Skrev i förra inlägget (Skörden Domaine Rabiega 2021 (4.0)) om skörden i allmänhet och gårdens syrah-druvor i synnerhet. Men även om skörden var rekordliten gör vi fler viner än våra två Clos Dière (”L’oeuf” och ”La barrique”). Det här inlägget handlar om dem.Låt oss börja med vinet som inte blev av: rosévinet. Målet är att varje år göra 500 flaskor av det här ytterst exklusiva vinet. Priset, över 100 €, förpliktigar, och det är skälet till att vi inte gjorde något rosévin 2021. Druvorna var helt enkelt alltför koncentrerade. Vi hade för all del med hjälp av aktivt kol kunnat ta bort färg från den superkoncentrerade musten, men det ville vi inte göra. Istället valde vi att inte göra något rosévin 2021 (en annan orsak är att vi hade svårt att pricka det perfekta skördetillfället, alltså den korta tiden då vinet både har kvar sin naturliga fräschör och hunnit få tillräckligt med aromer, inte bara färg, för att bli så där bra som 2020 r Rabiega rosé).Vitvinet 2020 (”r Rabiega blanc 2020”) hann vi inte riktigt förbereda oss för. Gården köptes in bara ett par veckor före skördestarten och allt gick i en rasande fart. Vi är ändå nöjda med resultatet: ett smakrikt vitvin, väl lämpat för mat som piggvar med smörmonterad sås. Glädjande är att 2021, precis som man kan förvänta sig, är ett snäpp upp. Mer fräschör och smak och riktigt snygg balans. En kanske intressant sak är att vi gjort det här vinet (som vi brukar) med mycket lite svavel och utan att (med kasein) tvätta bort orange toner från skal och tillfällig oxidation under debourbage-fasen (klarningen före den alkoholiska jäsningen). Det gör att vårt tämligen friska, fräscha och aromatiska vitvin snarast ser ut som ett orange vin, utan att egentligen smaka som ett sådant. Vi tror att det här kan vara nästa steg för de orange vinerna när smekmånaden, som nu pågått så länge att orange är gårdagens nyhet, är över. Alltså mer fräschör än vad färgen antyder. Det här, färgen vs smaken, är en intressant fråga, för vi seende dricker som vi äter: också med ögonen. Däremot tänker vi inte alltid på att vi gör det. Ska med andra ord bli intressant att se vad vi får för reaktioner på det här vinet när det släpps någon gång under 2022.Sist men inte minst har vi i år gjort ytterligare två rödviner utöver Clos Dière. Dels Domaine Rabiega, som är bra men tyvärr inte mer än runt 700 flaskor, dels ett nytt, lätt grenache-vin, som jag ska be att få återkomma till i något framtida inlägg.
Puh, blir svettig bara jag läser om ditt vinmakarkneg.
Så mycket enklare det är för oss vinkritiker. Titta, nosa, smaka, tycka – sen är det klart…
Kanske är det så att vinkonsumenter generellt inte inser hur mycket arbete och inte minst hjärta och smärta som är involverat i arbetet med kvalitetsvin?
Vad gäller de enkla produkterna för den förtappade massan förhåller det sig förstås på annat vis. Då är det nog avsevärt mycket tuffare att vara kritiker än fabrikör/vinmakare – å andra sidan är uppsidan för kritikern att denne till skillnad från skräpvinsproducenten (och – konsumenten) inte behöver skämmas.
Jo, om kritikern GILLAR skräpet får även denne skämmas!
Enig!