Kryddig syra

Det här med vinspråket kommer då och då upp på tapeten. Problemet, om det nu alls finns något problem, är att alla inte förstår allt och att vinmänniskor ägnar sig åt ett esoteriskt hittepå – språk.

Det här har en del ambitiösa personer försökt lösa med hjälp av sensorisk tematik, smaksymboler och annat. Kvarstår gör då, förstås, problemet att alla måste ha samma utbildning i sensorik och sensorisk tematik, symboler och annat för att detta nya inte ska bli samma mumbo jumbo i gemene mans öron.

Vara hur det vill med detta, den som vill sälja sitt vin förstår snart att klä sig i en språkdräkt som säljer vinet och konsumenten tror på de orden som förför bäst och mest och vi vinmakare, ja vi pratar ett oerhört torftigt vinspråk, ett språk som är så basalt att helst ingen utanförstående ska höra det. I alla fall inte om vi ska kunna sitta kvar på våra höga hästar.

Läste häromdagen en vinskribent som använde uttrycket ”höstmulliga smaker” (tror jag det var). Ett utomordentligt uttryck, tycker jag. Eller, jag tror att jag förstod precis. Dessutom låter det verkligen bra. Jag ska anamma det.

Däremot undrar jag vad som avses med ”kryddig syra”. En importör beskrev själv ett vin i oktober-släppet just så: ”… och kryddig syra”. Öh?

Avbruten jäsning

Hemma i Provence igen stod idag Château L´Arnaude på programmet. Alla druvorna är nu inne och allt förlöper väl. Eller ja, det är klart att det alltid är något som strular till under en skörd. I år har alla maskiner fungerat och vi har haft tur med vädret – det blev lite regn innan vi tog in Carignan- och Rolle-druvorna, men det förändrade inte direkt något.

Det som strulat lite i år är ett fall av avbruten alkoholisk jäsning. Som tur var skedde detta med ganska mycket socker (närmare 40 g/l) kvar så det var lätt att starta om processen.

I ett annat fall hade det kunna gå illa, men även det löste sig på bästa sätt. Den malolaktiska jäsningen satte nämligen igång mitt under den alkoholiska jäsningen. Oftast bara det här sker och så är det inte mer med det, men man kan få en galopperande utvecklingen av den flyktiga syran när sådant här händer och om det inträffar kan vinet förstöras på mycket kor tid (ett dygn kan räcka!). Nu har vi mest bara kunnat konstatera att det var skönt att ha den malolaktiska jäsningen avklarad i den tanken.

Vi pustar således ut, inväntar att de sista tankarna och faten ska jäsa klart och funderar nu som bäst på hur vi ska blenda och lagra de här vinerna. Javisst ja, året verkar utomordentligt lovande, vilket jag förmodligen skulle säga även om det inte var sant, men i år verkar det vara sant.

Frescobaldis vinbarer

Har den här veckan gjort Italien runt på fyra dagar. Detta innebar bland annat att jag vid fyra tillfällen mellanlandade i Rom (på väg till eller från Nice, Verona, Brindisi eller Palermo). Som tur är finns där på Roms flygplats ett flertal Wine bar dei Frescobaldi.

Personalen är trevlig och proffsig och man brukar inte behöva vänta länge på en plats vid bardisken. Maten är okej med carpaccion, breasolan och den marinerade fisken som huvudnummer för mig.

Bäst är vinerna. Man kan få alla möjliga (italienska) viner på glas. Själv hann jag den här gången med lite Gosset (hm, champagne är undantaget som bekräftar den italienska regeln), Le Volte (gör mig sällan besviken), Ammipaglia (Frescobaldi – syrah, som jag hade satt som en Shiraz från Nya världen) och Castello di Pomino (kul Frescobaldi – blend på Pinot noir, Sangiovese och Merlot).

De här vinbarerna är väl inte något skäl att åka till Rom, men när man ändå är där är de fantastiskt bra att ha. Ungefär som Caviar House (mest för matens skull) på Heathrow och Vino Vole (mest för vinets skull) på Seattles med flera amerikanska flygplatser.