Läget Domaine de Brescou

Som den trogne och minnesgranne HR:en minns förlöpte årgången 2014 skrämmande väl på Domaine de Brescou. Inte så att odlingsåret var tokenkelt. Däremot var vinkällararbetet det. Kort sagt gick allt som på räls från druva till färdigt vin. Inte ens någon enstaka krånglande malolaktisk jäsning. Enda årgången på ett drygt kvartssekels vinmakeri som varit så enkel för er utsände i de jäsande karens pysande och bubblande värld. Vid en snabbgenomgång på gården häromdagen kunde er ävenledes utsände i de enkla årgångarnas sjunde himmel konstatera, att de båda viner från 14 som redan gått på flaska, rosé och viognier, är synnerligen bra, att övriga 14 som snart ska gå på flaska, till exempel chardonnay, också är i finfin form.bild

Bland de mer ek-märkta vinerna har nya ”Blanc Prestige 14” buteljerats. Verkar bli bra men behöver åtminstone sex månader i flaskan för att komma till sin rätt. ”Rouge Prestige” och toppvinet ”Château de Brescou” utvecklas som de ska och här är, förstås, ”Château” roligast och mest intressant. Till detta finns många skäl. Det är ett nytt vin under utveckling – vi har bara gjort det två gånger tidigare –  och 2014 kunde vi addera lite mourvèdre till blenden som sedan tidigare består av grenache (dominerar), carignan och syrah. Nästa år tillkommer lite counoise (samtidigt kommer vi då göra de första försöken med det som ska bli det vita ”Château-syskonet”, ett vin baserat på roussanne och grenache blanc). Bortsett från nyhetens behag är det ytterst tillfredsställande att få arbeta med ett vin som inte ska maxas avseende färg och kraft. Här talar vi om ett förhållandevis ljust vin (grenache) med, framförallt, djup och komplexitet. Att få till det ställer inte minst krav på att man kommer rätt i ek-uppfostran. Detta kämpar vi med glädje med just nu. Till exempel gav besöket häromdagen vid handen att vi måste flytta om lite, så här tre-fyra månader in i lagringsperioden, och använda mer av de äldre 500-litersfaten än vi tänkt oss. Det är sådana här aha-upplevelser och ad hoc-beslut som är min vinmakar-tillvaros extra lilla krydda. Nu styr jag kosan mot Bulgarien och Abdyika och Lubo Jivankin Wines – dags att göra samma check där.bild Bob Hund.bild

Abdyika & Lubo Jivankin Wines december 2014 & Trubaci

Var för några dagar sedan i Bulgarien och besökte mina från i år nya kunder där. Har arbetat en hel del i Bulgarien tidigare, med start 2001, och med viss framgång. De båda gårdar jag nu arbetar med ligger utanför Sandanski, vid floden Strimona eller Struma, nere i Bulgariens sydvästra hörn, nära staden Melnik och Grekland och F.Y.R. Makedonien. Den som nogsamt följt vinifierat de senaste månaderna har redan lite koll och vet bland annat att året som sådant varit mycket svårt i Bulgarien. Mängder av regn, översvämningar och rejäla attacker av mjöldagg.bild

Nå, hur har det då gått med ”mina” viner? Jo, inte så illa som man kunde ha befarat. På Abdyika kunde vi i samband med mitt senaste besök blenda till basen för de tre röda vinerna, First Selection, Estate Blend och Melnik. Vi gick också igenom fat för fat de tunnor som ska användas för mognadslagringen och som redan nu används för den malolaktiska jäsningen för de här blenden (övrigt vin ligger kvar på tank och genomgår sin malolaktiska jäsning där – huruvida vi kan använda mer av de volymerna, vilket är sannolikt, vet vi helt säkert först när de är klara med ”malon” och jag provar om dem fram i februari). Samtliga blend känns bra och som en logisk fortsättning på de viner som gjordes 2013 (och som vi blendade i somras).bild

