I samband med årets upplaga av kultur-arrangemanget ”Storytelling i Tällberg” hade jag nöjet att moderera ett samtal mellan förläggarna Svante Weyler (f d Weylers) och Jonas Axelsson (Polaris). En diskussion om ”bokens framtid” som även fick igång publiken och som förhoppningsvis fortsatt på många håll, och som nu fortsätter här genom det här högst subjektiva inlägget.

Inledningsvis är det värt att notera, att bokens historia som ”en bok för alla” är mycket kort. Det är lätt att få intrycket att allt fick fart med Johannes Gutenberg (1400-1468) och hans boktryckarkonst. Riktigt så är det inte. Gutenberg innebar främst kraftigt ökade möjligheter till duplicering på papper i Europa, men inte mer än så. De gamla handskrivna arken, barkbitarna, papyrusen och så vidare blev historia – i alla fall i de delarna av världen som inte redan hade tryckta böcker i form av den för oss européer mindre kända och betydligt äldre kinesiska boktryckarkonsten, vilken även den hade begränsat folkligt genomslag. För att boken skulle bli ”en bok för alla” krävdes en industriell revolution, slopad (eller åtminstone lättad) censur, ökad läskunnighet, fler bibliotek och ökat välstånd. Det är ingen överdrift att säga att boken som ”en bok för alla” och som konsumtionsvara har en i sammanhanget så kort livstid som 100 år.

Boken snart historia?

Den här korta perioden som för vissa av oss är bokens enda självklara historia – ”så här har det alltid varit” – är alltså kort och… kanske snart över. I alla fall menade både förläggarna, och flera med dem, att den tryckta boken står inför utmaningar så stora att den kanske inte överlever, åtminstone inte som vi känner den idag. Inte minst är ljudboken, alltså i någon mening den gamla klassiska muntliga traditionen, på stark frammarsch. I samma takt som ljudet, och för den delen e-boken, vinner mark, tynar pappersboken bort. Effekterna av detta kan bli enorma, och det förefaller klokt att tänka efter nu vad dessa effekter kan bli, om de är önskvärda och om så inte är fallet hur vi hanterar problemet.

Vid en enkel enkät-omröstning fick deltagarna, inklusive panelen och tillresta kulturpersonligheter, ge sin syn på framtiden. Alla menade att den tryckta boken finns kvar om 30 år och att det då också finns kvar bibliotek med nya pappersböcker (någon i panelen menade dock att framtidens bibliotek snarare är digitala mötesplatser). Emellertid har ljudboken tagit över och skolorna kommer inte köpa in nya klassuppsättningar med tryckta böcker. Frågan om det om 30 år finns bokförlag så som vi känner dem idag fick ett tveksamt njae till svar. Däremot var alla överens om att framtidens pass är digitala. Så gott som alla – med undantag för undertecknad – var överens om att framtidens böcker generellt inte är interaktiva och att interaktivitet respektive uppläsning inte kommer påverka berättelserna ungefär så som den muntliga traditionen gjorde på sin tid, och därmed inte heller varken levandegöra eller förändra det ”skrivna” ordet.

Vikten av uppläsaren

För egen del tror jag att ljudboken redan är så långt kommen att många läsare och förlag bryr sig mer om uppläsaren än om manuset, ungefär som rätt rollbesättning kan göra framgångsrik film också av ett svagt manus, eller som en duktig översättare kan få en medioker text/författare att framstå som bättre än vad som är fallet. För mottagaren kan detta bara vara av godo samtidigt som det har mindre betydelse för kvalitetslitteraturens framgång i sig (med det, kvalitetslitteratur, menas här väl skrivna och/eller smarta och/eller viktiga berättelser med förmåga att överleva steget in i en ny tid, detta var f ö något som kort berördes under samtalet i Tällberg: på frågan om vilken 1800-talets i sin samtid kommersiellt mest framgångsrika roman var, kunde ingen svaret, och kanske finns inte heller det svaret i exakt form, men det är tveksamt om någon bok slår Trilby av George du Maurier – Maurier arbetade på sin tid med den berömda tidskriften Punsch och var bland annat morfar till de barn som inspirerade James Barrie till Peter Pan, hans berättelse om Trilby blev i seklets sista flämtande år en exempellös framgång både som följetong i tidskrifter och som bok och teaterpjäs ((och senare flera filmer och… Fantomen på operan)), och vid sidan om berättelsens värld gjordes och såldes en mängd ”Trilby-produkter”, till exempel dockor och tvålar; mest känd bland dessa produkter är kanske i vår tid ”Trilby-hatten” som genom åren burits av många såväl kända som okända personer, inte minst Leonard Cohen). För kvalitetslitteraturen torde valet av uppläsare och eventuella ljudillustrationer likväl vara av yttersta vikt såtillvida att inget av detta får ta fokus från eller ändra texten sådan som upphovspersonen ville ha den – kanske måste framtidens författare ge egna instruktioner om vad som får och inte får göras i de här avseendena.

Djuna Barnes i trilbyhatt

Själv är jag, som sagt, försiktigt positiv. Det är, förstås, viktigt att följa upphovspersonens instruktioner, men bortsett från det öppnar detta dörrar för sådana som vill bygga in mer än bara själva texten i sitt verk. Detta är något jag ägnade mycket tankemöda åt i början av min egen författarkarriär. ”Anakolut (mm)” utgiven 1986 innehåller dels interaktivitet, dels musikhänvisningar och den försökte på alla vis spränga gränser, till exempel genom att brödtexten låg redan på bokens omslag. När boken återutges senare i år (sannolikt i maj) kommer förhoppningsvis greppen med interaktivitet och musik att fungera bättre än 1986, detta i och med att interaktivitet nu är en del av vardagen för många samtidigt som musikhänvisningarna kommer finns på en lättillgänglig spellista på Spotify – annat var det 1986 då läsaren var tvungen att införskaffa musiken och antingen göra ett eget blandband eller spela skiva efter skiva allteftersom musikhänvisningarna dök upp.

Kanske kommer ”boken” i framtiden att flyta ihop med radioföljetongen, teatern, filmen och datorspelen på ett sätt som vi kan ana redan idag, men då på ett mer självklart vis. Och frågan är då hur den traditionella boken står sig i konkurrensen, särskilt då vi väger in att dagens unga och till och med deras föräldrar tar det interaktiva som något självklart, kanske till och med önskvärt.

Samhällets säkerhet

Ett intressant spår i diskussionen om boken i framtiden är individens läskunnighet och förmåga att tillgodogöra sig längre textsjok och, faktiskt, samhällets säkerhet. Vad händer om kommande generationer slutar läsa? Det är svårt att se att låt säga utbildningen på universitetsnivå sker via ljudböcker, och vem ska läsa långa kontrakt och affärshandlingar eller ska de också finnas i ljudformat? Och vad händer med ett samhälle som digitaliserats på ett sådant sätt att en cyberattack kan stänga ner det på nolltid. Kommunikationen mellan de olika delarna och myndigheterna i samhället bryts, sjukhus förlorar alla patientjournaler inom loppet av en sekund… Inget finns kvar. Detta är knappast något som tas på fullt allvar ens i dag då cyberattacker, både kriminella och sådana som är ledda av fientligt inställda makter, börjar bli vardagsmat. (Noterbart är att EMP/HEMP, elektromagnetisk puls, och effekten av den samma är känd sedan 1960-talet, och då den kan ha samma effekt på ett digitaliserat samhälles funktioner som en cyberattack är det anmärkningsvärt att mått och steg inte vidtagits redan för länge sedan i syfte att säkerställa livsviktiga funktioner om de digitaliserade skulle slås ut, och det om något understryker väl hur främmande de här riskerna är för dem som satts att bedöma samhällets sårbarhet i den nya digitaliserade eran.)

Vad händer då med den fysiska bokhandeln? Här gick meningarna isär. Alla ville ha kvar bokhandlarna. Men, visade det sig, vissa handlade redan sina böcker på nätet, andra vägrade inbundna böcker och ville bara ha pocket. En av förläggarna menade att bokhandlarna inte ser om sitt hus i tillräcklig grad, bland annat genom att sitta på för litet utbud. Här kom frågan upp om insatser från regering och riksdag. I Frankrike till exempel har staten gått in och tvingat Amazon och Fnac med flera att ta betalt för leveransen av böckerna de säljer, annat skulle vara smygrabatt och i Frankrike har man inte släppt de fasta priserna på böckerna – två saker som stöttar den fysiska bokhandeln.

Snabbt konstaterades att politiken inte ska styra kulturen. Om detta var alla överens. Dilemmat är att även då politiken för över pengar till andra som i sin tur ska fördela filmbidrag, statsstöd till tidningar och så vidare så blir även det, åtminstone till del och som alltid, en fråga om positioner och vilka svågrar och svägerskor man har.

Någon menade att det där ändå bara är snack ity utvecklingen den är ohejdbar. Det är den förvisso. Men utvecklingen kan gå såväl framåt som bakåt. Eller i sidled. Och den låter sig påverkas. Och det är väl där någonstans årets diskussion i Tällberg om bokens framtid ska få sin fortsättning på ”Storytelling i Tällberg” 2023: hur påverkar vi bokens (och därmed samhällets och vår) framtid?

Musik.

PS En retorisk fråga till deltagarna på ”Storytelling i Tällberg” var var folk köpt in årets julböcker, på nätet eller i en fysisk bokhandel (detta med tanke på att alla vill se den fysiska bokhandeln finnas kvar som ett självklart inslag i stadsbilden riket runt), ingen behövde svara och det behöver inte heller någon som läser detta göra, men det är ett faktum att det är vi konsumenter som via vårt köpbeteende bestämmer hur morgondagens stadskärnor ska se ut.

Dela “Bokens framtid” på Twitter