Det torde vara ett välkänt faktum att er utsände på litterära havens skumfyllda dagstoppar är en enögd betraktare av Boris Vian, så till den milda grad att det är tveksamt om den först i meningen nämndes mening om ”L’arrache coeur” kan tas på allvar. Vara nu hur det vill med den saken för någon större betydelse tillmäter vi i vår självupphöjda höghet inte den saken och hyllar därför undantagslöst denna absurda höjdpunkt i litteraturhistorien och vi gör det därför att alla kan skriva absurda historier men få kan göra det på ett sätt som går igenom, alltså som Boris Vian. Således är L’arrache coeur eller Hjärtkniparen för alla och envar som tror sig kunna tycka om en absurd text; den som nu gör det lär ha svårt att inte översköljas av lycksalighetens rus kommen bara några sidor in i boken och varför skulle man för övrigt kämpa emot ett lycksalighetens rus? Mycket stark läsrekommendation. Boris Vian.
Några av de tidiga trumpetsolona är osvåra att minnas.
Mr le President likaså.
Allt annat än alldaglig, däremot alltid allsidig och aldrig ointressant om än inte alltid osvår.