På det som går under arbetsnamnet Lubo Jivankin Wines – den här verksamheten ska byggas från grunden avseende allt inklusive marknadsstrategin – känner vi oss fram på ett annat sätt. Medan Abdyika sedan alltid arbetar bra i vingården kommer många förändringar att ske i Jivankins odlingar nästa år. Som ett resultat av det på intet vis dåliga men inte heller perfekta arbetet i vingården, fanns det i år färre riktigt bra druvor att arbeta med. Dock har det inte varit värre än att en hygglig viognier, en dito rosé och ett par lovande röda viner kunnat göras vid sidan om sådant som säljs av på bulk. Av de två röda imponerar en ganska lätt och Bourgeuil-aktig cabernet franc, som vi efter jul buteljerar som den är. Tveksam till att den någonsin kommer till Sverige, men gör den det är den ett måste för cab franc-freaken, riktigt läcker i sin, något oväntade, stil. Det andra rödvinet är gjort på grenache och syrah och går nu på väl utvalda ekfat för att avsluta den malolaktiska jäsningen där och därefter mognadslagras en tid. Exakt hur länge får vi en indikation på när vinerna provas igen i februari. Trubaci.

Skörden i Bulgarien & T Rex x 3

Vinproducenterna i Bulgarien och större delen av övriga Balkan kämpar i år mot vädrets makter. Regn, regn och åter regn och på sina hålla översvämningar och naturkatastrofer. Och i spåren av vätan aldrig tidigare skådade angrepp av mjöldagg och längre fram på säsongen röta av olika slag. I Strimona/Struma Valley, där jag konsultar, har vi i år rent av svartröta/blackrot, vilket torde vara en av ytterst få gånger det eländet visat sig i de här trakterna. Dessvärre är majoriteten av producenterna i Bulgarien inriktade på enkla volymviner och ett sådant här år tar de mycket stryk, i många fall tappar de merparten av sin skörd och det de får in från sina högavkastande fält är inget annat än skräp. Den som satsar på kvalitet och till vardags arbetar med mindre volymer drabbas vanligen i mindre utsträckning – kanske kan de till och med göra riktigt bra viner. Så kommer det att se ut i Bulgarien, och Balkan, i år. Som jag tidigare skrivit har jag från och med i år två nya uppdragsgivare i Strimona eller Struma Valley, i närheten av Sandanski och Melnik i sydvästra Bulgarien.bild En av dessa, Abdyika, arbetar redan på ett synnerligen kvalitetsinriktat och seriöst sätt i vingården och har därför kunnat skörda friska och koncentrerade druvor i år. Dock inte utan hårt arbete och ett gallringsarbete utan utrymme för kompromisser. På sina hålla har majoriteten av den redan begränsade skörden ratats eller gallrats de sista veckorna före skörden, och därefter har det finlirats på gallringsbordet vid vinkällaren. Även om det är väl tidigt att uttala sig om skörden på Abdyika, går det konstatera att vi kommer kunna tillverka de tre vinerna – Melnik Tradition, Estate Blend och First Selection – vi vill göra och såvida vi inte schabblar med vinifieringen eller mognadslagringen kommer de bli bra. Vid sidan om Abdyika har jag också Jivankin, som bland annat har fina odlingar nästgårds Abdyika. Det innebär att alla druvorna härifrån har utmärkta odlingsförutsättningar. Medan Abdyika har sin portföljstrategi klar och arbetar med cabernet sauvignon, merlot, melnik, melnik 55 och ruen, arbetar Jivankin med grenache, syrah, cabernet franc, petit verdot, cabernet sauvignon och caladoc, bland annat, och där fick vi börja med att utarbeta en affärsidé och en portföljstrategi.bild Uttaget i den här vingården är lite för högt i år men tack vare en mycket skicklig och noggrann förman i vingården är druvorna friska och uppvisar bra mognad om än kanske inte alltid med den koncentration man skulle önska. Vi har redan fått till ett hyggligt, lätt, ljust rosévin i aperitif- snudd på piscine-stil från Jivankin och försöker nu skapa något kul rött på dels grenache-bas, dels cabernet franc-bas – det sista blir förmodligen ett rent druvvin om Bacchus står oss bi. Mer om det i kommande inlägg från Bulgarien. T Rex x 3: The Sea Beasts, Pewtor Suitor, King of the Rumbling Spires.

Bästa vinet till pulled pork, Roger Waters & en briljant Jeff Beck

Eller nja, bästa vinet till pulled pork, det kräver en rejäl provning och vin från alla håll och kanter. Nu var det lilla Terrific Wines som fick för sig att göra det här testet och som av en händelse blev det då tre viner ur den egna portföljen som gick direkt till final. Å andra sidan har testet ändå sin betydelse då stilen på de tre vinerna var och är tämligen olika. Baltos, ett snarast kraftfullt och mencia-märkt vin från Bierzo, Perez Cruz Cabernet Sauvignon Reserva, typiskt rödtjut från Chile med rejäl cassis-skjuts i doft och smak, El Rey Old Vine Garnacha, tacosvinernas tacosvin som skriker höghöjdsgarnacha så decibelmätaren i Konserthuset först blinkar, sedan lyser rött för att så småningom explodera i ett lika rött som krasande moln.pulled pork-test Bortsett från att skillnaden är stor, vilket gör att resultatet ger en färdriktning för alla som ska inhandla sitt fredagsvin, är de tre vinerna vad som torde gå att betrakta som ”vardagsviner”, det vill säga inte svindyra och sådant som många kan tänka sig ha hemma till fredagens pulled pork. Resultatet, för bövelen! skriker nu, irriterande nog, några hetsiga och otåliga HR:are och, ja, här är vinnaren och vi citerar nu Terrific Wines: ” … Efter en lång, krävande och framförallt god provning så står det nu klart att även om El Rey och Baltos bjöd upp till hård kamp så fick de till slut vika ner sig för sin överman Perez Cruz CabernetRoger waers Amused to the death Sauvignon. Trots att det var internationella Grenache/Garnacha dagen igår och att flera av deltagarna på förhand tippade El Rey som den solklara vinnaren så upplevdes den som lite eldig till den heta salsan som serverade som tillbehör. För den som däremot håller sig undan de allra hetaste tillbehören så är El Rey ett ypperligt val. Baltos föll i från något tidigare av lite samma anledning som El Rey. Nej, kvällens vinnare var som sagt Perez Cruz Cabernet. Den generösa frukten, balanserade ekfatskaraktären och den spänstiga syran satt som en keps till såväl själva pulled porken som till dessJeff beck tillbehör. Vi gratulerar oss själva till resultatet och ber att få önska alla andra en trevlig helg!” Jaja, tjöta, det där sista är ju lite sent påtänk nu. Roger Waters med hjälp av en, som alltid, briljant Jeff Beck, som får oss hobbygitarrister att rodna så vi antar nyanser i höjd med Konserthusets decibelmätares just då den brast vid doften av El Rey (se ovan).

Vinskörden 2014 & Tonbruket

Hur går det då med årets skörd och hur ser det ut ute i världen? undrar vi nog lite till hens i skrivande stund och för att HR:n åtminstone ska slippa bekymra sig för den saken har er utsände i de dygdiga och djupsinniga druvplockarnas vederkvickande och volymfyllande värld lite intressant information att bibringa de undrandes svarssökande skara. IBrescou, ostron södra Frankrike är Domaine d’Escapat i Minervois igång sedan ett par veckor och såvitt går bedöma så här långt förlöper allt väl. Bra skördeväder och mognad som infinner sig allteftersom. En bit åt ostnordost skördas det för fullt på Domaine de Brescou. Vi sparkade igång för några veckor sedan och nyss hemkommen därifrån kan jag rapportera om strålande skördeväder – sol, +30 dagtid, +18 nattetid – och läcker mognad. Med det sista menar jag en mognad ungefär som den ifjol och sprungen ur mer svalka och nederbörd än ett normalt år. Skillnaden mellan 2014 och 2013 är dock dels att 14 föregicks av ett annat lite svalare år, dels att druvorna är helt rena i år, m a o inga problem med angrepp överhuvudtaget. Det gör att man kan vänta in det perfekta skördetillfället utan att behöva oroa sig för röta och annat. De vita var igårAbdyika vingård inne i de sista skälvande minuterna av den alkoholiska jäsningen och såväl chardonnay- som viognier-tankarna uppvisade tydliga och för området fräscha druvaromer. Vi blockerar den malolaktiska jäsningen i år också och hoppas på så vis bevara vinet friskt och fräscht utan att tillsätta syra – något som jag f ö i alla lägen försöker undvika. Rosévinet, Fleur d’Eté får i år 30 procent pinot noir – brukar variera mellan 25 och 40 – och det känns perfekt: vinet uppvisar allt som det ska uppvisa så här mitt i jäsningsprocessen; rätt färg, rätt syra och rätt aromer, känns mycket lovande. Domaine de Brescou har investerat mycket i omplanteringar de senaste åren och ett resultat av det ser vi i år i vår syrah, som för första gången förenar kraft och koncentration med frukt och finess – förr fick vi nöja oss med att försöka få fram hälften av de sakerna då klonen var mer inriktad på volym än kvalitet. Sist men inte minst har vi plockat in den största delen av druvorna som ingår iTonbruket prestigevinet ”Château de Brescou”, grenache och en skvätt syrah. Känns perfekt med sin medelfylliga komplexitet – målet här är att göra ett vin som vilar mer på komplexitet och elegans (och grenache) är kraft och koncentration. Vi har i år också adderat fler 600 literstunnor till fatparken som används för ”Château-vinet”- tidigare försök har tagit oss från barrique till 500 liter, gissningvis fortsätter vi ytterligare ett steg från 600 litersfaten och installerar ett par foudre/liggare i framtiden. Återkommer med lite fakta om skörden i södra Bulgarien om en vecka då jag är där. På Red Mountain, Wa; ser allt bra ut men det kommer finnas mer att rapportera om några veckor och samma sak gäller Rioja. Tonbruket. PS På Ästad utanför Varberg startade skörden i fredags.

Domaine Rabiega 2003, Korn & accordeon

Om inte jag skriver om det här vinet lär aldrig ni som sitter på några pannor i källaren få veta vad som gäller i skrivande stund, om vinet är gott, om det alls är drickbart. Så klart det är. Herregud, vad tror ni? Fram till 2001 gjorde vi tre röda viner på Domaine Rabiega: Clos Dière I (CI), Clos Dière II (CII) och Domaine Rabiega (DR), där den sistnämnda framförallt innehöll överbliven cabernet sauvignon och unga stockar syrah. Tanken var sedan att låta CII utgå från och med årgången 2002Domaine Rabiega 2003 och istället blanda de druvorna (carignan kompletterad med grenache och cabernet sauvignon, lagrad på en mix av fransk och amerikansk ek) med DR-frukten. Nu blev det inte riktigt så. 2002 var ett uselt år härnere. Svalt och regnigt och med flera hagelskurar. Därför gjordes bara ett rött vin det året: Domaine Rabiega. Trots att alla druvorna kunde användas för 02:an blev det inget stort vin, därtill var året alltför för ynkligt. Således dröjde det till 2003 innan gårdens nya portföljstruktur stod i full blom med ett prestigevin, Clos Dière (syrah, f d I:an), och ett andravin, Domaine Rabiega (bestående av gamla II:an och Domaine Rabiega). Så här fungerade det sedan egentligen bara fullt ut för årgångarna 2003 och 2004. Den nye ägaren, som tog över lagom till skörden 2006, valde att bygga en annan portföljstruktur. Hur pass bra blev då DR 03 och hur pass väl håller den? Offrade mig och öppnade en pava igår kväll enkom för att ge er svar påDomaine Rabiega 2003 dessa näsvisa frågor. Måste säga att jag blev en aning förvånad, fast jag inte borde bli det. Kort sagt uppför sig DR 03 som vore det en CII 03. Nu kanske det inte är så förvånande i alla fall. Dels är vinet (nästan) gjort som CII, dels var även de tidigare lite unga stockarna 2003 komna till en stabil ålder. Dessutom lyckades vi väldigt bra det här urvarma och supertorra året, om jag får säga det själv. Dock: ni som mot förmodan har det här vinet i er källare ska veta att det är alldeles utmärkt att dricka nu, på topp, skulle jag säga, och det lär hänga kvar på den här nivån ytterligare ett par år. Har tidigare legat på mina DR 03 och öppnat en flaska per år för att följa utvecklingen och det är först nu vinet visar grönt ljus och den bästa beskrivningen för att ni ska förstå hur vinet är är ”gott”, till och med ”synnerligen gott” med snygg frukt, väl integrerad ek, god balans och mycket elegans och en diskret men rejäl ryggrad. Lovar att det inte är ett vin vinmakaren skäms för. Jag drog det till grillad kyckling, klyftpotatis och ett slags ratatouillemojs och det satt som en smäck till vinet. Korn och lite accordeon för er som inte tycker om Korn eller kanske gillar både Korn och dragspel.

Domaine de Brescou maj 2014, svavel & Cake

Var och tittade till min kund Domaine de Brescou i veckan. 2013 visar sig vara precis ett så bra vit- och rosévinsår som vi trott och hoppats. I Sverige finns rosévinet ”Fleur d’Eté” (beställ årgången 2013) för den somFleur d ete 2013 vill gå till botten med det nyss sagda – för övrigt något så ovanligt som ett lågsvavlat ”rosé de piscine”, en lätt vinstil som annars brukar gå hand i hand med rejält med svavel. På rödvinssidan ser det också bra ut, men är mer svårbedömt. Tveklöst är det ett lättare år än 2012 och gårdens ”Pinot Noir” är lovande och årets ”Carisma” drar för ovanlighetens skull iväg, ordentligt, mot grenachestuk föranlett av de cirka 20 % av helheten som 2013 består av vin från unga grenachestockar – unga stockar har en förmåga att skänka ovanligt mycket, fräsch druvkaraktär. Måste här passa på att sticka in, att Carisma 2011 fick full pott i Sydsvenska Dagbladets senaste helgbilaga. Kul för gården, men också i största allmänhet uppmuntrandecarisma2009-bottle att ett så pass eget, får man ändå säga, vin som Carisma trots sitt låga pris kan bedömas på rätt grunder – såklart tycker jag att ni även ska prova det här vinet, finns också i beställningssortimentet, dominerat av carignan och medan 2011 är hyggligt medgörligt idag kan den som lyckas beställa hem 2012, som också finns i Sverige, förvänta sig väldigt mycket, öh, carignan, för den pengen. I övrigt ska också ”Syrah 2013” nämnas. Verkar bli lika fin som 2011. Vad resten anbelangar får vi avvakta och se. Avslutningsvis några ord om svavel, detta med tanke på att Domaine de Brescou medvetet arbetar med väldigt låga svavelhalter och är en av få, kanske världens enda/första (?), att sätta ut det egentligaDomaine de Brescou lobster svavelinnehållet på etiketten. Även 2013 har klarats med låga nivåer och av de båda (närapå) osvavlade ”naturviner” som gjorts är det vita redan buteljerat medan det röda tappas om någon vecka. Det vita fick allt som allt 1 g/l svavel före buteljeringen, det röda fick 2 g/l efter jäsningen och kommer få ytterligare något gram före tappningen. Skälet till att det röda får lite mer svavel, dock fortsatt under 30 mg/l totalt svavel, är att det som så många andra osvavlade/lågsvavlade viner börjat stinka acetaldehyd och gårdens ägare och jag är överens om att osvavlat i all ära men vinet ska vara drickbart också. Cake. PS Ni som eventuellt beställer något av vinerna: årgångarna som upges på SB:s sajt är genomgående fel, räkna med yngre viner än vad som anges och se framförallt till att få ”Fleur d’Eté” från 2013 och ”Syrah” och ”Pinot Noir” från 2011 om ni beställer. (Hummervinerna på bilden är ”Mozaique” respektive ”Viognier” – i Sverige finns det som går ändå bättre ”Chardonnay”.)

Premiär & sensation: recept!

Världspremiär: läckra tapasrecept på vinfierat! Detta kommer sig av att författaren, vinmakaren och numer också receptmakaren och kocken Miguel Merino Navajas provat ut tapas som fungerar ihop med El Rey Old Vine Garnacha. Recepten har översatts av Andreas Karlsson på Terrific Wines, även han kockutbildad, och nu åker vinifierat helt enkelt smålskjuts på de här herrarna och föreslår att HR:arna också gör det. Gott så det förslår!
Zapatilla de Jamon

4 skivor spansk serranoskinka (hittar du Iberico… desto bättre)

4 rejäla skivor spanskt lantbröd

1 tomat

1 vitlöksklyfta

Se till att ta ut skinkan ur kylen en stund innan den ska ätas (är den kylskåpskall är det inte ens hälften så god). Riv tomaten (på rivjärn) i en skål. Häll i ett par droppar olivolja i stekpannan och rosta brödskivorna på båda sidor. Klyv vitlöksklyftan och gnid den mot ena sidan av det nu rostade brödet. Lägg lite riven tomat på samma sida som du just gnidit tomaten och avsluta med att lägga skinkan på toppen. Om du vill kan du grilla den hastigt i smörgåsgrill för att värma upp skinkan. Klart!zapatilla de jamon

Calabacín relleno (Zucchini bruschetta)

1 stor Zucchini

8 skivor kokt skinka

8 skivor ost (mild smak)

1 röd paprika

2 dl mjöl

2 ägg

2 msk olivolja

1 tsk salt

Dela paprikan i 8 delar och stek bitarna på svag värme i olivoljan. Skär Zucchinin i centimeter tjocka skivor. Vänd Zucchinin först i mjöl och därefter i de uppvispade äggen. Salta och peppra. Stek därefter de panerade zucchiniskivorna i stekpanna (använd samma som du stekt paprikorna i) på medelhög värme i ca 2 minuter på varje sida. Varva sedan zucchini, paprika, skinka, ost och zucchini igen i en ugnsfast form och gratinera dem i ugnen på 175 grader C. i 4-5 minuter tills osten smällt. Serveras varma.zucchini

Tortilla de patatas

6 ägg

2 potatisar

½ gul lök

Salt

Olivolja

Tortilla de patatas är Spaniens drottning. Varje spanjor har sitt eget favoritrecept och några gillar den med lök, andra utan. Några vill ha den torrare och hårdare i konsistensen, andra tillsätter röd och grön paprika. Här får ni ett klassiskt recept och sedan är det bara att experimentera där hemma. Först måste du dock bestämma vilken stekpanna du ska använda. Du måste välja en där alla ingredienser får plats men samtidigt inte är för stor för då blir tortillan för tunn och därmed torr. Skala och skär potatisen i tunna, jämna skivor. Tjockare skivor tar längre tid att tillaga och det ger återigen en torrare tortilla. Hacka löken fint. Potatisen måste stekas i en ansenlig mängd olivoja men den kan man sedan sila av när potatisen stekt färdigt om så önskas. Stek potatisen på medelhög värme utan att de blir bruna och tar färg (det är inte pommes frites du gör och potatisen ska vara mjuk inuti men utan att ta färg) rör om då och då. Ungefär när de är halvvägs klara tillsätts löken. Under tiden lök och potatis steks, vispa upp äggen i en skål. När potatis och lök är klara, häll av oljan och lägg potatis och lök i skålen med de uppvispade äggen och salta därefter. Låt vila i ca 15 minuter. Häll sedan smeten i en ordentligt upphettad stekpanna och stek på hög värme i en minut. Dra därefter ner värmen till medelvärme. När äggblandningen nästan har stelnat kommer vi till den verkligt dramatiska delen av tillagandet. Tortillan måste då vändas. Använd en stor platt tallrik som minst täcker stekpannan och skaka till stekpannan så att du är säker på att omeletten inte sitter fast. Vänd sedan tortillan och låt den glida tillbaka ner i stekpannan. Stäng av värmen och låt den bara eftersteka i pannan i några minuter. Servera i tårtbitar med lite bröd och om du vågar lite chilisås.tortilla

Calamares

Friteringsolja

600 gram bläckfiskringar

100 gram mjöl

2 ägg

2 matskedar torkad persilja

Salt

Svartpeppar

2 citroner skurna i klyftor

“Calamares” sitter som hand i handsken till ett smarrigt glas El Rey Old Vine Garnacha en solig söndagsförmiddag. Trots att Madrid ligger mitt i landet, långt från havet, är kanske ”los madrileños” de som bäst kan konsten att tillreda detta tilltugg – det händer till och med att de tar de friterade bläckfisksringarna och lägger dem mellan två skivor vitt bröd och äter dem som en ”bocadillo de calamares”, bläckfiskmacka.

Häll oljan i en stor kastrull så djupet blir fem centimeter, värm till lite mer än medelvarmt. Blanda mjöl, persilja, salt och peppar i en stor skål. Vispa äggen i en annan skål. Gör flera mindre satser så att inte det blir för mycket bläckfisk i kastrullen eftersom oljan då kyls ner och det blir svårt att få en krispig yta på bläckfisken. Doppa bläckfisken först i mjöl och sedan i ägg och lägg sedan försiktigt ner bläckfisken i den varma oljan. Fritera till de är gyllengula och krispiga (ca 1-2 minuter). Lyft upp med hålslev och låt rinna av på hushållspapper. Lägg upp på tallrik och servera med citronklyftorna.calamari

Champiñon

8 champinjoner (bara hatten, inte foten)

4 räkor

2 vitlöksklyftor

1 msk finhackad persilja

1 dl vitt vin

2 msk olivolja

Salt

4 skivor lantbröd

Det här är den absoluta stjärnan på Spaniens mest kända ställe för tapas, calle Laurel i Logroño, Rioja. Den ser möjligen inte ycket ut för världen men du ser allt som oftast köer med folk som ropar ”champiñon!” på de bästa barerna på gatan. Och det spelar ingen roll hur mycket du än försöker, du får aldrig ur dem receptet. Så låt oss göra på vårt egna sätt!Häll i olivolja i en stekpanna och hetta upp den till medeltemperatur. Skiva vitlöken i små tunna skivor och lägg ner dem i stekpannan. Stek ett par minuter utan att det tar färg och tillsätt därefter persilja och vitt vin. Låt koka ner i ca 1 minut. Tillsätt nu resten av olivoljan till en annan stekpanna och stek räkorna hastigt. Lägg på tallrik och ställ åt sidan. Stek nu svampen med toppen uppåt, salta och stek i ca 3-4 minuter tills de börjar få färg. Vänd dem så att undersidan av svampen är uppåt. Tillsätt en tesked av såsen i hatten på champinjonen och stek tills svampen är genomstekt. Placera två champinjoner med hålet uppåt (som på bilden) på en skiva bröd, lägg en räka ovanpå och fixera med en tandpetare. Om du önskar kan du tillsätta ytterligare en sked av såsen innan servering. Ät varma.mushroom

 

 

Sanningen om El Rey & Alex Fox

Redan när vinet släpptes häromåret fick jag frågan om El Rey Old Vine Garnacha verkligen kan vara moraliskt korrekt. Detta med tanke på det relativt sett låga priset, numer 69 sek, och allt jag säger om risken för omoral när priset är lågt. Jodå, undantagsvis finns det moraliskt korrektaEl Rey ny etikett viner även i den här prisklassen, men visst, det gäller att känna sina Pappenheimare – jag skulle inte chansa om jag inte hade koll på avsändaren. Vad gäller El Rey görs vinet av kooperativet Santo Cristo i Campo do Borja. Det innebär att druvorna odlas av småbönder som själva arbetar i fälten. Överuttag, vattenmissbruk och annat tillhör undantagen här. Tar den enskilde odlaren ut för stora skördar eller levererar orena druvor får hen helt enkelt mindre betalt av kooperativet, det vill säga sig själv. Således, gläd er ni som inte vill betala skjortan men ändå dricka moraliskt och utan överdrivna sockertillsatser trots ett lägre pris. El Rey Old Vine Garnacha 2012, varunr 2260, 69 sek. (ny etikett nu i veckan). Alex Fox.

En kärleksförklaring till Châteauneuf-du-Pape & fler klassiker

När jag häromdagen sög i mig en snart 20 år gammal Châteauneuf-du-Pape slog det mig än en gång hur vansinnigt goda de här vinerna kan vara och vanligtvis är – och vi talar då både rött och vitt om än i det följande rött. Visst, det finns varianter som dumsenskördats eller ekatsChâteau9 sönder och ryggradslösa fruktbomber som snarast ska drickas och det finns andra som är så späckade av vad gemene man kallar brett att en bråkdel av orenheterna kunde räcka, men på det hela taget wow! Grenache är en druva att utan förbehåll älska och som folket i château9 förstått att den alltid vill ha sällskap, kommer den bättre till uttryck här än någon annanstans. Kort sagt kan mer än en producent i château9 konsten att få fram grenaches innersta väsen. Detta känns väldigt angeläget att få sagt och nu när det är sagt lyssnar vi på en klassiker från Evis Costello, en annan från Pretenders och slutligen en klassisk Audrey inspelad hos Henri Salvador. Costello-bonus.