Gustibus Finglögg 2.0 2.0

Ska man prova en ny och unik produkt, ska man göra det ordentligt (om inte annat så ger det fler tillfällen att få tala eller skriva om saken). Således har jag provat om Gustibus Finglögg 2.0, som stått öppnad sedan sjätte januari .

Färgen har utvecklats och man ser nu att det är finare vin än normalt i den här glöggen. Doften hänger ihop bra. Möjligen har kryddningen fallit tillbaka lite och tappat något av sin komplexitet, men det finns inga toner av oxidation. När glöggen är kall märks framförallt pomeransen och, faktiskt, vinet. I varmt tillstånd sticker kanelen och kanske också den gröna kardemumman ut. Där finns också en, ny tror jag, doft av russin.

Passar på att göra en rättelse: min flaska har inte nummer 35 av 50 utan 33 av 50. Men det viktiga är nu inte numret på min flaska utan att det bara gjordes 50 buteljer av den här helt fantastiska glöggen. Tyvärr, för er som inte får tillfälle att prova…

Gustibus Finglögg 2.0

Vill man bli något i vinvärlden gäller det att tala sist (såvida man inte sett etiketten), att ljuga och att berätta om viner som ingen annan kommer att kunna prova. Gustibus Finglögg 2.0 görs i blott 50 exemplar om 50 cl och jag har fått nummer 35.

Om man tänker sig att varje flaska provas av tre personer kommer som mest 150 personer att prova den här produkten. Om man som jag dricker allt själv blir det färre än 150 personer. Det tycker jag räcker för att kvala in som en unik skrytprodukt. (Om övriga utvalda också inser att vår unicitet ökar om de inte låter andra smaka, kan det hända att blott 50 personer i hela världen får prova den här glöggen)

Hur den var? Tja, herrarna på Gustibus gör som Peter Thustrup och samlar under året ihop slattarna av riktigt bra viner, som de sedan förbättrar med diverse kryddor och sprit. Klart det blir bra. Och framförallt unikt.

Eftersom jag sett etiketten på den här unika glöggen och redan ljugit om att jag drack den själv, kan jag avslöja att det blir lite mer sanning om jag säger att jag lät ytterligare en person prova dryckjomen. Han är dock fransman, varför det inte riktigt räknas. Dessutom fick han skriva på ett NDA så han kommer aldrig att kunna berätta om upplevelsen.

Hursomhelst så tyckte fransosen att det doftade ”pain d´épice”, en fransk slags kryddkaka som doftar och smakar pomerans m m, så han var inte helt fel på det. Jag hittade tydlig pomerans både i vätskan och på etiketten. Dessutom kom såväl kanel som kaffe fram när man provade glöggen varm (och tittade närmare på etiketten). Sötman var lite hög när drycken serverades kall i vinglas, men satt som pricken över i när värmen kom till. Saffran inköpt på marknaden i Jerez (kändes tydligt att den var), grön kardemumma m m skänkte den komplexitet som den här produkten behövde för att för alltid ta plats i Glöggens Hall of Fame.

Bäst av allt: när glöggen svalnade och provades i s k fisljummet tillstånd, stod även tanninerna ut och det indikerar om inte annat att man här använt mycket bättre vin än i de glöggar som vanliga människor dricker.