Vår vän Engelskan blir ofta berusad. Och jag menar då rejält berusat. Dyngrak. Aspackad. Så sent som i förrgår räddade vi henne ur Johanssons fontän. De är lite storvulna, Johanssons, och håller sig med ett ganska smaklöst hemmabygge på uppfarten till sitt hus. En sådan där fontän man kan köra runt med bilen. Stanna och släppa av passagerarna innan man parkerar. Om det är så det faller sig. Eller bara köra runt. Hursomhelst var Engelskan drittfull och trillade baklänges, över den några decimeter höga kanten. Blev liggande med kanten i knävecken och smalbenen och de knähöga strumporna utanför och resten av den långa och spensliga kroppen i fontänen. På rygg. Armarna utslagna på sidorna. Det tunna håret och den blommiga klänningen flytande i vattnet. Om hon varit vid medvetande hade hon kunnat blicka upp mot den cementklump som toppar piedestalen i Johanssons fontän. Den ska föreställa en örn. Cementklumpen. De har funderingar på att byta namn till Öhrnclou eller något annat som låter mer fontänlikt än Johansson. Maggan, alltså fru Johansson, tycker att de om inte annat kunde kalla sig Fontän och uttala det Fon-Tään. 
Hon låg med den stora och spetsiga näsan just under vattenytan. Hade kolavippat om vi inte hittat henne och dragit upp henne. Döm om vår förvåning, när hon så snart hon hostat färdigt fick ett raseriutbrott för att vi stulit hennes flaska! Engelskan har alltid med sig en butelj eller, i förekommande fall, en termos vodka när hon går på fest, eller ja, när hon går ut. Lika självklart som att hon sätter skorna på fötterna när hon går ut. Hon brukar ha den i en liten bärkasse med texten ”I love Rome”. Kanske för att alla i vänskapskretsen vet att det där är en kasse hon stulit från Chris och Malcolm Swan i Regusse, påstår hon att hon ”köpte den när hon var i Rom häromåret”. Oss veterligt har hon inte varit hemifrån på åratal.
Ibland, när hon infinner sig första gången på ett näringsställe, till exempel nere i Draguignan, ifrågasätter personalen hennes rätt att ta med sig egen vodka till baren eller restaurangen. Ett hysteriskt raseriutbrott senare, ibland toppat med handgemäng, brukar hon få vara i fred med sin flaska eller, i förekommande fall, termos. Nästa gång hon besöker stället brukar ingen bråka med henne. Bara se till så hon inte kranar innan hon lämnat lokalen.
Nu visade det sig för all del att Willie Garvin, som bor i det där stora huset mitt i Saint Antonin, faktiskt hade stulit hennes flaska. Han stod och drack stora klunkar ur den alldeles vid sidan om oss livräddare. Ingen vågade låtsas om att vi såg det där. Willie har alltid varit fena på att kasta knivar och lika säkert som att vår vän Engelskan aldrig går hemifrån utan en flaska eller, i förekommande fall, en termos vodka, går Willie ut utan sina knivar. Som tur var dök Olle, Maggans man, upp med en flaska Wyborowa. Förvisso en sort som vår vän Engelskan finner ren intill ointresse och långt från hennes mer hemkört brutala variant av vodka, men hon är aldrig nödbedd när det vankas gratis spånken. Med ett leende stapplade hon fram till Olle och tog tacksamt emot flaskan och med undantag för Willie, som blev melankolisk och introvert av att dricka och därför satte sig ute i trädgården med vår vän Engelskans flaska och muttrade och småsnyftade för sig själv, gick vi alla så äntligen in i huset och slog oss ned vid det Johanssonska matsalsbordet och njöt vårt otium.
Vår vän Engelskan underhöll oss på sitt lätt sluddrande och otydliga vis med historier från hennes glory days i London. Tiden då hon fotomodellade och festade och låg med popstjärnor, till och med några manliga. En tid då vodkan flödade och det enda som fylldes snabbare än hon själv var hennes bankkonto. När hon berättade hur hon på fyllan körde ner sin gamla hundkoja i Thamsen skrattade vi alla så vi grät, sjöng Rule Britannia och drack varandra och drottningen till. Alla drog sig nog i den stunden också till minnes den gången vi var på vernissage i Barjols och packade in en drängfull Engelska i baksätet på en lika berusad Kirks, den förslagne belgaren, Peugeot 305 och hur de efter bara ett tiotal meter körde in i Credit Agricoles lokala kontor så larmet gick och det blev ett väldigt ståhej.
Ett som är säkert är att närhelst vår vän Engelskan dyker upp, då är det fest och många historier, nya och gamla, kommer berättas och trots att hon stjäl från sina vänner och, om sanningen ska fram, luktar ganska illa då hennes personliga hygien är eftersatt, är hon en alltid lika välkommen gäst hos oss alla.
Underbart! Trés magnifique!
Merci!