Det började med ett sådant där obehagligt ryck som den man lever tillsammans med kan få i obevakade ögonblick. ”Vår!” utbrast Hustrun och på något vis kändes det som att inget gott kunde komma ur det. ”Nu ska vi” (vi?!) ”röja terrassen!. Du får börja med att ta bort dina vinexperiment!” ”Men du,” försöker man då, ”måste väl förstå att det där ingår i ett projekt som är större än jag, än oss, än terrassen, det är forskning, gumman, forskning!” ”Forskning my a…, du måste förstå, lille gubben, att ingen bryr sig…” ”Ingen bryr sig? Hallå! A-l-l-a HR i hela världen bryr sig, för att inte tala om Framtiden!” ”Nej, nu är det dags att sätta stopp för de där dumheterna, du har fått ha dina mögliga viner på terrassen länge nog, nu får det vara slut, ingen bryr sig, därmed basta, och du måste inse att det där är inte nörderi, det är något mycket allvarligare och jag säger det igen: du behöver hjälp. Jag säger det i bästa välmening. Oavsett ålder, kön, nationalitet… folk har inte öppnade, gamla, odrickbara viner i rävfällor på terrassen.”
Suck, omöjligt att resonera med yrvädret. Således här kommer den absolut sista testomgången av de osvavlade vinerna samt Björk 14 och 15 och det är, har jag lovat Hustrun på heder och samvete, slut med de gamla vinerna nu (den inre kretsen av HR:are uppmanas dock att läsa till slutet).
Björk 2014, björkvin öppnat för cirka 15 månader sedan: Fortsatt ljus, opåverkad färg, ganska stor doft av trä med inslag av sav och någon form av sake, träslöjdslektionsal och Casco lim; liknande i smaken, inte så kul, rejäl eftersmak med beska och inslag av trä och trälim. Det här vinet bör nog drickas i relativt nyöppnad form.
Björk 2015, björkvin öppnat för sex månader sedan: Fortsatt ljus, opåverkad färg, saknar frukt, visst träinslag i doften, lite som 2014 men alltigenom i en mildare variant. Samma sak: ett vin som bör drickas i nyöppnad form.
Det osvavlade vinet, alltså det osvavlade chardonnay-vinet från Domaine de Brescou årgång 2013, öppnat för 18 månader sedan: Bärnstensfärgat, helt okej, ganska stor doft, saknar fräsch frukt, men det finns massvis av gamla gula äpplen med skrynkligt skinn, inslag av gammal matkällare med vinteräpplen i ett hörn, viss oxidation, sherry (amontillado)-inslag i den ganska kraftfulla smaken, gamla, sega cheese doodles och lite eldighet i avslutet och eftersmaken, lätt beska och inslag av risbrännvin; oxiderat men inte alls dött eller oangenämt, men vad dricker man detta till? Ursprung som kan fastställas: vitt vin.
Det svavlade röda vinet, alltså det osvavlade cabernet-vinet från Domaine de Brescou årgång 2013, öppnat för 18 månader sedan: det här vinet var inte så kul ineldningsvis men blev bättre, nu börjar det få en tegelstensnyans i kanterna men färgen är fortsatt ganska vital, bra, rejäl doft av rustikt rödvin a la Mascara och Alger Rouge, lätt inslag av ej oangenäm urin på långt håll samt gröna blad i en klassisk blombukett från Interflora, ganska okej smak, saknar grundsyra men har inslag av flyktig syra, i smaken och en annars okej eftersmak finns lite ingefära och en pikant syra.
(Nu följer lite ”det är slut-musik” som Hustrun kommer höra och då kan jag berätta att det ju är slut med vinerna på terrassen, men till alla sanna HR vill jag säga att det är självklart så att det inte går att slänga de osvavlade vinerna när de befinner sig i sin prydo, ska bara posta det här inlägget sedan ska jag hitta ett gömställe för mina precious.)
Det är över nu. Je dois m’en aller. It’s all over now. Final countdown. Jag måste ge mig av.
Stå på dig!
Tack! Allt stöd betyder oerhört mycket i denna svåra stund.
Hur stor är sannolikheten att något vin blir bättre av att lagras öppnat på en altan i Frankrike (eller föralldel på någon altan varsomhelst) i åratal. Jag menar finns det någon som helst tro på en utveckling till det positiva, så finns det ju en intressant mening med dessa experiment, annars..??
Å andra sidan finns det en poäng i att klargöra om det är ohälsosamt eller inte i de fall man råkat glömma en öppnad flaska någonstans så man vet om den förfarits eller inte, vilket ju vore synd. Är detta syftet visar du ju stor nära nog heroisk vetgirighet och i likhet med många forskare i historien äventyrar din egen hälsa i forskningssyfte.
Det är inte alls min avsikt att dissa dina experiment, men jag är uppriktigt intresserad av hur tankarna går.
Du svarar på dina frågor själv:
1. Det förefaller inte särskilt sannolikt att ett vin utvecklas positivt om det lagras i en öppen flaska på en terrass under åratal. Men det är bara ett antagande, eller hur? Veterligt har ingen undersökt saken förut. Bara det, att någon faktiskt försöker gå till botten med detta, luktar Nobelpris lång väg.
2. Sedan kommer du in på varför den här forskningen bara ska ha Nobelpriset i kemi och medicin: hälsan! Det är ju så att alla som hittat en öppnad flaska vin i gammalt arvegods, ett övergivet hus, en terrass eller någon annanstans där öppnade buteljer vin kan tänkas påträffas måste fråga sig själva: Kan jag dricka det här? Är det farligt? Hur smakar det? Kan jag bjuda middagsgästerna på lördag på det? Detta tar jag reda på. Med risk för den egna hälsan. Ja, det är i sanningen en heroisk insats för mänskligheten.
Hmm… Undertecknad har bedrivit rätt omfattande praktiska studier i o-er-hört gamla (fysiskt/individuellt) viner. Man skulle tillspetsat här kunna yra något om riskbenägenhet alt. hjältemod, men faktum är att vin är ett över tid fantastiskt stabilt livsmedel. Enligt min erfarenhet händer icke sällan, att viner så att säga fryses utvecklingsmässigt på ett viss stadium. I synnerhet gäller detta starkviner (i synnerhet madeira, men där spelar ett antal andra faktorer också in). Intressanta exempel jag smakat (förlåt, druckit, utan biverkningar andra än de som härrör från etylalkoholen) är sherry och portvin av en typ som var avsedd för omedelbar konsumtion – anno 1900! När jag begick vinerna under 1980-talet (de gavs mig av en i varm hågkomst bevarad adelsdam vilken ärvt dem efter sin farfar – nej jag skarvar inte, detta är faktum) så visade de sig vara i utmärkt njutbar kondition, med typiska och närmast flörtiga inslag av bl a smörkola, vilket jag kopplar till långt gången oxidation av ett vin.
Jag såg bilden på henne och tänkte först ”Siw Malmkvist!” men… det är ju Towa Carson!!! Herregud, det var 50 år sedan sist vi hördes, Towa!
Bra låtval till dina nekrofila vinstudier, du Laurentius Fortitudos. Men ”tack för ALLT du gav…”??? Gav de här dryckerna någonsin… ja ”allt” kanske de gav, allt de hade, men var detta allt någonsin särskilt mycket?
Elitistiska hälsningar, Laurentius Montanus (idag vill jag använda min latiniserade namnform)
Haha, nej, dryckerna har ännu inte gett någonting, men skam den som ger sig…
Tack för musiksmicker! Men du, det är inte Towa på bilden, det är samma dam på båda bilderna, hon heter Muriel Moreno och sjunger/sjöng (och spelade flöjt och piano) i hitmaskinen Niagara och sin solokarriär.
https://www.youtube.com/watch?v=zBcCYwwZYpo
PS Och så spelar hon trummor och gitarr och producerar och DJ:ar och komponerar.
https://www.youtube.com/watch?v=bF4SVDXaF0w
PS PS Laurentius Foetitudos – man tackar!
Va??? Men hon ser ju JÄTTEMYCKET ut som Towa Carson – i vart fall urstarka 60-talsvibbar!Har aldrig hört talas om kvinnfôlket. Du vise Fortitudos, förtälj mig: är det sådant som kallas retro-look?
PS Fortitudos ≈ hårdför, dvs en härledning ur ”Torsten” (Tor + Sten). Passar dig. Din eviga kamp mot ogina vädergudar och illvilliga mikroorganismer.
Jag håller med dig, bäste Montanus, likheten är slående och vi måste här tala om en mycket lyckad retro-look – Moreno tycks älska att klä ut sig och sjåpa sig på video och bortsett från att vara en rasande duktig musiker är hon tämligen duktig på att just klä ut sig och sjåpa sig på video så till den milda grad för övrigt att hon kan tas för en tvättäkta Towa Carson i 60-talsmundering!
Åh, jag ber, Montanus, Fortitudos låter avgjort bättre än det hittillsvarande Simplicimuss…
Skada för Vetenskapen att dessa experiment har måst avslutas. Såvitt känt är (var) detta den enda gången i Oenologiens färgrika historia där slikt empiriska studier har fortgått under en så , trots allt, lång period. Risken är nu uppenbar att obskyra, före detta Krim-champagne, fabriker, med stöd av hr Putin, tar över experimenterandet i akt och mening att återinföra ”The Rose of Crimea” på bolagshyllorna. Ve oss obefläckade!
Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: ”fristående garage med smörjgrop”! Töva icke längre med bygget av nyss nämnda facilitet. Tänk bara på Roms katakomber. Eller för all del Épernay. Vilka möjligheter erbjudas icke den Djärve! Who Dares Wins!
Nu är det så att vi genom åren lyssnat till de många goda råden om smörjgropar och andra för eftervärlden omistliga slutsatser nödvändiga skrymslen och därför inrett gömmor på sådana ställen som den här onämnbara kan tänkas låta sig störas av vad hon där kan finna och än mindre kan tänka sig snoka, med andra ord trädgårdsskjulet.
Dock noterar vi de många nya råden som tveklöst inbjuder till kreativitet inte minst som slika gömmor och skrymslen med lätthet kan byggas ut också under intilliggande ägor samt rent av länkas till de underjordiska kanaler som den närbelägna centralorten lär hysa.
Således: frukta icke! Oförtrutet och skrupulöst gör vi allt vad som står i vår makt för att mota Vladimir och hans Kriminella viner i grind!
Ad augusta per angusta!!
Gratias! Bene dixit!