Det här med att beskriva vin är inte helt enkelt. Någon form av insidertugg har alltid funnits, och under lång tid har sättet att ”rätt” beskriva ett vin hållit pöbeln på avstånd från kretsen som kan och vet. Eller, det där gäller i kommunikation mot konsumenten och mellan konsumenter. Inom produktionen har språket såvitt er utsände i de lugubra språkbarriärernas exkluderande värld kunnat märka alltid varit inkluderande och lätt att ta till sig. Enkelt utryckt är det väldigt mycket pang på rödbetan som gäller där och om jag var konsument skulle jag se upp för de producenter och representanter för producenter och de vinbeskrivare i allmänhet som ger sig in i ett alltför mystiskt språk; det gör de bara för att lägga ut dimridåer för något, som att de själva inte riktigt vet vad de pratar om eller att vinet i fråga inte är så bra som du just nu luras att tro.

Någon gång i slutet på 1980-talet försökte svenska Vin & Sprit ge sig på att skapa ett nytt och för alla begripligt sätt att beskriva vin. Man tog till och med fram en ny form av provningsprotokoll. Vinerna betygsattes från ett till nio, det debatterades mycket om huruvida vi skulle tala om vinets doft eller lukt – det blev till slut lukt och denna delades upp i arom och bouquet, sådant som kan låta självklart idag men på den tiden stod bouquet fortfarande för ett vins doft, punkt slut -, vi började tala om färgintensitet respektive färgnyans och en hel del annat nytt och vettigt.

På 1990-talet gjorde så sensoriken sitt intåg och allt skulle ske enligt dess principer – Vin & Sprit satte upp en egen sensorikavdelning med både stora ambitioner och dito kunnande och i Grythyttan började man också tala sensorik istället för vinprovning. Ett problem med allt detta, och andra sätt som jag fick lära mig att prova på och beskriva på på t ex universiteten i Bordeaux och Suze-la-Rousse och andra franska institutioner, var och är att alla måste lära sig att prova på samma sätt för att det ska fungera.

Med andra ord måste den som ska beskriva ett vin för någon annan se till att hitta ett uttryckssätt som når mottagaren. Huruvida man lyckas med det bör den som arbetar med att skriva om vin eller att sälja vin fråga sig varje dag. Kanske bör fler också fundera över problematiken utifrån mottagarens och inte avsändarens perspektiv.

Läste häromdagen en svensk artikel om en producent och en beskrivning av producentens viner. Kanske är beskrivningarna google-översatta, kanske är det här ett nytt, spännande försök att nå mottagaren, som i så fall inte är något för mig för jag fattar inget av detta snömos – vilket förstås inte innebär att det inte är rätt för någon annan – som här illustreras med några citat: ”Tilltalande aromatik, med en urskiljbar om än lätt alkoholhint… Ingången möter upp med en näve full av mineralitet och vita stenar.” ”Dovt röd med genomskinlig kant… Kort till medellång med återkommande aromer…” ”Klar syra och spridda små tanniner…” ”Kall frukt, immediat och ihållande…”.