Svensk bestseller om en flicka som svikits av vuxenvärlden och samhället, förpackad som en tillbakablickande rättegångsfilm/bok. Giolito kan sin sak – från att skriva via juridiken till psykologin – och är en skarp iakttagare. Bra. Rekommenderas.
Efter en trevande inledning lyfter John Frusciante & Josh Klinghoffer stillsamt mot sjunde himlen.
Så du börjar rekommendera krim! Kanske det finns hopp även för litteratursnobbar…
(Nästa steg är att upptäcka Karin Fossum…)
Allt är ett misstag och jag skäms grundligt både över att ha läst boken och, i än högre grad, över att ha rekommenderat den… en simpel halvkrimmare! Och allt är Hustruns fel! När vi senast var i Sverige tillsammans såg jag henne dyka in i en Pocketshop och där sin vana trogen närma sig den av somliga av oss bannlysta bestseller-hyllan, detta pinsamma hörn för folk med betydligt mer litterär ängslan än god smak, varpå jag passade på att smita ut ur butiken och gömma mig en bit bort så inget kopplade mig samman med damen som med ett uppriktig intresse och utan att skämmas så noggrant studerade varorna på skammens hylla. Hursomhaver steg strax Hustrun ut ur Pocketshopen med en rejält tilltagen påse bästsäljare, bland vilka den nu omskrivna halvkrimmaren kunde återfinnas. Sedan hände inte så mycket mer förrän Hustrun några veckor senare med en lätt besviken suck lade ifrån sig boken ifråga och undslapp sig ett ”Nej, den här väntar jag nog med, för mycket streck”. Detta fick så klart mig intresserad. Förvisso en produkt med skamligt ursprung men också en bok som tröttade ut Hustrun bland annat genom att innehålla för mycket streck. Nog av. Boken lästes och till min fasa fann jag den bra. Shit happens.
PS Sedemera har Hustrun samlat ihop sig och gett ”Störst av allt” en ny chans och läst längre än blott första kapitlet och sedan hon tagit del av boken i sin helhet är hon böjd att hålla med om att det är en bra bok, rent av mycket bra, säger hon – i hennes fall är detta dock normalt då hon tycker om bästsäljare och såväl halva som hela krimmare och hon behöver därför inte skämmas mer än vanligt för detta sitt ställningstagande i min alldeles egen pseudodebatt om ”Störst av allt”.