Har tidigare skrivit om att alla vinerna från Domaine de Brescou i Alignan-du-Vent (Languedoc) håller låga svavelhalter, som för övrigt är utsatta på etiketten. Vid sidan om detta har jag också berättat om de mindre volymer osvavlat vin vi gör där. Eller osvavlat och osvavlat, det kan hända att vi, liksom nästan alla andra tillverkare av naturviner, tillsätter 1 eller 2g/hl mellan jäsningen och buteljeringen. Har tidigare också skrivit om svårigheten med att transportera äkta naturvin eftersom dessa per definition inte kan vara omdragna och därför innehåller relativt höga halter CO2, vilket i sin tur vanligtvis leder till att korken lyfts vid transport. Körde vid mitt senaste besök på Brescou hem två flaskor vitt naturvin (bil ca 30 mil i runt 130 km/h). Den ena sköt ut korken halvvägs ur flaskan, den andra sköt inte alls. Öppnade idag den halvskjutna och den var riktig bra – och, jo, jag skulle säga om vinet inte var bra, tro mig (eller, ja, jag skulle nog bara inte nämna saken…) – men nu var flaskan verkligen bra med ren, lätt återhållen men vital och ganska bred fruktpalett, gula äpplen, ett lätt tropiskt inslag och ren druvkaraktär av chardonnay, en rejäl och ganska kraftfull och ren, fruktig smak med snygg balans i syran som får en hjälpande hand av lite CO2 som befinner sig på en högre halt än vad som är brukligt i stilla viner, dock utan att på något vis vara störande, och på allt detta en lång, ren eftersmak. Det som slår mig avseende det här vinet i likhet med så många andra viner som bara fått ett eller två milligram svavel per liter (ett i det här fallet) är att det ändå finns en liten touch av svavelbaserade aromer på näsan, inte ett dugg störande, så som den är i många moderna vita och rosa viner gjorda med jäststammar som bygger aromer på svavelföreningar, men den finns där. Sist men inte minst: när ett naturvin förblir rent och fritt från defekter är det alltid ett bra, spännande och intressant vin som fungerar i många sammanhang, problemet med den här typen av viner är att så många är behäftade med direkta defekter som fanatikerna antingen på fullt allvar tror är nyttiga, inte känner, blundar för eller tror är komplexitet, men vare sig acetaldehyd, överdoserad flyktig syra, smutsbrett eller en osund bakterieflora är bra för vinet eller, för den delen, huvudvärken. Vad är då A och O när du gör ett naturvin? Hygienen. Perfekt arbete i vingården, inga skavanker på druvorna, varsam skörd, bra naturlig jästflora i vinkällaren, oklanderlig renhet i allt i vinkällaren. Nature.
Dela “Domaine de Brescou ”Blanc Vin Nature” 2013 & Nature” på Twitter
Tack för ”god” information säger jag och sitter med ett glas vin som knappast har någon CO2 kvar – Chateau Latour 1990. Om den är god – jovars. Som alla ”stora” viner förväntar man sig alltid mer…. Lite EGO har man kvar.
”Lite ego har man kvar”, och, kan man då tillägga, nog ska stora viner också ha ego?
Javisst. Tilläggas bör att det krävdes ett jäkla ego för att ”kånka” hem viner (Latour, Pichon-Lalande, Gazin av nämnda årgång) från Köpenhamn till Luleå. En låda blandat ÄR faktiskt tung. Det här var innan dagens införselkvoter, näthandlare och transportmöjligheter. Bara att kavla upp ärmarna…. och ”smörja” tullpersonalen… Prislapparna på vinerna förstärkte dessutom MITT EGO ordentligt; Latour 345kr, Gazin 150kr, Pichon-Lalande 170kr. ”Those were the Days”…..
Suck, those were the days… Men fint att de finns kvar i flytande form.
Javisst några flaskor finns kvar att njuta av – alla faktiskt mycket goda då 1990 är en riktigt bra årgång (prisvärd är bara ”förnamnet”) Årgången kom i skymundan av 89:orna och vikande konjunkturer (svenska kronan var ”omvänd” mot dagens danska) gjorde primörköp i Danmark enormt fördelaktiga (c:a 50% lägre än ”monopolet”).