vid sidan om förrädiska vattenpölar; till och med genom ett öde Folkets Park!

Var det verkligen värt detta? Jadå, skrek malmöiterna i den tjutande vinden, stället med stort S, som du säger, stort L som vi säger här eftersom det heter Lyran och vi kan stava, håller innovativ stjärnklass på köket, men får så klart ingen stjärna eftersom lokalen och den gemytliga stämningen sätter stopp för det, och!, tillade någon med ett väl tilltaget vrål, snubben som driver stället drivs inte av att bli behängd i stjärnglansens statusfyllda himmel, han är trygg i sig själv nämligen och drivs snarare av äkta passion för maten och smakerna!

Jaja, vad säger då en gammal malmöbo som släpats genom storm och natt för att begå denna utlovade oas av upplevelser av högsta klass och det dessutom till högst rimliga priser? Jo, han säger att malmöiterna underdrev lite. Hade kunnat gå till Västra Vemmenhög tur och retur i stormen Boris eller Gudrun för upplevelsen. Så ja, det var väl okej. Fantastisk mat med sofistikerade, mjuka, sköna smaker i harmoni och utan dumheter, gårdagens hipsterattribut och konstigheter eller överdådiga mängder salt och andra dumheter ungtuppar och gomdöva ibland tror sätter smak på tillvaron; riktigt bra, rena naturviner; utmärkt service. Absolut värt varenda krona och vartenda steg i stormen.

Musik.

Ny hundattack! eller Den kvidande hussen    

Så du går där lugnt med din stora hund på en morgonpromenad när du ser två lösa, små vita skottar. Du stannar. Inser att du inte kan springa och gömma dig för dem. Hoppas att deras husse, som skymtar bakom dem, ska ta sitt ansvar och kalla hem dem. Du ställer dig mellan din hund och den första superaggressiva och inte så lite självmordsbenägna skotten och säger på din mest tyska franska ”Arrête! Non!” – sådant som normala hundar lystrar till. Dock ej ouppfostrade skottar, med en mesig husse som i bakgrunden hörs kvida (jo, kvida) något i stil med ”gubben, guuubben”. Du ser din hovawart lugnt stå där och titta på den lilla trasselsudden som i en allt snabbare takt rusar mot honom och både han och du inser att skottens brist på hjärnkapacitet tydligen av naturen balanserats med en imponerande aggressivitet. Bara en sådan sak som vad ska skotten göra när han kommer fram? Bita hovawarten i benet? Försöka hoppa upp mot nacken?Han försökte med det där sista och då öppnade bara hovawarten gapet och stängde det igen så satt skotten där, och då denne fortsatte utmana ödet genom att bjäfsa, morra och försöka bita började hovawarten lite trött skaka runt på det lilla livet. Minst lika trött var jag som än gång såg mig nödsakad att försöka rädda livet på en den här gången förvisso korkad och aggressiv men i grunden oskyldig hund. För att få slut på skakandet som snart skulle bringa skotten av daga lade jag mig så på hovawarten så vi alla tre, hovawarten, skotten och jag, låg där stilla på marken. Skotten i hovawartens mun och hovwarten under mig.

Plötsligt dök den inkompetente hundägaren upp med sin andra skotte. Emedan den sistnämnde inte var lika korkad som sin kompis höll den sig på avstånd. Det gjorde däremot inte hussen. Plötsligt låg han, så gott det gick, över sin hund och medan han höll sitt ansikte fem centimeter från hovawartens käftar stönade han ”Ska jag slå honom?”och menade slå hovawarten. Tröttast av alla svarade jag då ”Nej, det hjälper inte, se bara till att få undan er hund när min släpper, det gör han snart om alla tar det lugnt, och så kan ni kanske hålla undan ert ansikte från krigszonens centrala plats, bara ett tips”.

”Men han gör honom illa!” utbrast då den redan sedan tidigare kvidande hussen och började lipa. På riktigt. Högt och ljudligt med sådana där ååååh-ljud inlagda i lipet. Det var då jag tog fram stoikern i mig och visade vilken fin människa även jag i korta ögonblick kan vara. Istället för att örfila upp karln – vilket för övrigt hade varit svårt med tanke på den komplicerade ormgrop vi befann oss i – sa jag lugnt till honom och hans hjärnbefriade hund ”Såja, det går snart över, snart släpper min hund och ni, Monsieur, då tar ni bara er hund och allt blir bra, det är inte det som sker nu som är konstigt utan att ni går runt med en lös hund, rent av två, som ni inte har koll på”.

Lite senare. Vi har lämnat en hyperventilerande och snyftande husse med två trasselsuddar – den ena med ett veterinärbesök att se fram emot, dock inget allvarligt – och gått hem, hovawarten och jag. Nytt besök hos doktorn i Lorgues. Den lilla skotten hann få in ett bett innan vi hamnade på marken. Inte alls så allvarligt som i påskas (läs här och här) men det behövde åtgärdas. Nu suckade min läkare och sa ”Alltså, du måste skaffa dig vapen så du kan hålla de där löshundarna på avstånd” och så ordinerade han en elpistol och en tårgasgrej. ”Och,” tillade han, ”inte en sådan där liten flaska som damerna har i handväskan, utan en stor, rejäl sak!” – han måttade härvid upp ett par-tre decimeter i luften – och ja, så får det nog bli, och hinns det inte med att pysa ut gasen före eller under själva bataljen kommer det åtminstone ligga en viss skönhet och rättvisa i att få pysa ut flaskans innehåll i den ansvarslösa hussens, i förekommande fall mattens, nia när den tror att det är över.

Bob Hund.

Förbud mot smådamer med stora, lösa hundar

På förekommen anledning, vill er utsände bland de sönderbitna extremiteternas kärva och av stygn hoptråcklade värld kräva ett omedelbart förbud mot små tanter med stora, okopplade hundar. Smådamer som trotsar förbudet och, i skogen eller annan allmän plats, går lösa tillsammans med sina jättehundar, ska med omedelbar verkan sättas i fängsligt förvar, och där via hugg och slag manas till besinning. Endast undantagsvis ska belöning utgå för inlärt, nytt beteende.I sådana fall då den lilla tanten dels ursäktar sitt kriminella beteende med ”det gör ingen skillnad om jag använder koppel, jag orkar ändå inte hålla honom”, dels, under pågående, vildsint attack från hennes lösspringande jättehund, sätter sig på marken med vitt skrevande ben och säger ”oooh, jag tror jag svimmar!”, ska hon, sedan situationen på något vis trots hennes beteende ordnat upp sig, sättas i tvångströja och föras till närmaste vildhundsgrop uti vilken hon ska kastas och lämnas under tid som inte får understiga en månad.Hundmusik.

Dvärgtax kass jogginghund

Det är möjligt att det finns någon chow chow-variant eller så som är sämre men tillsvidare får dvärgtaxen dras med titeln världens sämsta jogginghund. Kort sagt är en löprunda med en kopplad dvärgtax både förenad med överhängande snubbel- och stukfara och lika ofrivillig som högintensiv intervallträning.IMG_0010Rent teoretiskt kan man tänka sig att springa med hunden lös vid sin sida, men det gör man bara en gång med en tax, den gången då den fick korn på något och försvann fyra timmar bortåt tjottahejti till. Således är det i praktiken koppel som gäller och man ska då veta att dvärgtaxen oavbrutet varierar sitt tempo mellan stillasittande och full galopp, vanligtvis på så vis att den kommer i en svindlande fart förbi joggaren, tar täten, drar i fem sekunder för att sedan går ner i trav och, slutligen, ungefär då husse är i höjd med hunden, sätta sig ner, eller i vart fall ställa sig att nosa intensivt på en plätt i marken. Och där står den till dess joggaren tvingas göra något mellan en tvärbromsning och ett ryck i kopplet, varpå dvärgtaxen återigen ger sig av i rasande galopp. Och så vidare.IMG_0011Det enda som kan få dvärgtaxen att avbryta det där beteendet är en rejäl uppförsbacke eller om/när den får vittring på någon halvrutten skank ett par hundra meter ut i skogen. Vid det sistnämnda tillfället kan dvärgtaxen låta sig släpas ett hundratal meter innan den ger upp, inser att skanken är förlorad och att det är bättre att sätta av i rasande galopp igen. I händelse av (alltför) kraftigt uppförslut använder sig dvärgtaxen av samma taktik, alltså sätter sig på baken och ser omedgörlig ut, varför joggaren har att välja på att kämpa sig uppför backen med hunden släpandes efter eller så får hen lyfta upp dvärgtaxen i famnen och joggbära den till dess marken planar ut igen. Överflödigt tillägga att det alltid blir som dvärgtaxen vill.IMG_0014The Hounds. Led Zeppelin. Pink Floyd. Bob Hund.

Läget Domaine de Brescou

Som den trogne och minnesgranne HR:en minns förlöpte årgången 2014 skrämmande väl på Domaine de Brescou. Inte så att odlingsåret var tokenkelt. Däremot var vinkällararbetet det. Kort sagt gick allt som på räls från druva till färdigt vin. Inte ens någon enstaka krånglande malolaktisk jäsning. Enda årgången på ett drygt kvartssekels vinmakeri som varit så enkel för er utsände i de jäsande karens pysande och bubblande värld. Vid en snabbgenomgång på gården häromdagen kunde er ävenledes utsände i de enkla årgångarnas sjunde himmel konstatera, att de båda viner från 14 som redan gått på flaska, rosé och viognier, är synnerligen bra, att övriga 14 som snart ska gå på flaska, till exempel chardonnay, också är i finfin form.bild

Bland de mer ek-märkta vinerna har nya ”Blanc Prestige 14” buteljerats. Verkar bli bra men behöver åtminstone sex månader i flaskan för att komma till sin rätt. ”Rouge Prestige” och toppvinet ”Château de Brescou” utvecklas som de ska och här är, förstås, ”Château” roligast och mest intressant. Till detta finns många skäl. Det är ett nytt vin under utveckling – vi har bara gjort det två gånger tidigare –  och 2014 kunde vi addera lite mourvèdre till blenden som sedan tidigare består av grenache (dominerar), carignan och syrah. Nästa år tillkommer lite counoise (samtidigt kommer vi då göra de första försöken med det som ska bli det vita ”Château-syskonet”, ett vin baserat på roussanne och grenache blanc). Bortsett från nyhetens behag är det ytterst tillfredsställande att få arbeta med ett vin som inte ska maxas avseende färg och kraft. Här talar vi om ett förhållandevis ljust vin (grenache) med, framförallt, djup och komplexitet. Att få till det ställer inte minst krav på att man kommer rätt i ek-uppfostran. Detta kämpar vi med glädje med just nu. Till exempel gav besöket häromdagen vid handen att vi måste flytta om lite, så här tre-fyra månader in i lagringsperioden, och använda mer av de äldre 500-litersfaten än vi tänkt oss. Det är sådana här aha-upplevelser och ad hoc-beslut som är min vinmakar-tillvaros extra lilla krydda. Nu styr jag kosan mot Bulgarien och Abdyika och Lubo Jivankin Wines – dags att göra samma check där.bild Bob Hund.bild

Fråga Findus & Bob Hund

Kära Findus,

i Frankrike säljer Du en fryspåse med ”Poêlée Savoyarde”, en slags pytt-i-panna med den klassiska raclettens beståndsdelar: potatis, ost och skinka. På påsen står det att hemmakocken, i det här fallet tillika Gräsänklingskocken, ska hälla upp innehållet direkt i en stekpanna, sätta värmen på mittimellan och värma tio minuter, utan att tillsätta någotPôelée a la Savoyarde ister eller annat stekflott. Nu till mina frågor: Om jag nu gjort som Du säger och resultatet är att allt fastnat i stekpannans botten samtidigt som potatistärningarna fortsatt är frusna i mitten, är det så den här rätten ska vara? Om ja, ska den då ätas direkt från stekpannan? Hur gör man lämpligast för att få loss hela bitarna från stekpannans botten? Sist men inte minst: Hustrun kommer snart hem och som det är nu sitter en massa grejer kvar i stekpannans botten, trots att jag diskat och diskat, och Hustrun är inte att leka med, ersätter Du mot kvitto om jag köper en ny stekpanna innan Hustrun hinner hem (det är Dig hon kommer ge sig på när hon ser stekpannan för det är Ditt recept jag följt)? Ser fram emot ett skyndsamt svar. Hälsa Pettson. Bästa hälsningar Din utsände i gräsänklingskockarnas ömkliga värld av brända aromer, oätlig mat och förstörda stekpannor.

Bob Hund.