När Clotilde Davenne nyligen gästade Sverige förvånades hon över att hon, för första gången någonsin, fick frågor om huruvida hon inte måste köpa in druvor för att klara att leverera de volymer hon säljer. Clotilde förvånades dels över att de här frågorna dök upp från ingenstans, dels över att de alls ställdes med tanke på att hennes verksamhet fortsatt är i sammanhanget liten och att Bourgognes vara eller icke vara i likhet med andra områden med svindyr mark, som Champagne, bygger på att det finns odlare som säljer druvor till varumärkesägarna. Hur okunniga kan folk vara, var nog en tanke som for genom hennes huvud samtidigt som hon sannolikt med gott fog kan misstänka att en avundsjuk kollega försöker få det att låta som något negativt att handla med druvor.
Men hur är det nu med det här med att göra vin av inköpta druvor? Kan det bli lika bra? Visst kan det det. Till att börja med ska ett vin bedömas utifrån sig självt och inte etiketten – är det bra så är det bra (förlåt denna oerhörda självklarhet, som trots sin övertydlighet tycks gå somliga förbi). Vad gäller köpe-druvor kan vi lugnt utgå från att kvalitetsproducenter bara köper in kvalitetsdruvor – de kanske till och med i detalj styr underleverantörernas sätt att arbeta. Omvänt kan vi förvänta oss att den som är ute efter billigast möjliga druvor köper in dåliga druvor.
Nämner ovan Bourgogne och Champagne som två områden där det görs mycket vin på köpedruvor. Ett annat är Provence. De stora rosé-märkena är nästan uteslutande gjorda på inköpta druvor/vin. Mest känt kanske ”Whispering Angel” från Château d’Esclans är. Enligt Göran Bomans nyutkomna bok ”Provence – Vita, röda och även roséviner” säljs nu 4,7 miljoner flaskor av vinet varje år medan gårdens odlade areal är 48 ha – andra välsäljande viner med köpe-druvor är Jolie-Pitts Miraval, ”M de Minuty” och ”GR” från Château de Berne. Inget konstigt med detta. Så länge vinerna är bra.
När jag arbetade med Hedges i USA, 2001-2015, både vi köpte och sålde druvor varje år. Det kunde vara så att vi ett år fick mer av vår egen merlot än vi behövde. Då det var dyr frukt från Red Mountain kunde vi sälja den dyrt och använda pengarna till att köpa billigare merlot från den enklare appellationen Columbia Valley avsedd att ingå i vårt ”entry level-vin” med just Columbia Valley som appellation. Under Rabiega-tiden var Domaine Rabiega med toppvinet Clos Dière basen för verksamheten medan arrendegården Château d’Esclans gav ett behövligt volymtillskott, men den stora verksamheten låg i det som hette ”Rabiega Negociant” (i Besse-sur-Issole) och som till största delen arbetade med inköpta duvor/vin. Det vi gjorde i det sistnämnda fallet var att göra ett noggrant urval, köpa in och blenda så att ett plus ett inte blev två utan två och en halv, vilket gav utrymme för en liten marginal som sett till volymen ändå gav ett hyggligt resultat.
Hursomhelst, kontentan av ovanstående är att köpedruvor på intet vis i sig är något negativt. Det är bara usla producenter och usla viner som i sig är något negativt.
Hög tid för T Rex på den här jämrans bloggen! T Rex. T Rex. T Rex. Lady Stardust (a song for Marc).