Odören i sängkammaren

Det luktade verkligen konstigt vid sidan om min del av dubbelsängen. Det kan inte ha varit mer än en halvmeter mellan bädden och väggen och varje gång jag böjde mig ner mot golvet, kanske för att ta en klunk vatten ur flaskan som stod där, kände jag den vämjeliga lukten. Avlopp. Eller snarare avföring. Och ibland mer ruttet bara. Doftassociationerna varierade, ändrades över tid, men det luktade alltid illa.

Varken min nya pojkvän eller jag hade känt någon doft när vi var och tittade på lägenheten. En trea med utsikt över Gärdet, eller Ladugårdsgärdet som det väl egentligen heter, platsen som en gång i tiden såg skvadronerna från kavallerikasern på Lidingövägen dundra fram över fältet och väringarna på Svea Artilleriregemente lära sig handskas med sina kanoner. Artilleristerna höll förresten till inte långt från vår lägenhet på Valhallavägen.

Vi tyckte genast om vår nya bostad. Den kostade mer än vad vi hade råd med, men vi var båda nyseparerade och nykära och i skriande behov av en ny bostad. Trots att vi inte hade täckning för vårt köp, det var bära eller brista för vår del, tyckte tjänstemannen på banken att vi absolut skulle ha ett lån. Medan Peters förra fru hatade mig och allt det som hänt, var Erik både positiv och hjälpsam. Han lovade till och med att hjälpa till med ekonomin om vi fick det alltför svårt. Erik hade alltid varit sådär reko, och med tanke på att det var han som började med att vara otrogen kände han väl ett ansvar för att det skulle gå bra för mig. Kanske var Peters fru så upprörd för hon tyckte med rätta att jag stulit hennes man, och det just som de fått tillökning, just då han var ett lätt offer, menade hon. Men det var faktiskt Peter som hittade mig på datingsajten.

Den nya lägenheten låg visserligen långt från mitt jobb på socialen i Västberga men Peter hade nära till radion på Oxenstiernsgatan och utsikten var, som sagt, fantastisk och oljudet från Valhallavägen hanterbart – låt vara att vi inte använde balkongen så ofta som vi tänkt oss. Hade lägenheten varit av senare modell hade det säkert inte varit lika högt i tak och trägolvet i sovrummet hade kanske inte sett så mysko ut. Eller mysko och mysko, det var väl jag som började tycka det såg gammalt och mystiskt ut när jag kände lukten som kom från det. Vad fanns egentligen därunder?

”Det kanske är ett avloppsrör som sprungit läck,” menade Peter. ”Njaee, idag luktar det mer som om något ligger och ruttnar därunder,” svarade jag. Och så där höll vi på. Nya variationer av äcklig doft varje dag, och nya teorier om vad det kunde vara. Till slut stod vi inte ut.  Varje gång någon av oss, oftast jag, böjde sig ner det minsta där vid sidan om sängen så stank det.

Med ett par veckors försening kom till sist hantverkarna och bröt upp golvet åt oss. Båda två luktade svett och aska sådär som storrökare gör. Den ene, den store, han som pratade mest, släppte också ifrån sig en sötaktig tobaksdoft när han talade (jag noterade att han knappt hade några tänder i munnen och jag minns att jag funderade över hur en man i vår moderna tid lyckats missköta sin munhygien så till den milda grad). ”Jag känner ingen lukt,” sa han förvånansvärt nog på bred skånska. ”Du är nog inte härifrån, väl?” frågade jag (på min finlandssvenska). ”Vad har nu det med saken att göra?” ilsknade han till och jag höll upp händerna avväpnande och förstod att denne storrökare knappast skulle känna doften från ett avloppsrör om han så fick det uppkört i nyllet.

”Jag tror det är helt i onödan vi bryter upp golvet men om lilla damen står för fiolerna så gör vi så klart det,” sa han och så satte de igång med arbetet. Peter och jag hade flyttat ut möblerna och ställt dem i vardagsrummet och där bodde vi medan hantverkarna bröt upp och lade om golvet – något som för övrigt tog två månader eftersom de båda männen bara försvann en dryg månad sedan de brutit upp golvet och konstaterat att där varken fanns lik eller läckande avloppsrör, bara trossbotten och annat som skulle vara där. När de kom tillbaka för att lägga in ett nytt golv hade Peter redan kommit på vad det var som luktade.

När vi flyttade ut i vardagsrummet hamnade min vattenflaska på fel sida om sängen. Hade den inte gjort det hade inte Peter böjt sig ner efter den för att ta sig en klunk – något han aldrig tidigare gjort. ”Men va fan, det är ju flaskjäveln som luktar! Gammal torr, rutten andedräkt!” utbrast han med en äcklad min och med flaskans öppning just under sin näsa.

2 reaktion på “Odören i sängkammaren

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *