Mannen med julgransfoten   

Det var tydligen på grund av ett ”beklagligt misstag i sjukhusets administrativa apparat”, hans egna ord, som hans högerfot bytts ut mot en julgransfot. Detta var nu inte någon liten sak. Å ena sidan ansågs julgransfoten som den elegantaste och av många som den mest eftertraktade foten, å andra sidan var den långt ifrån okontroversiell i vissa kretsar.

När han lät sitt juridiska ombud ta upp saken med landstinget och sjukhusledningen och deras advokat, förklarade mannen från sjukhusledningen, ”Det har nog alltid varit så att vissa föds eller i vart fall blir högerhänta eller vänsterhänta, närsynta eller långsynta, ja ni vet, olika, och nu sedan några år blir en del enögda eller enbenta och än det ena och än det andra, kort sagt: Vi hinner inte med, vi har inte riktigt koll på läget och nu, ja nu drabbade det er, ni är långt ifrån ensam, och det är inget vi kan göra något åt och ni ska vara glad att ni alls fick en fot.” Han sa, ”Ja men nu bad jag specifikt om en kofot och vi var alla överens om att jag skulle få en ko…” Mannen från sjukhusledningen avbröt honom med ett leende som avslöjade en bländvit porslinsbrygga, ”Visst, men nu blev det en julgransfot, och titta på den människa!, skimrande grön och blänkande röd och fyra utfällbara stöd att fördela vikten på och dessutom, min herre, måste jag påminna er om att ni utan att ens behöva be om det, än mindre betala för det, fått gratis stickor i olika storlekar att balansera upp benet med vid isättningen och anpassningen, om ni någon morgon skulle vakna och inte riktigt passa i julgransfoten eller få till balansen,” här blinkade mannen från sjukhusledningen snabbt två gånger med sitt öga varmed han ansåg sig etablera ett hjärtligt och djupt samförstånd som det bländvita leendet ensamt inte kunde uppnå, ”och det vet vi ju att det kan ske, vet vi inte, hehe?”

Han fick några minuter tillsammans med den vassnästa läkare som valt ut och applicerat julgransfoten. Han ville fråga om skötselråd, om hur man håller foten blank och vad man gör om färgen börjar flagna, om särskild försiktighet måste iakttagas vid otjänligt väder, om det går att köpa till halkskydd, om det går att simma med den och så vidare. Inte minst ville han tala om TjugondeKnutRörelsen (TKR). Läkaren hade nu den lilla benägenheten att hon hellre ville tala om sina frukostvanor. Det gjorde hon med alla patienter oavsett vad för ingrepp hon gjort eller vad för diagnos hon hade att hantera. Detta var förstås ett problem såväl för det lokala sjukhuset som det regionala landstinget, för att nu inte tala om patienterna. När han frågade om TjugondeKnutRörelsen (TKR), som eftertryckligen kräver att Julen bara får pågå mellan Första Advent och Tjugondedag Jul, svarade hon, ”Jo, förstår ni, man kanske inte kan tro det men jag är en sådan där som tycker om att äta direkt ur originalförpackningen. Kan ni tänka er? Jag? Men så är det. Jag dricker mjölk direkt ur paketet och jag äter kaviar direkt ur tuben. Ja, ni vet. Sådan är jag.”

Som tur var förbarmade sig en bastant undersköterska med dreadlocks över honom, innan han en strålande dag i maj lämnande sjukhuset. Undersköterskan gav honom en putsduk och en liten plastflaska och sa, ”Här, sådana här dukar och putsmedel finns i alla apotek och jultillbehörsbutiker, de går också att köpa på nätet, kom ihåg ’www.tannenbaumshaum.de’, det är en tysk firma och de gör utan tvekan det bästa putsmedlet, och håll er för allt i världen inomhus i januari!”.

Det där sista hörde han inte riktigt och även om han gjort det hade han nog inte brytt sig om det. Varningar var inget för honom och hur tokigt var inte det, ”håll er för allt i världen inomhus i januari”? Således köpte han flera putsdukar och en låda med enlitersflaskor putsmedel från Tyskland och glömde bort varningen.

Tiden sprang iväg och det var snart den 14:e januari och han hann knappt lämna sin portgång på Jungfrugatan på väg till jobbet förrän en beige Ford Transit körde fram och tre svartklädda och maskerade personer slet in honom i bilen, som försvann med en rivstart. Det var sista gången han sågs i livet. Tre månader senare, efter snösmältningen, hittade några lekande barn honom tillsammans med sönderbarrade, bruna och plundrade granar och tidigare julgransfotspatienter på en undangömd grantipp i en skog utanför Mora. Julgransfoten har fortfarande inte återfunnits.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *