Jan Bergman: Sekreterarklubben

Letade egentligen efter en annan bok med Någonting-klubben – hade glömt exakt vad den andra boken hette – som titel. Fick bli Sekreterarklubben av Jan Bergman istället. Lät intressant. En bok om ”Nordens Casablanca – Stockholm under andra världskriget… Det är historien om ’svalorna’, de kvinnor som jobbade som kurirer, infiltratörer, informanter och ’eskortflickor’…” Ja, det ville jag så klart veta mer om, för det har vi inte hört så mycket om.Efter att ha köpt boken upptäckte jag att Jan Guillou tydligen ”lånat” väldigt mycket ur den här boken när han skrev sin Blå stjärnan. Detta har förargat Bergman, som menar att han som efterlevande till en ”svala” ägnat 30 år åt att forska och intervjua berörda personer och att han försökt se till så att storyn inte blivit utnyttjad av kommersiella krafter. Guillou själv menade nog att han med sin bok lyft fram det här spännande historiska skeendet på ett sätt som Bergmans egen bok inte förmått göra. Tja, båda har väl rätt på sin kant.

Boken då? Jo, Bergman själv har också försökt dramatisera delar av sin historia och det är inget bra. Det här är superintressant och boken är bra varje gång Bergman går över till att ägna sig åt fakta. Ytterst misslyckas han med att dramatisera skeendena därför att det då bara blir lika ytligt och illa gestaltat som när Jonas Jonasson försöker skriva om samtiden i 100-åringen. Skomakare bliv vid din läst, borde redaktören på förlaget ha sagt. Så, ja, läs gärna den här boken, det förtjänar dess story och personerna däruti, men någon höjdare är det inte. Dels på grund av de dramaturgiska greppen som inte sitter som de ska, dels på grund av att somliga fakta bara dyker upp och tycks förutsätta att läsaren redan har koll på alla svenska och internationella underrättelseapparater och deras många underavdelningar samt vissa historiska skeenden. Mats Gellerfelts ord på omslagets baksida är missvisande och svåra att förstå ”Det blir som en spionthriller av Graham Greene eller John Le Carré. Spännande alltså…”. Nej, det blir det inte, men det är intressant och ett ämne värt vår uppmärksamhet.

Stillastående svängMer rörligt sväng. Som vi befinner oss i ett svårt Al Di Meola – beroende just nu blir det en klassiker också. Och en till.

Omplantering och vinets pris

Har vid ett flertal tillfällen påvisat den smått självklara kopplingen mellan lågt pris och högintensivt och därmed inte särskilt hållbart jordbruk (inte ens då produkten klassas som ”ekologisk”). Ytterligare en mer eller mindre kostsam parameter att väga in i kalkylen är hur producenten i den mån den har egna odlingar hanterar dessa då det kommer till omplanteringar.En vinstock behöver normalt cirka fem år för att bli någorlunda stabil i sin produktion. Efter ytterligare några år ökar kvalitén på frukten, förutsatt förstås att vinbonden arbetar på ett kvalitetsfrämjande sätt. Hur länge stocken sedan lever beror till viss del på vädret och andra fenomen, men framförallt på hur den sköts. Ett lågintensivt och kvalitetsinriktat jordbruk ser inte sällan sina stockar nå åldrar mellan 60 och 100 år. Den som jagar stora volymer får plantera om tidigare, kanske redan efter 20-25 år och definitivt när stocken nalkas de 40.

Nu kan det låta paradoxalt att den som jagar stora volymer och låga kostnader inte försöker hålla liv i stockarna längre tid. Men de äldre stockarna ger lägre avkastningen och det gör att volymjägaren tjänar mer på att plantera om än att ta små skördar under flera decennier. Dessutom håller inte stockarna lika länge då de pressas hårt i ett högintensivt jordbruk.

Samtidigt gäller det för volymproducenten att hålla nere kostnaderna för sina omplanteringar. Normalt ska ett vinfält lämnas i träda minst tre år efter att de gamla stockarna avlägsnats och alla rötter (djup)plöjts upp och eliminerats. Den som vill vara på den säkra sidan låter marken ligga i sju år eller mer. Har virus som courte-noué och andra potentiella angrepp konstaterats är sju år ett minimum. Det säger sig självt att ett år för att rycka upp de gamla stockarna plus sju år i träda plus fem år innan full volym kan nås, inalles 13 år, är för lång tid för den som har bråttom. Så vad göra?

För bara några år sedan fanns flera gifter att ”desinficera” marken med. Någon av de här produkterna användes för övrigt som stridsgas i Första världskriget. Så, ja, de är alla mycket giftiga. Så giftiga att de flesta förbjudits i Europa. Å andra sidan har nya produkter tillkommit och på sina håll finns gamla lager kvar och i några fall ges till och med dispens för de här inte alltid så hälsosamma produkterna.

Nu låter det i stycket ovan som om den som inte lämnar marken i träda lång tid undantagslöst måsta behandla sin mark med någon av de där otrevliga gifterna. Så är det inte med självklarhet. Det finns ekologiska alternativ och en del menar att om marken är fri från nematoder och annat så kan man plantera om utan att vänta. Medan de ekologiska alternativen i vissa fall fungerar bra – beroende på markens beskaffenhet – torde det generellt vara direkt korkat att bara plantera om och tro att elementära basfakta för odling inte gäller vin. Med andra ord kan vi utgå från att majoriteten av dem som omplanterar direkt efter att ha ryckt upp de gamla stockarna behandlar sin jord på ett mer eller mindre olämpligt vis om vi ser till miljön i allmänhet och grundvattnet i synnerhet. Och vem var det nu igen om planterade om direkt, utan att låta marken ligga i träda? Javisst ja, den som vill ha ner priset på sin produkt.

Al di Meola, Billy Cobham & Chick Corea.

Elise Karlsson: Linjen

Underfundigt underhållande och subtilt spännande. Elise Karlssons roman Linjen makar sig fram i ett lättläst och lugnt men aldrig stillastående tempo, och med stimulerande tankar och iakttagelser som en extra krydda i den vällagade anrättningen. Utmärkt alternativ för solstolen i sommar. Rekommenderas.IMG_1137

Stomu Yamashta & vänner.

Små bubblor, stor smak: 3 x mousserande

Så här när Pingstens bröllop och studentfesterna och den därmed följande allmänna bubbelhävning är över kan det vara på sin plats med lite tips på mousserande inför resten av året och då inte minst Lars-dagen i augusti, Nyårsafton samt alla andra dagar som är kvar på året.

Vinifierats stående tips på bubbel är Clotilde Davennes Crémant de Bourgogne, nr 7725, 135 sek – ett vin som upphovskvinnan skapade för att hon inte längre ansåg sig ha råd CremantDeBourgognemed all champagne hon och hennes vänner konsumerade. För att råda bot på väninnornas prekära situation skapade hon ett bubbel så nära äkta champagne en kan komma. Såväl druvorna som tillverkningsmetoden är densamma som i Champagne och jordmånen och klimatet avviker inte sådär galet mycket mellan norra Bourgogne och Champagne. Den som i en blindprovning går vilse på det här vinet ska veta att det hänt många andra. Bland annat hamnade en panel franska vinprovare fel i ett TV-inslag häromåret, där Clotildes Crémant lade sig i topp före sina kusiner från det berömda grannområdet Champagne. Friskt, fräscht vin med inslag av både gröna och gula äpplen, citrus och en aning mineral, bröd och annat. Fungerar utmärkt som aperitif och till skaldjur och fisk i olika former.

Den som är hooked på spanskt bubbel vet att Gramona tillhör topproducenterna och sedan senhösten 2014 finns ett par av husets viner i Sverige. Även här talar vi samma tillverkningsmetod som i Champagne – méthode traditionnelle, som innebär att en andra jäsning sker i buteljen varmed också bubblorna bildas. Vi tipsar idag om Gramona Imperial Gran Reserva, nr 71964, 199 sek. Den som villGramona-Imperial briljera med druvorna i detta vin ska veta att de är Xarel-lo (50 %), Macabeo (40 %) och Chardonnay (10 %). Gramona Imperial är något av urtypen för klassisk cava av god klass och fungerar med sin tillgängliga rondör inte bara som aperitif utan också till en del tapas och annan mat av allehanda slag.

Sist men inte minst en champagne. Som bekant är det bara mousserande från området Champagne som får kallas champagne. Överhuvudtaget har producenterna i detta nordfranska hörn varit påtagligt om sig och kring sig för att hindra andra från att på något vis använda sig av ordet ”champagne”, så till den milda grad att man till och med vill tvinga en uråldrig schweizisk by som heter Champagne att byta namn. Ett av två skäl till att Champagne är så framgångsrikt idag är det här snudd på vansinniga skyddet av varumärket. Det andra skälet är att det mousserande vinet härifrån är överlägset bäst bland världens bubbel. I alla fall när vi talar om champagnerna som görs på bra druvor.

Den som tror sig kunna köpa en bra champagne för låt säga 200 sek blir ska veta att det finns ett skäl till att vissa viner är billigare än andra i Champagne och ytterst beror det på druvornas pris och därmed kvalitet är lägre. Den som handlar äkta skumpa för 300 sek H Blin 04och uppåt vet att den får hyggliga druvor och ett schysst vin, kanske rent av galet bra; den som dubblar prislappen får garanterat ett fantastiskt vin. Men som sagt: den som försöker snikköpa champagne skjuter sig själv i foten. Då är det bättre att köpa en crémant de bourgogne eller en cava i samma prisklass för då får man istället riktigt bra vin från de områdena. Nog av. Tips på champagne: Champagne H Blin 2004, nr 77742, 379 sek. Resonabelt prissatt snyggobubbel från finfina 2004. Perfekt till Lars-dagens festligheter och nyårsaftonens hummer – om ni inte stjälpt i er hela lasset före det vill säga. Al Di Meola.

Hedges Family Estate & Red Mountain A.V.A.

Vill minnas att Tom Hedges och jag träffades första gången 1989. I Bordeaux. Ett par år senare fick vi båda utmärkelser i Sverige i anslutning till Vinordic/GastroNord och bjöds på en flott middag på Coq Blanc, bland annat tillsammans med suveränen Michael Broadbent. 1997 träffades vi på plats. På Red Mountain i östra Washington State. Där Tom och hans hustru Anne-Marie uppfört ett av de första vinerierna i området. På min inrådan planterade de Syrah och några år senare, 2001, blev jag en mer permanent rådgivare.bild

I samma veva som vårt samarbete började fick Red Mountain sin A.V.A.-status, American Viticultural Area, alltså en amerikansk motsvarighet till de europeiska appellationssystemen (AOC/P, DOC, DO…). Familjen Hedges, och särskilt Tom, hör tveklöst till dem som drivit appellations-frågan hårdast. Så hårt rent av att företaget ofta låter ursprunget vara huvudnummer på etiketterna. Det gör att många konsumenter uppfattar vinerna som ”Red Mountain”. Helt i enlighet med avsändarens önskan. Å andra sidan har detta medvetna och i grunden ödmjuka tillvägagångssätt lett till att många missar att alla Hedges viner förvisso är ”Red Mountain” men att de också är legio och att de egentligen heter något annat. Som DLD. Eller Hedges Family Estate Red Mountain (”HFE”). Eller Bel’ Villa eller Goedhart Syrah.bild

Det där sista vinet görs egentligen av Sarah Goedhart (dotter till Anne-Marie och Tom) och var från början snarast en garage-Syrah. Nu sedan Sarah blivit head winemaker – hon efterträdde sin farbror Pete för en månad sedan, efter att ha arbetat som assistant winemaker under flera år – har Goedhart inordnats i Hedges-portföljen men fortsätter ha sin egen, lite stramare husstil. Inte helt typiskt för vad många idag uppfattar som ”amerikanskt vin” men i högsta grad ett uttryck för sitt ursprung.bild

Det som utmärker Red Mountain är en på samma gång överdådig frukt och en synnerligen stram struktur. Det gör att vinerna härifrån lätt tappar druvfokus och/eller blir väl tuffa, framförallt när de är unga. Den som anstränger sig det minsta får dock med lätthet till ett frapperande druvuttryck i de flesta sorter som provats på berget. Kanske framförallt i Syrah, Cabernet sauvignon, Malbec och Cabernet franc. Ge det några år till och vi kommer kanske att lägga sorter som Marsanne och Grenache till den långa raden av druvor som går som tåget på berget. (Merlot? undrar någon, njaee, det är i motsats till vad många tror en mycket svår druva om man vill få fram verklig druvkaraktär och inte bara överdådig plommon-frukt, helt ok på berget men inget som sticker ut.)bild

För att lyckas krävs att du odlar med hjärnan och hjärtat. Jorden är av självklara skäl i detta ökenområde synnerligen mager. Det gör att många lätt överdriver såväl gödning som bevattning. Två bra sätt att sänka kvaliteten på vinet och att köra över naturen. Den som är mer återhållsam med vattnet och gödningen och som tuktar, beskär och gallrar med den besatthet som krävs för att vin ska nå de höga höjderna kan få fram minst sagt förstklassig frukt. Sedan gäller det förstås också att kunna förädla på rätt sätt och här har ingen ännu så länge nått ända fram. Det finns flera utmärkta uttryck för Red Mountain och viner härifrån av mycket god klass men de där riktiga fullträffarna är vi ännu inte framme vid – tänk för övrigt på att A.V.A. Red Mountain inte ens hunnit fylla 20 år!bild

Den som nu vill besöka det högst besöksvärda området reser med fördel till Seattle eller möjligen Portland och hyr en bil där. Det tar tre-fyra timmar att köra till Red Mountain och den vackra resan går över Kaskadbergen och från kustens havsklimat till inlandets öken. Här kan bara den som har tillgång till vatten leva och odla. Försörjningen kommer i första hand från den gigantiska floden Columbia men även från vattendrag som Yakima. Den som flyger propellerplan från Seattle kan en klar dag tydligt se de gröna plättarna öken som bevattnats.bild

Min huvudsakliga uppgift hos Hedges har sedan många år varit att pocka ut deras ”klubb-viner” eller Limiteds. Detta ska vara företagets bästa, och dyraste, viner och de säljs så gott som uteslutande till medlemmarna i företagets klubb. Vissa viner och i förekommande fall ett mindre antal buteljer av utvalda ”Limiteds” finner emellertid sin väg till någon krog eller rent av till Sverige där vi under en tid haft Hedges Family Estate Limited Malbec i Systembolagets beställningssortiment. Osäker på om det finns några Malbec kvar när ni läser detta, men det är värt att kolla via SB:s hemsida. I Sverige finns följande Hedges-viner: Hedges Family Estate Red Mountain (”HFE”), nr 70976, 199 kr; DLD Cuvée Marcel Dupont, nr 71000, 225 kr; Bel’Villa Vineyard Syrah (Goedhart), nr 71749, 225 kr.bild

Vid min senaste resa till området satte jag ihop fyra nya Limiteds. Viner som nu blendas och buteljeras för att komma ut på marknaden om sisådär två år. Årets Limiteds är gjorda på Cabernet sauvignon, Merlot, Syrah och Malbec. Ryan Adams. Stomu Yamashta’s Go. PS En film om Hedges senaste release ”La Haute Cuvée” (finns dock ej i Sverige).