John Williams: Stoner

Det finns böcker som sprudlar av berättarglädje, infall och påtaglig underhållning av lättare eller tyngre slag eller rent av allt detta, i en salig blandning; och så finns det böcker som är lågmälda och så välskrivna och vackra att de kan handla om ingenting och ändå vara bra. Stoner av John Williams är just en sådan där vacker bok om ingenting, i form av William Stoners liv, från vaggan till graven. Ett inte särdeles uppseendeväckande liv, eller i vart fall inte mer uppseendeväckande än någon annans liv. Alltså så som liv mest är: det bara är.

Det som gör boken så bra är att den är extremt välskriven. Allt på rätt plats, och utan vare sig något som är för mycket eller för lite. Och ett språk som lockar och drar. Inte stöter bort, eller bjuder på fartgupp. Som ett stilla vattendrag en vacker försommardag. Som Cavatina.

Stoner utkom redan på 1960-talet och sålde under årens lopp blott 2000 (tvåtusen) exemplar. Inte så illa för låt säga en svensk roman. Rent av bra i det ljuset. Men om man betänker att boken till exempel sålt över 200 000 ex i Holland och 100 000 ex i Sverige de senaste åren, står det klart att vi här har ett av de där (så småningom) berömda verken som hamnar i sidospåret och bara uppskattas av en liten hängiven skara då det ges ut, och som når ut till den bredare massan läsare först många år senare.

Upphovsmannen, John Williams, skrev en handfull romaner, en del vetenskapliga uppsatser och undervisade på ett par universitet i USA, bland annat University of Missouri, där Stoner arbetar hela sitt liv. Och ja, den som har minsta intresse av god litteratur bör självklart läsa Stoner av John Williams – en utmärkt bok om ingenting.

John Williams spelar för oss.