Mode: flabbigt vs snipigt

Fram till och med 1980-talet dominerade klassiska viner och klassiskt kunnande såväl den på riktigt esoteriska vinvärlden som, och framförallt, den kvasiesoteriska diton. Den som ville in eller åtminstone få en i egna ögon viktig roll vid middagsbordet var tvungen att lära sig allt om Bordeaux och cabernet sauvignon och så vidare (eller, nåja, i den kvasiesoteriska världens nedre regioner räckte det nog med att säga att ”rött går till kött” och ”vitt till fisk” och att ”petit chablis är en annan del av Chablis”). När det kom till provandet var det en självklarhet att kunna skilja på Bordeaux, Bourgogne, Rioja, Barolo och Mosel och Rhen. Det alla ville veta, och det du var tvungen att pricka, var underappellationen, druvan och året. Inte omöjligt men tillräckligt svårt för att det skulle vara en rejäl utmaning för de flesta. Dessutom var en förutsättning för att nå piedestalen på riktigt, alltså att pricka allt det där ovan nämnda, att lära genom att prova en förfärande stor mängd viner. Och inte bar de senaste tio årens produktion. Gamla grejer också. Dyrt, så klart. Och svårt att alls hitta vinerna, vars stil för övrigt genomgående var stram och hyggligt ofta oren. Men så kom 1990-talet och med det Nya Världen. På riktigt.

”Allt utom det gamla”

Inte så att Nya Världen – i vinsammanhang ”allt utom det gamla”, men kanske framförallt de båda Amerika, Australien och Sydafrika – inte funnits där som vinproducent tidigare. Det var däremot så att det var nu det tog fart på riktigt. Producenterna i i första hand USA hade nämligen kommit på något så smart som att vända ryggen åt all gammal kunskap och skapa nya vinstilar. Renare. Mer konsumenttillvända. Och till det en marknadsföring som gav fingret åt alla med näsan i vädret. Som gjort för en ny generation att ta plats utan att behöva genomgå den gamla tidens stålbad.

Obalanserat överflöd

Sakta men säkert tog sig Nya världen in på finkrogarna och på många håll gick det så långt att Gamla världen blev så ute att en halv generation missade den helt. Och samtidigt som de nya stilarna sakta influerade också Gamla världen – renare viner, mindre flyktig syra, nyare fat, mer fruktfokus, ut med betongen och trätankarna, senare skörd… – tog de mest kvasibenägna i den nya tidens högst skrikande fåra ut svängarna så till den milda grad att den som gjorde flabbigast vin vann i de kretsarna. 17 % alkohol? Bra! Restsötma? Bra! Obalanserat överflöd? Bra! Överekat? Bra!

Flabbiga stilen

Medan många hukade i skyttegravarna och undrade vart det här skulle bära hän kom den här direkt flabbiga eller, i förekommande fall, bara halvflabbiga stilen att ta över volymmarknaden. I Sverige har vi fått boxar en masse som eventuellt förgyllt Svenssons fredagsbord, fyllt ungdomen på skoldansen och dukats fram till finmiddagen på lyxkrogen. Låt vara till lite olika priser och med olika mycket snygghet, men likväl flabb. Flabbighetens framgång var så stor att många seriösa producenter i Nya världen och rent av i Gamla världen började flabba till sina egna viner. La sig på gränsen. Skördade vid kraftig övermognad. Hällde sedan på vatten för att få ner alkoholen under 15 %.

Något händer!

Så hände något! Plötsligt fanns det nu en massa uppnästa människor som harvade runt med amerikanska uttryck sagda med australisk accent och som serverade sydafrikanska viner med en självsäkerhet som skrämde den som ville in i den esoteriska eller åtminstone den kvasiesoteriska kretsen. Vad göra?

Ändra modet

Ändra modet så klart. Ge fingret åt gårdagens nya. Kom på något eget som de andra också måste lära sig så är deras kunskapsövertag bortblåset i ett nafs. Sagt och gjort. Idag är de flabbiga vinerna mindre flabbiga och Nya världens snygga viner, som aldrig blev särskilt flabbiga, är stramare och vackrare än någonsin. Och alla de där gamla stilarna från gamla världen är tillbaka: stramhet och elegans, men också orenheter, gamla fat, betongtankar, träkar, flyktig syra och allt det som nästan försvunnit.

Vad säger Förståsigpåarna?

Vad har då hänt med vinkritiken och förståsigpåarna? Tja, en del har hållit fast vid sin egen smak och sitt eget kunnande, och försökt fortsätta utvecklas i syfte att förstå; de har varit inne i sin egen självsäkra värld och därmed kanske periodvis ute ur det esoteriska och definitivt det kvasiesoteriska. Andra svängde under 1990-talet och särskilt 00-talet om och gick på det flabbiga – ”det mina läsare vill ha” säger till exempel en del skribenter – och nu har de svängt en gång till – ”ingen dricker svavelstinna alkoholbomber idag” säger till exempel en del sommelierer – och rekommenderar rent av snipiga viner.

Cogito ergo zum

Vad jag tycker? Jag tycker de flabbiga vinerna är förskräckliga och att de snipiga är minst lika usla och framförallt trista och ointressanta, och de som fullt seriöst hyllar de här stilarna bör inte ens släppas in i den kvasiesoteriska vinvärldens patetiska och pinsamma salonger med sina tapeter av drypande skryt och högar med okunskap i hörnen och så smutsiga fönster att man varken kan se in eller ut och därför alltsomoftast finner sig ståendes med blicken fäst vid den egna naveln.

Esoterisk amatörism?

Däremot var det bra att ”Nya världen” och 1990-talet kom och ruskade om och såg till att uppgradera och bredda vinkunnandet också hos producenterna, och det är bra att snipdrickarna och 2010-talet rört om i grytan nu och därmed styrt in många producenter i den mer eleganta fåran, för hur det nu än är finns det bara plats för elegans och finess i den esoteriska vinvärlden, allt annat är amatörism, och inget ont i det för om det amatörmässiga inte finns är det svårt att säkert veta att man inte hör hemma där.

4 reaktion på “Mode: flabbigt vs snipigt

  1. In Lars Veritas!👍
    Jag rullar mig, och tackar för ett av de klokaste inläggen på mycket, mycket länge!

  2. Bra men inte så vanlig synpunkt. Då kan man ju säga att man i Italien på flera håll kämpar en något ojämn kamp mot vad du kallar den flabbiga stilen. . Då kanske främst i Chianti Classico med omnejd.

    • Alla ”gamla” områden med i grunden stram stil ligger nu rätt i tiden, men för låt säga tio år sedan kämpade de i uppförsbacke när det gällde att gälla i de kvasiesoteriska salongerna . Det är just detta, att de strama vinerna åter är ok, som är det positiva med dagens vinmode.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *