Svenskens vanligaste lögner

Jag dööör!

Vi skrattade så vi grät.

Skjut mig!

Vi skrattade så vi vek oss dubbla.

Det är kört för det här landet.

Jag fick lite kräks i munnen.

Det var det godaste jag ätit.

Autobahn? Det är bara att ställa in farthållaren och stå på.

Han var hög som en skorsten.

Jo men den har jag läst.

Det går inte.

Åh vad roligt!

Jag flyger bara om det är absolut nödvändigt.

Nej, det syns verkligen inte, du inbillar dig bara.

Bra jobbat!

Inga problem, det ordnar jag!

Musik.

När det hettar till i partiledardebatten

”Va?! Kallar du mig nazist?!”

”Ja.”

”Jaså, ja, dåså.”

 

”Va?! Kallar du mig blå?!”

”Jag sa rödgrön.”

”Ja!? Ge mig en grön, ge mig en röd, vad blir det? BLÅ!!”

”Förlåt då.”

 

”Va?! kallar du mig kommunist?!”

”Jag sa miljöpartist.”

”Det är ett allmänt vedertaget uttryck för kommunist!”

”Förlåt då.”

 

 

”Va?! Kallar du mig för frisinnad?!”

”Jag sa liberal.”

”Jag är liberal men verkligen inte frisinnad, så sluta upp med att kalla mig frisinnad!”

”Jag sa liberal.”

”Du fiskade i grumligt vatten och det ska du sluta upp med!”

”Därför att annars?”

”Annars, annars blir jag irriterad. Myc-ket irriterad.”

 

”Vem kallar du Bosse?!”

”Jag sa sosse.”

”Jaså, ja, dåså.”

 

”Va?! Kallar du mig nyliberal?!”

”Jag sa att det verkar som att du tror på allt i Friedmans epistlar.”

”Om jag bara visste vad du pratar om skulle du få se på andra bullar! Verbal rammelbuljong skulle det bli!”

 

 

”Vem kallar du sosse?!”

”Jag sa Bosse, du heter Bosse.”

”Jaså, ja, dåså.”

”Va?! Kallar du mig moderat?!”

”Nej, adekvat.”

”Det tolererar inte jag! Jag är moderat! Adekvat… så dumt.”

 

”Vem kallar du socialist!?”

”Jag sa nationalsocialist.”

”Jaså, ja, dåså.”

 

”Vem kallar du inkvisitor?!”

”Jag sa kristdemokrat.”

”Vi vilar på kristna värderingar och skulle aldrig göra något som kyrkan inte gjort.”

”Vem kallar du politisk mitten?!

”Dig, du är en riktig femetta.”

”Det är jag verkligen inte! Jag är extrem! Mitt kan du vara själv!”

”Du är en mittenpolitiker da da da da da, du är en mittenpolitiker da da da da da, mitt i mitten da da da da da.“

 

 

”Vem kallar du plastsåsse!?”

”Jag sa plastpåse.”

”Jag tolererar plastsåsse för jag är ingen riktig såsse!”

 

”Va?! Kallar du mig nazist?!”

”Nej.”

”Men du sa blåbrun!”

”Brunt är ett allmänt vedertaget uttryck för bajskorv, jag kallar dig bajskorv med blå inslag.”

”Jaså, ja, dåså.”

 

”Vem kallar du brun?! Kallar du mig brun?!”

”Ja, du heter ju Per-Erik Brun.”

”Jag tycker inte om den här brunsmetningen. Från och med nu vill jag att ni kallar mig Per-Erik Turkos.”

”Vem kallar du Brun?”

”Tant Brun?”

”Dummaste jag hört! Finns det en Farbror Blå då också eller? Man kan ju bli gredelin av ilska för mindre!”

”Du är bara grön av avund på Tant Brun.”

”Och du då, din snatterpelle, du, du är, du är grön av avund för ingen kallar dig Xet Erixson!”

”Va!? Kallar du mig för röd?”

”Nej.”

”Du sa Xet Erixson!”

”Ja, blått då.”

Färgstark musik!

Förbud mot felserverad chokladpudding!

Det är illa nog med alla dessa kopior av Ekströms chokladpudding som av förnumstiga och mytomananstrukna charlataner serveras på vårt lands näringsinrättningar utan att de nyss nämnda med en min, än mindre ett ord, krediterar originalet. Istället för det sista i den nyss avslutade meningen tar de sig friheten, och dumheten!, att kalla sin kriminella stöld för chokladmousse! Något så vedervärdigt har väl den moderna människan inte hört talas om sedan… ja, någonsin. Ett direkt ohederligt sätt att hantera denna vår nationalrätt utan en tanke på upphovsmannarätten (ja, trots våra upprörda känslor tillåter vi oss att vara lite lustiga där).Men det räcker inte med detta! Det har nämligen kommit till vår kännedom, att det finns missdådare och förtappade själar, som nedlåter sig till, att servera sin chokladpudding… med mjölk! Det vänder sig i magen på er utsände i de heders- och smaklösas helvetesliknande himmel när denne skriver det nyss skrivna, ja, det svartnar också för hans ögon, och det är endast tack vare en imponerande viljeansträngning han övervinner sin fasa och sitt missmod och samlar ihop nog med krafter för att genast kräva ett förbud mot chokladdesserter på krogen andra än originalet Ekströms chokladpudding och, än viktigare!, ett förbud, såväl på EU- som nationell nivå, mot felserverad chokladpudding!

Musik!

Hustrun, rosé, tur-is-ter & skam

Det mest pinsamma vi infödda respektive integrerade och acklimatiserade sydfransoser kan tänka oss, är turister som pimplar isbitsförstärkt provencerosé i värdelösa bistroglas. Om de dessutom gör detta på en offentlig inrättning inför omvärldens fördömande ögon, finner vi inte ord för hur illa detta är.

Ovanstående är en sanning som varit skriven i sten. Ända tills igår. Då lockade Hustrun medelst honungslent prat om lunch i solen i en pittoresk by i de mest pittoreska och autentiska trakterna av Provence er utsände bland de lättlurade och därför aldrig riktig coola snubbarnas tragiska och av självömkan fyllda värld, att sätta sig i cabben och köra runt i det pittoreska ända tills den där mest pittoreska byn uppenbarade sig. En inte alls oäven upplevelse, och inte blev det sämre av att ett bord på en inbjudande uteservering snart kunde intas under ivrigt nickande till höger och vänster och kreti och pleti. Detta sista på grund av att det är så vi hemmahörande gör, vi som inte pimplar rosé med is i.

Så långt allt väl. Då! Hustrun: ”Lars, jag vill ha ett glas rosé, kan vi inte ta ett glas rosé ihop?”. Den utsände: ”Hm, nje, klart det finns bra rosé här också, ibland, men nu dricker ju inte jag de här blekfisiga bitterbomberna som är industriellt framställda till och med då de tillreds i liten skala och på ett sätt som Mats-Eric Nilsson godkänner.” Hustrun: ”Nu slutar du konstra! Det där är bara dumheter, det vet du! Nu dricker vi rosé och är som alla andra. Punkt!”

Sagt och gjort. Hustrun beställer i bästa samförstånd med servitören en halvflaska rosé att förgylla måltiden med. In kommer vinet. Hustrun godkänner: ”Inget fel på det, Lars, men du kanske inte kommer gilla det, men bär dig inte åt nu!”. Smakar. Blekfisigt med tydligt inslag av färgglatt dandy-tuggummi i både doft och smak och därtill en sjuhelsikes äckelbeska av hårt pressade skal och som lök på laxen ett svavelinslag som ligger där och vibrerar i såväl näsa som gom. Hustrun (ser vad som rör sig huvudet på er utsände) mellan sammanbitna tänder: ”Nu dricker du vinet.”Vad göra annat än att röra runt i glaset till dess en inte oansenlig mängd av det fria svavlet bundits och sedan preppa glaset fullt med is som dels spär ut eländet, dels kyler ner de oangenäma inslagen i arombilden så de knappt märks.

Har ägnat söndagen åt botgöring, att skämmas och att arbeta fram en strategi för att återupprätta anseendet i trakten. En sannolikt omöjlig uppgift.

Musik.

Förbud mot Antwerpen – nu!

De eländiga covid-tiderna har gjort att vi snart sagt dagligen överöses med förbud. Detta har i sin tur gjort att rättskaffens medborgare, suktande endast efter ordning och reda och ett uns rättvisa för den skötsamme och rättfärdige, har fått ligga lågt, ity i dessa dystra dagar, då det går tretton förbud på dussinet, försvinner ett välbehövligt förbud alltför lätt i mängden, men nu är det likväl dags för ett förbud! Staden Antwerpen, eller Anvers som den försåtligen försöker gömma sig som i den franska språkdräkten, har nämligen förbrukat de rättskaffens medborgarnas förtroende och på det skamligaste sätt utsatt er utsände på Belgiens ofarbara vägar för ett övergrepp så vittomfattande att inget mindre än ett förbud mot själva staden Antwerpen kan komma ifråga!

En stad som låter bygga om sitt vägnät på ett så försåtligt vis att också de mest rekorderliga bland de rekorderliga luras att ta fel avtagsväg, varmed de hamnar i den usla och numer förbjudna staden Antwerpens yttre kvarter och som, så snart den rekorderlige lurats in på stadens stinkande gator, låter fotografera denne och dennes bil och därefter skickar ett bötesföreläggande, ett bötesföreläggande!, därför att den nyss nämnde rekorderlige och i sammanhanget såväl aningslöse som oskyldige, ja rent av utnyttjade, tagit detta Sodoms gator i bruk under en tid som inte överstigit tio minuter med en dieselbil som denna korrupta stads höga herrar behagat bedöma som bötesgill!

Med anledning av att såväl den belgiska staten som det belgiska postverket medverkat till att detta Europas Sodom och Gomorra kunnat förfölja oskyldiga, laglydiga och föredömliga européer med löjliga krav på hundratals, hundratals!, euros för denna hittepå-brottslighet, som skapats av den kriminella ledningen för den numer förbjudna staden Antwerpen, måste vi också kräva ett förbud mot nationen Belgien!

 

Musik: Det numer förbjudna Belgiens bästa rockmusik, förbjuden för att inte skrämma den före detta nationens barn.

Senaste nytt från FHM: Rekommenderar Herdedikter & Mord

Enligt test utförda av ett institut i Schweiz har det visat sig att romanen ”Herdedikter & Mord” av Lars Torstenson till 90 procent skyddar mot Covid-19. Folkhälsomyndigheten rekommenderar därför nu alla att snarast införskaffa ett exemplar av den burleska deckaren och att skyndsammast läsa den.

–Bokförlaget Blue arbetar för högtryck med att trycka fler exemplar av boken och vi räknar med att alla ska kunna få en bok före jul, säger socialminister Lena Hallengren.

Statsepidemiolog Anders Tegnell, som själv säger sig ha läst boken med ”mycket, mycket stor behållning” uppmanar alla att snarast ta del av denna Lars Torstensons femte roman. Framförallt, framhåller Tegnell, är Torstenson ”att lita på i alla väder, aldrig har en lögn kommit ur hans mun eller från hans dator”.

Statsminister Stefan Löfven underströk i dagens presskonferens hur allvarligt läget är just nu.

–Kanske är Torstensons roman det enda som kan rädda riket, sa statsministern bland annat. Oppositionen med Ulf Kristersson i spetsen var inte sen i att instämma i detta och på uppmaning av Sverigedemokraternas ledare, Jimmy Åkesson, fattade riksdagens ledamöter efter det gemensamma uttalandet varandras händer och sjöng ”We shall overcome” medan kulturminister Amanda Lind delade ut bootleg-tryck av boken, direkt från Riksdagens tryckeri, till de samlade ledamöterna, vilka sågs hungrigt sluka boken per omgående.

”Herdedikter & Mord” släpps till försäljning 1 december, när tillräckligt många exemplar av boken hunnit tryckas. Det finns ingen garanti för att de generiska kopior som Riksdagen låtit trycka upp har samma effekt mot viruset som originalet. Det samma gäller den upplaga en före detta högerextrem politiker låtit trycka upp i Ungern i syfte att ”inte alls tjäna pengar ”utan för att ”göra en insats för svenska folket”.

–Jag hoppas alla tar det här på allvar och köper Torstensons bok. Ju förr, desto bättre. Det är allvar nu, säger Jan Albert, överläkare i klinisk mikrobiologi vid Karolinska universitetssjukhuset i en kommentar och får medhåll av träningsinfluencern Anna Nyström (med 8,4 miljoner följare), som också säger sig haft stor nytta av ”Herdedikter & Mord” i arbetat med att skapa sin drömrumpa.

Författaren själv, Lars Torstenson, vill varken bekräfta eller dementera att hans bok skulle ha hälsobringande effekter eller att den skulle vara effektiv mot corona, däremot, säger han, är han övertygad om att den som läser boken får en snyggare rumpa.

Fotnot: Det releaseparty som planerats för boken till måndagen 30 november kommer inte att bli av. FHM har bett Torstenson och förlaget att fokusera på att trycka fler böcker istället för att ”oansvarigt bjuda in kreti och pleti på fest i denna pestens tid”. Såväl förlaget som Torstenson har hörsammat detta, varför deras oansvariga litteraturrejvparty, där det för övrigt enligt uppgift utlovats fri tillgång till magisk svamp, har ställts in.

Musik. Musik.

Nancy Isenberg: White trash

Så här i presidentvalstider sätts fokus på USA. Det som säkert frapperar mer än en, är dels de djupa motsättningarna som än en gång ligger i öppen dager i det inte bara tu- utan snarare flerdelade USA, dels hur en tölp kan bli president. Mycket av detta får vi svar på i Nancy Isenbergs utmärkta bok ”White trash – The 400-year untold history of class in America”.

Om något negativt ska sägas om ”White trash” är det att boken är lite för lång. Till del beror det på att överraskningarna och det mindre kända avtar allteftersom vi närmar oss nutid. Men fram till FDR och hans ”new deal” är vi säkert några som då och då lyfter lite på ögonbrynen.

Låt oss ta det från början. Historien vi fått lära oss är, att medan drägg och brottslingar skickades till Australien var det bara de bästa som utvandrade till Amerika, och  allt började med pilgrimsfäderna. Nancy Isenbergs väl underbyggda bok – källmaterialet upptar över 100 av bokens 450 sidor – visar att invandringen började långt tidigare, och under mycket lång tid var Amerika en avstjälpningsplats för i England icke önskvärda element. Rent av var det en seriös idé att England genom att skicka iväg sina fattiglappar skulle exportera sig ur de ökande problemen med dagdrivare, uteliggare och andra inte till samhället särskilt bidragande individer.

De här fattiglapparna, vilka var (ö)kända för sin brittiska ”idleness” och ovilja att arbeta, kom att bilda en underklass av ”white trash”, som i USA genom åren puttades allt längre västerut av markägare, som enkelt uttryckt använde drägget för att vinna land som de sedan kunde sälja till bättre bemedlade och mer upplysta individer. Ur detta uppstod också slavsamhället – ett samhälle som styrdes av slavägarna och beboddes av desamma, deras slavar och white trash, som inte sågs förmer än slavarna.

White trash är, förstås, precis som ”trailer parks” ett mer modernt uttryck. Genom åren har de här människorna kallats allt möjligt – crackers, lubbers, clay eaters, scalawags, rubbish, ja självaste Lincoln kallades pga sitt enkla ursprung ”mudsill” (inte bara av söderfolk) – och de har alltid (av andra) setts som ett problem. Under tiden efter inbördeskriget menade flera republikanska anhängare att ”white trash” utgjorde en ”farlig klass” som reproducerade bastarder, prostituerade och kriminella. Detta resonemang ledde så småningom fram till en rasbiologi som på intet vis stod efter den som började spridas i Europa. Och på samma sätt som det experimenterades friskt med sinnesslöa med flera i Europa så skedde så också i USA och program för hur rasen skulle ”säkras” utarbetades, ofta utifrån djuravelns principer. Noterbart är att redan före inbördeskriget var många motståndare till slaveriet därför att de menade att detta hindrade det vita trasproletariatet att lyfta sig ur sitt armod, varför den vita rasen i sig var hotad.

Isenbergs bok ger mängder med exempel på hur den här utvecklingen pågått från sena 1500-talet fram till våra dagar, och ger därmed också en bra förklaring till många av de djupa motsättningar som sedan sekler finns i USA. Det handlar om nord och syd, rika och fattiga, vita och svarta, utbildade och outbildade med mera. Värt att notera är, att USA en gång hade planer på att, så som engelsmännen tidigare exporterat ”waste” till Amerika, sända sina fattiga till Mexico (något som mexikanarna inte var lika pigga på).

De här många ofta sekellånga motsättningarna, som går kors och tvärs genom samhället, har lett fram till dagens motsättningar och partisympatier, där inget är självklart. Att du är fattig och vit eller latino och rik eller vad det nu är, säger inget om vilket parti du kommer att rösta på. Däremot har det i och med Trumps tillträde blivit mer tydligt att Demokraterna(/Biden) är ett parti för ”intellektuella/utbildade” och ”etablerade” medan Trump(/Republikanerna) talar till dem som känner sig utanför, kanske blåsta på sitt arv och det oavsett var de i övrigt hör hemma i samhället.Är då Trump ett unikum i den amerikanska historien? Nej, svarar Isenberg och lyfter, bland annat, fram Andrew Jackson (president 1829-1837) , som hon menar var sin tids Trump. En råbarkad general som gärna gick i strid och slog in huvudet på folk, som förolämpade sina meningsmotståndare å det grövsta, skönmålade sig själv och var som en elefant i en porslinsaffär när han förde sig, eller kanske snarare inte förde sig, i Washington. I likhet med Trump fick Jackson många fiender också i de egna leden och många av hans medarbetare hoppade allteftersom av. Men han blev omvald.

 

Institutionaliserad vintertidsbakskruvning nu!

Frågan om sommar- och vintertid blir alltmer infekterad för varje år. Medan européerna dignar under en redan övermäktig börda, där pandemin och Polen bara är toppen på isberget, läggs denna sisyfosdebatt om sommartidens vara eller icke vara som en lök på laxen. För att lätta på denna européens börda, har vi tänkt till och kommit fram till en kompromiss som är så lysande att alla torde kunna ansluta sig till den utan vidare debatt: Vi skippar sommartiden på våren och dess framskruvade klocka OCH institutionaliserar vintertiden och dess bakskruvade klocka i samband med höstdagjämningen! På så vis får alla rätt på något vis, och vi som uppskattar vintertidsinförandets boostande effekt kan njuta dess otium varje år, utan  att, nota bene!, lida sommartidsinförandets alla helvetes kval.

Musik. Musik.

Förbud mot sorgesam reklammusik!

Med anledning av all mollstämd och sorgesam reklammusik, som missbrukas å det grövsta i all tänkbar och otänkbar TV-reklam, måste vän av ordning, och som sådan av självklarhet också en som slår vakt om vikten av att hålla vardagen fri från falska bekymmer och falsk nedstämdhet framkallad av sorgesam reklammusik i moll, sätta ner foten och säga ”Nu är det nog, nu får det räcka!”, ”Vi står inte ut!, ”Ropen skalla, durpartitur åt alla!”.

Exempel: Vardagsmänniskan, denna hjälte bland hjältar, sitter och är nöjd framför TV-apparaten därför att  spiken satt i V75 eller favoritlaget precis tagit ledningen i allsvenskan, då, då dyker den upp, den där sorgesamma musiken, eventuellt till någon obegripligt seg reklam som ”reklamen” för God Hjälp (den som inte sett göre sig icke besvär, den är bara sorgesam och seg, kort sagt ett gissel i vardagen). Det som nu händer är, att den nyss lycksaliga, och så välförtjänt för en stund lyckliga vardagsmänniskan, går från eufori till en luguber dysterhet så stor att den endast kan uttryckas med en pleonasm av god kaliber.Vi, och världens alla vardagsmänniskor, kräver ett omedelbart förbud mot sorgesam reklammusik! Den som tillverkar eller sänder reklam med sorgesam musik ska av självklara skäl beläggas med yrkesförbud, därtill ska den kunna dömas till årslånga straff av internering i grådaskigt ljussatta, grå celler dränkta i nedslående dofter och med endast vatten och pölsa till så väl frukost som lunch och middag.

Musik! Lämplig reklammusik