Etiopiskt vin tar höjd

Enligt e-lettre de vitisphere planterade italienarna vin i, det de facto avseende klimatet ganska mångfacetterade, Etiopien, när de ockuperade landet, 1936 – 41. För några år sedan köpte den gigantiska, franska firman Castel 300 ha i landet, av dessa planterade man snart 125, belägna inte långt från sjön Ziway, nära Rift Valley och på 1600 meters höjd över havet – m.a.o. en av världens högst belägna vinodlingar (påminner här om att självaste Mount Kenya, förvisso i Kenya, men snudd på rakt under Ekvatorn, har en snöklädd topp, breddgraden till trots). Druvorna man valt att satsa på är Merlot, Syrah, Cabernet sauvignon och Chardonnay (10 %). För att optimera kvaliteten avstår företaget från att skörda två gånger per år, vilket annars är möjlighet så här nära Ekvatorn.750 (!) personer har anställts för att sköta egendomen och totalt ligger investeringsplanen på 8,4 miljoner dollar. Målet är att göra ganska lätta och fruktiga viner. Första skörden har skett nu i början av november och vinerna kommer att lanseras under nästa år och säljas dels i Etiopien, dels till den enligt uppgift stora etiopiska populationen i USA.

Torres Mas La Plana 2002

Året var 1988 och undertecknad på utbildning hos Miguel Torres och just den här kvällen, närmare bestämt, på lyxkrog med läromästaren, Jean Leon, Hugh Johnson, en förfärligt känd spansk vinkribent vars namn jag aldrig förstod med flera. Vem som var junioren vid bordet rådde ingen tvekan om. Bortsett från mat provades Mas La Plana, eller Gran Coronas Etiquetta Negra som den hette under många år, från de första åren då den tillverkades av Garnacha och Carinena till dess den blev ren Cabernet sauvignon. Allt förlöpte väl till dess Johnson och den spanske vinskribenten så smått rök ihop i en smärre dispyt om årgångarna 81 och 82. Vilken var bäst, och framförallt vilken lagringspotential uppvisade respektive årgång? När jag satt i lugn och ro och mest var uppfylld av att bara sitta där hörde jag som i en (mar)dröm Miguel plötsligt säga ”… eller vad säger du, Lars?” Vad jag sa? Absolut ingenting, men jag pratade hysteriskt om ditten och datten så länge att bordssällskapet en efter en tappade intresset för mig och började prata om annat. När jag så till sist avbröt mig mitt i min svada hörde jag den alltid lika perfekte gentlemannen Miguel säga ”Tack Lars, det var intressant.” Var gång jag öppnar en Mas La Plana kommer den där upplevelsen tillbaka och, tro det eller ej, enkom som en synnerligen trevlig upplevelse. Hursomhelst och nästan sist men inte minst: Mas La Plana från Torres är generellt ett synnerligen gott och välgjort vin, som, sett från producenthåll, endast har ett fel: priset är för lågt. Årgången 2002 som jag öppnade häromdagen utgör inget undantag. Den har varit i toppform ett par år och fortsätter att uppvisa en minst sagt inbjudande sida. Mycket bra och gott. Och hur politiskt inkorrekt detta nu än är: jag gillar den tunga buteljen.

Omåttligt med motton

På tal om motton skulle man kanske starta företaget ”Mottokreatören Eureka!” med mottot ”Vi har det!” och affärsidén att sälja meningslösa sloganer, valspråk, deviser, payoffer och motton till desperata människor som kommit vilse i livet och därför behöver ett motto att ty sig till, vilsna företagsledare, produktchefer och andra som mer sällan reder ut sin egen tillvaro utan hjälp och som, i vart fall understundom, har alldels för feta omkostnadskonton att ty sig till. Man kan tänka sig att Åklagarämbetet köper ”Vår devis, Upp till bevis!”, att Svenska Spel köper ”Vårt motto – Bli rik på Lotto!”, att Skandia köper ”Vårt motto – Nöjda chefer!”, att Svensk handel inför julhandeln köper ”Vårt hjärta klappar för dig!”, att AA köper ”Sätt supen i vrång-strupen!”, att S/M-klubben köper ”Aga kan behaga!”, att Hovet köper ”Tala är silver, Tiga är guld” och så vidare.

Måltidsakademien, Vinprovning & champagne

Här är Måltidsakademiens motivering till varför den utsåg ”Vinprovning – så upplever du vinets alla möjligheter” till ”Årets bästa dryckesbok”: ”Med denna rejäla, respektlösa och i sanning grundläggande handledning från en av våra mest kända vinmakare, nås vinkunskap lika enkelt som man lär sig cykla.” Mer champagne!

Måttfulla motton – finns de?

Fick idag, med anledning av en artikel, en fråga om vilket mitt motto är. Jag svarade att det möjligen kan vara, att motton är synnerligen fåniga. Ja, det är ett synnerligen fånigt svar, men saken är den, att motton generellt sett måste vara mer eller mindre lögnaktiga och/eller patetiska. Till exempel: ”Vårt motto – Kundens bästa!”. Struntprat. Hellre en missnöjd kund och vinst, än en nöjd kund och förlust. Men det låter bra. ”Mitt motto – En sund själ i en sund kropp!”. Ja, vem har som motto ”En sjuk själ i en sjuk kropp”? ”Mitt motto – Behandla dina vänner som du själv vill bli behandlad!” Hm, plattityd någon? Och, om man nu vill ha det som motto, vad är det då för fel på ”Gyllene regeln”? ”Mitt motto – För Sverige, I tiden!”. Hm, vilken kung är, öppet, emot sitt land och ur tiden? Eller Quebecs valspråk, ”Je me souviens” (”jag minns”)… fast det vore det ganska fint att dra till med: ”Mitt motto – Jag minns!”. Ja, så där håller det på. Möjligen skulle det vara cool med ett motto i stil med nedlagda Jämtlands fältjägarregementes valspråk, ”För Sveriges ära, för Sveriges makt, över berg, över dal, skallar Jämtlands jakt!”. Dock kanske lite malplacé för en Västgöte som stått Livgardets dragoner närmast. Nej, om det blir en nästa gång drar jag nog till med: ”Mitt motto – Vino patria nostra!”. Rena dumheterna, förstås, men ganska vackert och en parafras av den franska Främlingslegionens intelligensbefriade motto ”Legio patria nostra” (”Legionen vårt fosterland”). Och, det är på latin.