Vinvärldens små stora hjältar

I affärer är det vanligtvis betydligt enklare att vara stor än liten, och det är lättare att smyga runt i en stor organisation än att vara fullt synlig i en liten. Måhända bjuder dessa sanningar understundom in till vissa modifikationer, men bara understundom. Tveklöst är det lättare att verka i en miljö som har en stabil ekonomisk uppbackning. När det gäller vinvärlden är det i allra högsta grad på sin plats att hylla de små. De där som sliter med sina verksamheter utan att bli särskilt feta på det; kanske riskerar de rent av sin personliga ekonomi för att får syssla med sin passion. Och de siktar inte in sig på de stora volymerna av skräpviner utan försöker förgylla både sin egen och konsumenternas vardag med produkter som är moraliskt hållbara och avsedda för medvetna vinälskare, med andra ord varorna som inte leder raka vägen till toppen på inkomstlistan i hemlänet.

I Sverige är vi begåvade med en otalig mängd importörer och några näthandlare. Bland dessa finns, såväl bland importörerna som näthandlarna, stora företag med stabil ekonomi, rent av väl tilltagna pekuniära muskler och juridiska avtal till höger och vänster, och där finns något mindre företag som stöttas av riskvilliga och täta investerare*. Vidare finns där sådana som bara sysslar med sin importverksamhet på semestern och då de skickar vidare Systembolagets offertförfrågningar på ren chansning. Inga av dessa kan påstås tillhöra vinvärldens hjältar, inte ens då de företräder producenter och viner vi hemskt gärna vill se mycket av i Sverige. De gör sitt, och de gör det utan att behöva förta sig och än mindre riskera sin personliga ekonomi.

Vid det här laget har den vakne följaren insett det som de riktigt klipska insåg redan då rubriken skummades, nämligen att vinvärldens stora hjältar är de små, de som lever sin passion och som fyllda av mod i barmen ger sig ut på vinimportens underbara men farliga farvatten fyllda av grynnor, fluktuerande valutakurser och den ständigt närvarande risken för en svidande avlistning. Det nyss sagda om vilka vinvärldens hjältar är kan låta såväl självklart som överdrivet samt, inte minst, som en slags bön för en sjuk moster. Må så vara ity alldeles oavsett dessa fjuttiga och lågvattensmärkta invändningar förtjänar alla de här risktagande och av passion drivna, små aktörerna ett lyft på hatten. Tack för att ni lever farligt så vi kan leva gott!

Heroes.

*I den mån Systembolagets idé är att hämma tillgången på alkohol torde idén fungera, i den mån ett raison d’être också skulle vara att stuka alkohol-kapitalet fungerar det inte. Idag är det en affärsidé i sig att via en fet budget, vanligtvis runt 500 000 sek, trycka in framöver lukrativa produkter i de mest lukrativa segmenten via kanaler som leder till garanterade konsumentinköp av de produkter som framhålls (detta kan ske såväl via nya som gamla medier), vilket i sin tur så småningom ger produkten en plats i monopolets fasta sortiment. Detta är säkert något som irriterar både en och annan på Systembolaget, dels den som är mån om kvalitén, dels den som vill stuka alkohol-kapitalet, men som gläder den som tycker att monopolmarknaden ska vara så lik en fri marknad som möjligt så att konsumenten får det den vill ha eller i vart fall tror sig vilja ha.

Besök hos Giulia Negri

 

Det här med att födas med silverkaraff i hand kan vara på gott och ont. Om den tidigare generationen gör lysande viner gäller det att leva upp till det. Råder den omvända situationen är kanske goda råd dyra, eller i vart fall avgörande, för att verksamheten alls ska överleva, och vem ska man lära sig av om målet är att inte göra som mamma och pappa?

Konflikt

Är nu målet att göra något nytt, något som inte alls liknar det som varit, är det lätt att hamna i konflikt med förfäderna och det gäller ofta att tassa på tå för att inte göra nydaningen alltför utmanande och nedsättande mot det som varit haver. Alla de här utmaningarna har Giulia Negri ställts inför. Och klarat. Med bravur.

Underbarn

Som underbarn gjorde hon sina första försök i vinkällaren redan som 16-åring och bara ett par år senare var hon så duktig att hon inte bara gjorde sitt eget vin: hon hade dessutom skapat sin egen stil och filosofi, sammanfattad i attityden och aromuttrycket ”Barologirl”; ett lite lättare (sandjordar och hög höjd hjälper till här) och mer okomplicerat fruktigt Barolo-vin, långt från ”Barolo boys” och deras i sig utmärkta, mer extraherade och maxade ett par decennier äldre nydaning av det traditionella området.

Föräldrarna

Och föräldrarna, dem charmade hon på samma vis som hon charmade världen i stort.

Auktoritet

Tio år senare har Giulia precis tagit över också föräldrarnas verksamhet på familjegården Serradenari, lanserat inte bara en utan tre barolo samt viner på pinot nero respektive chardonnay, etablerat sig som en auktoritet i området och, inte minst, gått från klarhet till klarhet i vineriet: hennes viner har bokstavligen blivit bättre för varje år. Idag agerar hon med en självsäkerhet hon inte hade inledningsvis då det till del handlade om ungdomligt (bråd)mod (och, så klart, ett stort stycke känsla för feeling, eller, om man så vill, talang, för alla kan inte göra bra vin, lika lite som alla med självklarhet kan bli stora kockar).

Sverige tidigt

Sverige var ett av de första länderna som upptäckte Giulia och började importera hennes viner – låt vara att monopolet inte fallit för charmen vare sig hos vinerna, Giulia eller importören och avstått TSE-inköp, vinerna finns iallafall i BS sedan länge och har fått många fans.

Tydligare druva

Var och hälsade på Giulia för ett litet tag sedan och kunde konstatera det som skrivs ovan: det blir bara bättre och bättre och hon blir allt tryggare i det hon gör. Anmärkningsvärt när jag provade skördarna 17 och 16 var hur väl druvans uttryck nu kommer till tals i hennes pinot nero – tidigare var de här vinerna nästan mer ”piemonte” än ”pinot nero”, nu är balansen mellan druva och växtplats bättre balanserad, ja, snudd på opitmal, hatten av – och att det blir allt större skillnad på hennes olika barolo-viner; med små medel lockar hon fram varje vins själ och personlighet, sådär som bara ett fåtal vinmakare förmår göra.

Sverigebesök

Ni som är ”bransch” har möjlighet att möta Giulia på TWWD2018 i Stockholm måndag 9 april (inbjudan via importören, eller kontakta på eget bevåg info@terrificwines.se) eller hos Munskänkarna i Örebro dagen därpå (då dyker Giulia upp tillsammans med sin kompis Chiara Condello som är mer eller mindre en Giulia i Emilia-Romagna och med sangiovese som druva – återkommer om Chiara framöver, inte minst som Systembolaget här snabbare fattat galoppen och redan köpt in lite av hennes suveräna viner, släpps efter sommaren).

Musik

Visst har vi alla någon gång funderat över det låter när någon sjunger på piemontesiska? Så här låter det

 

Vinprovning på Ästad Vingård

Den som ännu inte besökt en svensk vingård har ett utmärkt tillfälle att göra det på torsdag sen-eftermiddag nästa vecka, närmare bestämt kl.17.30 torsdag 22 februari. I mitt uppdrag som konsulterande vinmakare på gården är jag på Ästad Vingård i Tvååker utanför Varberg hela dagen och arbetar tillsammans med Daniel Carlsson, Claes Bartoldsson och övriga vinmakargänget och då de bett mig att också hålla en provning på kvällen gör jag det.

Ämnet är ”Lars”, vilket så klart är ungefär så tacksamt som något kan vara här i världen då det innebär att jag i mer eller mindre två timmar kommer se till att åhörarna får vin i sina provarglas medan jag ohämmat och ocensurerat fläker ut mig själv på scenen. Det enda som är synd med det där är att jag själv inte kan gå på föreställningen som publik. Men, hélas (som fransmännen säger), man kan inte få allt här i världen.

PS Den som vill boka in sig eller ta reda på mer på detaljnivå, och kanske också vill ha info om kvällens middag och eventuell övernattning, ska ta kontakt direkt med Ästad (info@astadvingard, 0340 – 460 61)

Talking Heads.

Vin för veganen: sanningens stund

Nu har inte mindre än fyra HR:are på olika vägar hört av sig om en text de läst om veganskt vin. Alla undrar de om det som står där kan stämma. Vad står där? har jag frågat var och en av dem, och då har de räknat upp en del saker som det kan vara på sin plats att tillrättalägga för någon måtta på missuppfattningarna måste det vara också i vinvärlden.

Småkryp i vinet

En producent påstår (i texten, enligt HR:arna) att det inte finns veganskt vin då det alltid kommer med insekter som spindlar i processen och låt vara att dessa filtreras bort. Bortsett från att den som får en sådan uppgift rimligen bör fråga sig varför det inte är spindelben och skalbaggar i ofiltrerade viner så är det där bara dumheter och snarast en av producenten hissad varningsflagg för sig själv.

Ingen certifiering

På ett annat ställe sägs att det inte finns regler eller certifieringar för veganskt vin. Det gör det. Klicka här och se med egna ögon. Till exempel. Nu kan förvisso regelverken, både de som är mer officiella och de som är mindre officiella, variera något.

Regelverket

Bland annat kan de skilja sig åt i synen på huruvida hästar får användas för att plöja i vingården – något som inte minst är vanligt på biodynamiska gårdar. Enligt vissa regelverk får det inte förekomma om vinet ska kunna klassas som vegansäkert – andra certifieringar omfattar inte den sidan av saken. Vad alla är överens om är i korthet följande: Inga processhjälpmedel med ursprung i djurriket får användas (ex äggvita), saker som limmet till etiketterna eller det som eventuellt håller ihop kartongerna får inte på något vis komma från djurriket och det vegansäkrade vinet måste hållas tydligt avskilt från andra produkter/viner som inte är vegansäkrade.

Allmänt regelverk

Enligt lag måste för övrigt vin som behandlats med processhjälpmedel med ursprung i djurriket, som kasein och äggvita, märkas med information om detta på etiketten. Denna regel infördes för några år sedan och har gjort att de animaliska processhjälpmedlen ersatts med dito från växtriket.

Produkterna

Vad är det då för produkter som används? Enligt HR:arna talade texten om att det är klarningsmedel för att ta bort proteiner. Nu är det så att majoriteten klarningsmedel från djurriket är proteiner så de gör snarast saken värre, om man nu är ute efter att eliminera proteinerna. Proteiner klaras bort med till exempel leran bentonit eller så filtreras vinet (gör producenten ingenting kan en grå slöja uppstå i vinet, bland naturvinsacceptanter med flera är det inget problem, bland lågprisköpare är det ett gigantiskt problem då dessa har krav på att vinet ska vara fritt från synliga partiklar, grums och slöjor). OBS! Om du ska till att servera ett vin med slöjor till hysteriska människor: skaka flaskan i smyg innan vinet slås i glasen; vibrationerna får slöjan att lösas upp för stunden varför ingen då kan se de i vinet naturligt förekommande och i det här fallet synliga proteinerna.

Produkterna 2.0

Vad talar vi då om för produkter och varför används de? I första hand talar vi om kasein, äggvita, fisklim, gelatin och liknande* och de används ungefär som vid tillverkningen av den hemgjorda saften: för att klara vinet från lösa, ofta för ögat osynliga, partiklar (inte protein) och för att ge produkten lyster (till exempel kasein kan också användas för att ge ett vin ”yngre” färgnyans). Enkelt uttryckt rörs medlet ner i vätskan och får sjunka till botten. Efter några dygn flyttas så försiktig lejonparten av drycken till en ny behållare medan klarningsmedlet och det det tagit med sig till botten blir kvar i kärl nummer ett.

Andra medel

Är de här produkterna lätta att ersätta med annat från växtriket? Ja. Så då kan vem som helst göra ett vegansäkert vin utan större åthävor? Ja. Och som det verkar är de flesta viner som säljs inom EU redan i sig vegansäkrade via det allmänna regelverket om etikettmärkning? Ja.

Läs mer här: LOHAS & veganer.

*Tydligen nämndes i artikeln HR:arna läst ”blodplättar” som möjligt processhjälpmedel. Det tar emot att skriva om det för varje gång saken nämns kan det bidra till att hålla liv i en av vinvärldens värsta myter. Ja, det kunde förekomma en gång i världen att blodbaserade (protein)produkter användes för klarning men det har varit förbjudet under decenniers decennier nu. Borde vara förbjudet att tala om.

Musik. Film. Musik.

Vinets Dag: töntvinrebellförbud!

Som varandes vinmakare, och en gång i tiden en ung sådan med viss framgång, måste er utsände i de narcissistiska kretsarna av de mer töntiga än självinsiktsfulla vinmakarna få säga att det är oerhört töntigt med unga vinmakare i synnerhet och vinfolk i allmänhet som försöker vara coola, och det gäller unga som gamla.

Mindre töntig

Det finns överhuvudtaget inget cool över en vinmakare, en vinbonde, en sommelier eller en vinhandlare. Det ligger i sakens natur att vi är töntiga. Allihop. Gudskelov är jag författare också, det är på en skala i helvetet lite mindre töntigt; det gör mig lite mindre töntig än alla andra i vinvärlden, med undantag för annat vinfolk med vettiga bisysslor (och vi talar då inte om att skriva vinspalter, -bloggar eller -böcker: att skriva vinböcker och -bloggar är det enda som är töntigare än att vara ”winegeek”).

Handuppräckning

Alltså, de försöker med tatueringarna, coola poser och vad de måste uppfatta som tuffa namn på sina intresseföreningar som ”Outsiders” och ”Grenachistas” och de talar om ”revolution” och ”rebeller” och är hur töntiga och välartade och välanpassade som helst. Om revolutionen kommer en dag så lär det inte vara vinmakarna som går i främsta ledet och vinnördarna som står på barrikaderna, och det är ytterst sällan sommeliergillena går samman för att ge sig ut på stan för att slåss om nätterna, och vinhandlarna, ja, de satt nog allihop längst fram i klassrummet och räckte upp handen så snart läraren tittade på dem.

Förbud!

Här har vi för en gångs skull ett förbud som hela världen, med undantag för ett gäng töntar och deras ändå töntigare följare, skriver under på: Förbud mot töntcoola vinrebeller i allmänhet och töntrebellvinmakare i synnerhet. I sammanhanget vore det dessutom en välgärning om vinbloggar förbjöds utan prut och pardon. Det är ju mest trams i alla fall.

Rebeller & revolution!

Unik Chablis 2016 till Sverige

Minns ni det här inlägget från 30:e maj 2016? Chablis hade just genomlevt ett förödande hageloväder. Redan före den stormen hade Bourgogne under 10-talet i största allmänhet drabbats hårt i form av frost, torka, mindre hagelskurar och överdrivna mängder vatten i en salig röra. En av dem som drabbades värst 2016 var Clotilde Davenne. Drygt 90 procent av hennes druvor (i vardande) förstördes. Men hur gick det med det hon skördade?

Jotack, det lanseras i Sverige i skrivande stund, och det är bra, riktigt bra. Varför då, det var ju ett katastrofår? Ja, det var det, avseende volymen, och därför synnerligen kännbart för Clotildes (och andra drabbade producenters) kassa, och i någon mån för konsumenternas plånböcker såtillvida att priserna undan för undan höjts av producenterna av självklara överlevnadsskäl. Beträffande kvaliteten är det en annan sak. Det faktum att Clotildes skördeuttag krympte till tio procent av det normala innebar att druvorna blev extremt koncentrerade – haglet föll redan i maj, före blomningen: det som blev kvar fick en normal växtsäsong.

En för oss svenskar viktig information är att 100 procent av Clotildes Chablis skeppas till Sverige. Nu är volymen, som den receptive och lätt analytiskt lagde förstått, mycket liten och lär ta slut alltför snabbt, men det bör ändå finnas vin för flera månader framåt (ni som vill lägga undan några flaskor fem-tio år ska inte missa den här årgången, utvecklingen kommer vara fantastisk). Upprepar: det här är, av lättförklarliga skäl, mycket, mycket bra. Och vi får rubbet till Sverige.

OBS! Det finns Clotilde Davenne Chablis 2016 att köpa även på andra marknader, notera att det då inte är hennes egna druvor i vinet (framgår om inte annat av det finstilta på etiketten där ”buteljfyllaren” är Clotildes negociant-verksamhet och inte hennes egen gård), också bra men inte lika bra och inte unikt. Bara en sådan sak gör ju att man måste köpa en låda eller två av det här vinet, eller hur? Clotilde Davenne Chablis 2016, nr 6307, 169 sek. Friskt, fräscht och rent à la Clotilde och oerhört koncentrerat.

(PS 12/01: Många, jo många, har hört av sig och sagt att Systembolagets webbsaldo för produkten är 0 och att det inte går att beställa vinet. Vad detta beror på vet jag inte, men importören har några tusen pannor i lager så slut är vinet definitivt inte – prova gärna att beställa på nytt om någon dag eller tala med närmaste butik.)

Musikens carignan illustrerar paradoxalt nog detta inlägg om Chablis, som annars är mer Tjajkovskij eller något sådant.

 

Korkskadads resa mot vinägerland

Det började med en nedslående korkskada som mycket väl hade kunnat serveras intet ont anandes gäster, men som Hustrun av missledd välvilja och gästfrihet styrde undan från bordet och ut till terrassen, där flaskan så blev kvar i öppnat skick fram till idag, sex månader senare. Trogna HR:are har med jämna mellanrum kunnat följa utvecklingen (klicka på de understrukna orden ovan för mer info) av det förödda vinet, och den som varit med ett tag vet att vinägern satte sina sura tänder i vinet redan för flera månader senare.

Sedan dess är det inte bara vinägerbakterierna som angripit den oskyldiga flaskan som låt vara korkskadad men likväl okorkad fått stå öppen i ett hörn på terrassen, mottaglig för all världens ondska, vilken visat sig i form av allehanda flygfän som nattfjärilar, myggor och till oigenkännlighet, av alkoholskador får man förmoda, förställda naturfenomen i den provencalska natten och dagen.

Nåväl, hur är nu detta från början korkskadade vin, som efter en tid slutade lukta kork, men snart sakta men säkert antog ett drag av vinäger? Jotack, det är äckligt. Oerhört äckligt. Luktar vinäger på långt håll. Ser förskräckligt ut (bildbevis).

Faktum är att det smakade så jävligt – som en inbillad bild av hur koncentrerad salpetersyra spetsad med svavelsyra måste smaka – att testet måste upphöra med omedelbar verkan. Lång eftermsmak är en kraftig underdrift. Kommer ta dagar att bli av med det här testet ur munnen. Till att börja med ska tungan och läpparnas normala yta återhämta sig från de brännskador – finns inget bättre namn – som testet åsamkat er utsände i de suraste av de sura vinernas av låga pH-värden och livsfarligt aggressiva syror förödda värld. Behöver vi tillägga att nu åker skiten ut?

Musik för en vinvetenskapens ensamme riddare! Musik för en förödd och fördömd flaska!

Vinkritiker respektive -tyckare

Möjligen går det att dra en skiljelinje mellan den som bara tycker och den som faktiskt är kapabel att konstruktivt kritisera ett verk –­ må det vara positivt eller negativt. En kompetent kritiker kan sitt ämne och kan bedöma det med denna sin kunskap som bas; en bra kritiker håller dessutom en om inte alldeles rak så i vart fall tydlig linje som gör att läsaren vet hur den egna smaken eventuellt divergerar från kritikerns. Med det sista sagt att det går för sig att tycka olika om såväl små som stora verk. Däremot, och nu är vi tillbaka där vi nyss började, är det under all kritik med tyckare som utger sig för att vara kritiker.

I vinets värld känns de här tyckarna igen på att de uttalar sig tvärsäkert om sådant som de bevisligen inte har en aning om, och det förefaller som att de inte tar sig tid att ta reda på om det de tror sig veta, fast de egentligen bara tycker, kan vara rimligt eller inte. Således kan någon, vilket tidigare omnämnts här på vinifierat, skriva att ett vin från ett läge känt för sin friska syra, smakar av tillsatt syra. Någon annan påstår sig vara särskilt känslig för svavel och dömer ut två biodynamiska viner med totalt svavel under 80 mg/l och fritt svavel på 13 respektive 10 mg/l som översvavlade (ja, det är väldigt lite för er som inte har riktigt koll på siffrorna, gränsvärdena för biodynamiskt vin ligger i det här fallet på 120 mg/l och för konventionella viner på 200 mg/l, och det fria svavlet kan vara så högt som 40-50 mg/l).

Nu skulle man kunna tänka sig att tyckaren i fråga är tokkänslig för svavel och därför faktiskt reagerar på de här låga halterna. Detta kommer dock på skam när tyckaren i samma stycke skriver upp viner med mer än dubbelt så mycket svavel.

Hur vet då den som vill läsa vinkritik/tyckande vem som är fågel och vem som är fisk? Det är inte alltid är så lätt att avgöra, i alla fall inte för den som saknar egna tekniska kunskaper eller ingående kännedom om vinerna i fråga. Det alla kan se upp med är sådana som uttalar sig tvärsäkert avseende teknikaliteter, för just det förefaller vara ett gemensamt drag hos dem som inte riktigt har koll, att de gärna låter tvärsäkra när det kommer till det tekniska. Den som orkar kan kanske då och då ta sig tid att lite närmare kolla upp de omskrivna vinerna: stämmer det tyckaren skrivit kan man misstänka att det är en kritiker, stämmer det inte är tipset att sluta läsa just den skribenten om man nu inte tycker om att läsa tyckande i parti och minut.

Men om man tycker precis likadant som tyckaren, är inte det lugna gatan då? För all del, men tyckarna brukar ha för ovana att inte hålla en tydlig linje, varför det är hart när omöjligt att veta hur den egna smaken står i förhållande till tyckarens. Kort sagt är det bättre att ha en kroniskt, diametralt motsatt smak i förhållande till en skicklig kritiker än att då och då tycka som tyckaren.

Musik!

Årets rosé – igen!

Sedan ett antal år tillbaka är ett av mina konsultuppdrag att slutblenda rosévinet Les Lauzeraies för den svenska marknaden. Nu kanske en sällsynt ovanligt obstinat och ifrågasättande HR hänger upp sig på det där med ”svenska marknaden”. Är det inte exakt samma vin i alla Les Lauzeraies världen över? Nope, det är det inte. Sverige avviker.

Skälet är att producenten Les Vignerons de Tavel gör vin som är antingen hållbart eller ekologiskt certifierade, och versionen vi har hos oss är ekologisk. Det medför att urvalet i vingården är mindre, för medan allt är hållbart certifierat hos producenten är bara en mindre del också eko. Således: in med en konsult på den biten. Och varför då inte ta en svenne? Bevisligen, får man väl ändå slå sig för bröstet och säga en dag som denna då vinet för andra året i rad av Sveriges vinskribenter utsetts till ”Årets rose” och bäst på marknaden, har det fungerat bra. 

Det som alla versioner av Les Lauzeraies har gemensamt är att de är kraftigt färgade – det är för övrigt all Tavel; blir vinerna för ljusa mister de rätten till sin appellation (!) –, att de är smakrika och att de alla kommer från vingårdar i den kalkrika delen av Tavel. Nu ska skillnaderna mellan de olika versionerna inte överdrivas, snarare är det så att mitt uppdrag varit och är att lägga den svenska varianten så nära de övriga som möjligt.

Hur ser då den kommande årgången ut, är den lika bra? Har inte hunnit prova den än. När jag arbetar mer intimt med producenten finns jag med i alla led, men här handlar det bara om att slutblenda och då kan jag bara ha åsikter – inte ge direktiv – om hur de ska arbeta innan vinet når mitt blendningsbord. Nu är Les Vignerons de Tavel rejält duktiga så de klarar sig bra på egen hand. Däremot har jag i år till exempel bett dem att försöka göra vinet lite ljusare eller se till så jag får möjligheten att blenda lite ljusare.

Det där sista innebär, om de inte redan ordnat saken, att vi lägger i lite mer ljust vin (med mer vitvin eller snarare gröna druvor) i slutblenden. Tavel är ett område där man kan använda många olika druvsorter, både blå och gröna. Det är avgörande för vinernas återkommande höga kvalitet. De gröna druvorna kan användas både för att bestämma smaken och för att göra vinet ljusare, vilket gör att man kan låta skalen ligga med och dra i musten betydligt längre än i andra områden (som förvisso kan låta skalen dra, men då måste producenten eventuellt ta till aktivt kol för att avfärga vinet samtidigt… förlåt, om det förekommer? aktivt kol? självklart! vadförnågot, om du nog druckit sådant vin? självklart!).

Hursomhelst, 2017 är riktigt bra överallt jag varit och arbetat/provat så jag ser inget skäl till att det inte är riktigt bra också i Tavel (däremot en liten varning för något höjda priser då volymerna är ner ganska rejält; detta lär för övrigt drabba flera av de rosa storsäljarna i Sverige (och övriga världen) alternativt så måste producenterna som köper in vin från andra gå ner i kvalitet).

Just det ja, vinet vi talar om: Les Lauzeraies Tavel 2016, nr 2724, 115 sek. Ett rosévin med både färg och smak. Hur bra som helst och funkar året runt till allt mellan aperitifen via sojabiffarna och det asiatiska och fisksoppan till citronkycklingen och apelsinfromagen (finns sådant fortfarande förresten, ni vet, jättegoda påsar från Blå band och Ekströms?).

Musik!

Högt och lågt i vinodlingen

Många har svårt att förstå skillnaden på de många odlingsetiketterna som sätts på vin idag, eller rent av att alls förstå vad de står för. Enligt uppgift tittar Systembolaget på en ny rutin som bättre tar hänsyn till andra certifieringar än bara de ekologiska. Ett strålande initiativ, men ingen lätt uppgift.

Majoriteten av de många certifieringarna – ekologiskt, biodynamiskt, hållbart och annat ­– som finns i världen är såvitt går bedöma generellt sett pålitliga och bra. Å andra sidan har vi sett exempel på att de inte alltid är det, inte minst gäller detta kontrollen av hur personalen har det i länder där arbetsmarknadslagstiftningen är mindre omfattande eller otydlig.

Vad nu gäller själva odlingen finns det en måttstock som aldrig eller högst sällan visar fel och som är att lita på, och det oavsett om producenten är certifierad ekologiskt, hållbart eller något annat eller kanske… inte alls. Den måttstocken är hur pass lågavkastande odlingen är.

Lågt pris förutsätter ett högintensivt jordbruk, då det är det högintensiva jordbruket som genererar de stora skördarna som är en förutsättning för ett lägre pris. Och detta oavsett om odlaren är ekologisk eller konventionell. Det här går inte att komma förbi. Och de stora skördarna bygger på gödning och bevattning som i sin tur medför hårdare besprutning (och den som tror att hård besprutning med till exempel det ekologiska jordbrukets kopparbaserade preparat inte gör skada i naturen tror fel). Frågan för konsumenten kan då till exempel bli huruvida ett ekologiskt certifierat vin för 69 sek är ett från miljöhänseende bättre val än ett konventionellt vin för 130 sek.

Om någon invänder att det inte finns några garantier för att det dyrare vinet är mindre intensivt odlat än det billigare så är det korrekt. Å andra sidan är möjligheten för att det inte är särskilt högintensivt odlat större än avseende det hälften så dyra vinet, och omvänt är sannolikheten för att ett billigare vin är högintensivt odlat stor.

Poängen här är nu inte nödvändigtvis den vanliga käpphästen här på vinifierat, ”köp dyrt så gör du rätt”, utan att de certifieringar som finns är långt ifrån svartvita. Gråskalorna är många (ekologiskt vs närodlat är ett annat exempel). Och det är komplicerat att som konsument försöka reda ut vad som är ”rätt” för den egna hälsan och miljön och medmänniskorna. Ett tips blir ändå, äsch, här kommer käpphästen igen: undvik den billiga skiten.

Reggae*! (*den som tycker om gitarr i allmänhet och Telecaster i synnerhet bör höra låten ut)