Örjan och robotarna

Utan tvekan är det bästa som hänt Örjan Ikeas robotar. Utbudet är enormt och som Örjan älskar att skruva med insexnycklar och har en ängelns tålamod har han snabbt blivit vad som inte kan kallas annat än beroende av Ikeas robotar. Knappt har han skruvat ihop en och smörjt dess leder och laddat den med lämpliga instruktioner och egenskaper förrän han vill ta itu med nästa bygge. Ibland släpper den svenska möbeljätten en robot precis lagom enligt Örjans sätt att se på saken. Det innebär att sortimentet får ett nytillskott samma dag som Örjan avslutat vad som fram till den dagen varit den senaste roboten.

Inte bara Örjans omålade och lätt förfallna hus är fullt av robotar, också ladan är packad med Ikeas hela robotutbud från de senaste åren. På husets övervåningen står robotarna på rad i hallen och de båda rummen, tätt packade som på ett japanskt tunnelbanetåg i rusningstid. Vill Örjan gå upp på övervåningen är han tvungen att bära ner robotarna en och en för att skapa plats. I ladan med det läckande taket ligger robotarna staplade på varandra under en skyddande presenning. Om någon skulle göra sig besväret att hälsa på, att köra den lilla grusvägen som så småningom blir till en inte alls underhållen stig genom skogen, skulle den personen nog bli väldigt förvånad över hur hög robottätheten är på Örjans gård, den han en gång ärvt av sina föräldrar men aldrig brukat.

Utöver i ladan och på husets övervåning har Örjan robotar lite varstans i gårdens gamla mangårdsbyggnad. I garderoberna finns små renhållningsrobotar som ”Sopa rent” och ”Skogsdoft”. Robotar som luftas varje lördag. Då städar de huset medan Örjan tvagar sig med hjälp av tvättroboten ”Lögar-Dag”.

I byrålådorna gömmer sig små, skumma robotar som ”Sköldpadda” och ”Lemur”, Örjans husdjur. Dem plockar han fram när han känner sig ensam och inte vill ha människorobotsällskap. ”Sköldpadda” är programmerad att gå långsamt, mycket långsamt, över golven och att då och då plötsligt dra in benen och huvudet i skalet. Det ger Örjan tillfälle att hoppa upp ur soffan framför teven med ett evigt myrornas krig och skrika ”Vad händer, Sköldpadda, was ist lose, Shildkröte?!”.  Örjan läste tyska i tre år på högstadiet i staden skolbussen körde honom till – han fick gå längs stigen och sedan ytterligare en dryg kilometer på grusvägen för att nå busshållplatsen, sedan tog själva resan någon halvtimme till. En tidsödande resa, men väl värd mödan, tyckte Örjan, som älskade skolan, där han kände sig som ”Sköldpadda”. För det mesta tog ingen notis om honom och om någon gjorde det slog han armarna om sig och drog ner huvudet i sin jacka eller höghalsade olle och gjorde sig osynlig. I början var det en del elever och lärare som fånigt stod kvar och pratade med honom. Sa saker som ”Örjan? Vad händer?”, ”Örjan! Nu kommer du fram!”, ”Örjan, du är fan inte klok, jävla miffo”, ”Ja, jag vet inte vad vi ska göra med den här pojken” och ”Nej, det där är Örjan, han är hur cool som helst, brukar göra så där så fort någon tittar på honom.”

Örjan älskar sin sköldpadda. Överflödigt att nämna att om han själv fick välja skulle Örjan vara en sköldpadda. Kanske bo på Galapagosöarna och lägga ägg i sanden när andan faller på och leva flera hundra år.

Lemuren är programmerad att ge ifrån sig ljud med ojämna mellanrum. Den brukar klättra upp i en golvlampa och sitta där och låta då och då. ”Buuuuuurrrrrrrrp!”, ”kväk-kväk-kväk-kväääk!” och ”osscchiaaaa”, säger den. Det är ljud som Örjan gillar och som ger honom en förnimmelse av djupa djungler där han går runt och tappar sav ur gummipalmer. På huvudet har han en tropikhjälm och han är klädd i en käck kakimundering med korta ärmar och byxben. Han suger på en besk malariatablett och över hans högra axel hänger en väska. I den har han insexnycklar.

Men det mest iögonfallande i husets nedervåning är alla robotarna som står, sitter eller ligger lite varstans. Här finns till exempel ”Lilla Mor”, ”Far i Huset”, ”Lillebror” och ”Lillasyster”. De brukar sitta runt köksbordet eller gå runt i köket lite planlöst. Ibland går ”Far i Huset” och sätter sig en stund intill Örjan framför teven innan han säger ”Bästa avsnittet av Myrornas krig hittills”, reser på sig och går ut på fartstutrappen och tänder sin pipa. Snart sprider sig en ljuvlig doft av Greve Hamilton i huset för ”Far i Huset” glömmer alltid att programenligt stänga dörren efter sig.

Det händer också att ”Lillasyster” lämnar köket och ber Örjan hjälpa henne med läxorna. Det gör han för det mesta, det brukar vara tyska, men ibland snäser han åt henne ”Men ser du inte att jag ser på ’Myrornas krig’?! Du får be ’Lilla Mor’ hjälpa dig!”. Då gör ”Lillasyster” det och ”Lilla Mor” suckar och slutar diska eller skura golvet eller värma vatten på en platta och sätter sig att göra läxorna åt ”Lillasyster”.

”Lillebror” sitter mest där han sitter. Örjan har gjort honom rörelsehindrad och  ännu inte hunnit skaffa en rullstol. Men det är på gång. Det har Örjan lovat och för att hålla ”Lillebror” på gott humör i väntan på sin framkomlighet spelar de ibland schack vid köksbordet. Örjan vinner alltid. Han är ju storebror. Och han har programmerat ”Lillebror”. Ställt IQ på 78.

Någon gång har det hänt att Ikea inte hunnit lansera en ny robot när Örjan skruvat färdigt på sitt senaste nyförvärv. Då får Örjan kraftig abstinens. Han får svårt att sova, ligger och vrider sig om nätterna och på dagarna springer han oroligt omkring i huset med en opålitlig mage och sin verktygslåda och filar lite här och borrar lite där. Framförallt tar han fram sina insektsnycklar och går loss på ”Riddar Blåskägg”, ett synnerligen komplicerat bygge med både en riddarrobot och en hästrobot och diverse vapen att sticka i kroppar eller slå in huvuden med, kort sagt en konstruktion med hundratals insexskruvar som Örjan kan skruva ur och i dagarna i ända ända tills Ikea har den goda smaken att lansera en ny robot.

Emellanåt hanterar han sin oro genom att springa ut på den ojämna gräsmattan bakom huset, ner mot den förfallna ladugården till. Där jagar han gräsklipparroboten ”Brandklipparen” och ger ifrån sig primalskrik samtidigt som han hoppar och viftar vad han uppfattar som irriterat med armarna. Ibland tänker han på Gud.

Gud finns. Örjan är övertygad om det. Och Gud är planeten Jorden. Det var den som skapade människorna och allt annat och såväl kreationismens som evolutionslärans tillskyndare har rätt. Gud, Jorden, skapade allt – vulkanutbrott, vatten, eld, syre, meteoriter och annat blev till energier och liv och så emanationen förstås, utflödet av allt gudomligt överskott från Jorden – och sedan har evolutionen gjort resten, filosoferar Örjan.

Evolution tar tid och en planet kan inte bistå vare sig med eller vid hastiga förändringar. Det är den som bebor planeten som står för det. Planeten kan bidra med reaktioner som påverkar den som bor på planeten så att saker och ting förändras. På sikt.

Till att börja med hade människan förefallit vare den fulländade skapelsen, tänker Örjan och ser framför sig hur Jorden leende såg de nykläckta människorna glatt skutta omkring i en fredlig Edens lustgård talandes tyska och med varsin väska insexnycklar.  Männen bar tropikhjälmar och kvinnorna papiljotter i håret, sådana där i olika färger som hans mamma haft. Men människan blev snart sin egen gud och gud över Jorden och allt som levde på globen och utan att den verkliga guden, Jorden, hann göra något åt saken, började människorna kriga med varandra och utplåna andra levande varelser. Varelser som Jorden skapat för att själv må bra och för ha något fint att titta på och för att alla de sinnrika system och nätverk av liv och energier Jorden skapat skulle fungera.

Antropomorfism! Anthropomorphismus! Anthropomorphismus! Anthropomorphismus! Varför vill någon ge djur och saker mänskliga drag? funderar Örjan dagar han känner sig tung i sinnet, det hjälper inte ens att högt säga antropomorfism på tyska högt flera gånger, sinnet blir inte lättare för det. Vem vill göra andra så ont? Wer will andere so sehr verletzen? Örjan skulle hellre ge människan robotdrag. Eller sköldpaddsdrag. Eller träddrag. Eller insexnyckeldrag. Allt utom möjligen drag av amöba för han tycker människan och amöban redan är för lika.

Människan, tänker Örjan att Jorden länge tänkt och fortsatt tänker,  lär sig inget av alla sina krig och osämjor och orättvisor mot varandra. Till slut började Jorden hoppas på att människan skulle utplåna sig själv med ett par rejäla kärnvapenkrig. Men av det har det blivit intet. Istället hotar nu människan inte bara sig själv utan också Jorden, sin skapare. Därför tänker Örjan bygga en robotarmé som han ska släppa lös på mänskligheten. Han ser sig som en Guds härförare i ett heligt krig mot mänskligheten och robotarna utgör den Guds armé som är Jordens sista hopp.

Musik. Museik. Musik.

 

4 svar på ”Örjan och robotarna

    • Nej, har inte läst den (kände inte ens till den skam till sägandes). Ska snarast införskaffas (och läsas).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *