Vill redan från början göra klart att er utsände i de illaluktande dofternas förrädiska och uppkastframkallande ångor inte har något emot svinhus eller de dunster som utgår från dessa och som lägger sig som en terapeutisk måbrafilm över landsbygden och understryker att det är skillnad på stad och land. Däremot är det för den nyss nämnde ofattbart att det kan finnas så sjuka hjärnor att de tänker ut något så djävulskt som att koncentrera doften från svinhusets gödselränna, frystorka den och sälja den som bete till getingfällor! Är de här fällorna effektiva? Flyger de mer perversa än vi någonsin kunnat ana getingar in i fällorna? Kort sagt: Dras getingarna som flugor till skit till de här fällorna? Svaret på alla dessa frågor är Ja!
Men då är det väl bra då? En effektiv getingfälla helt enkelt? Nej, det är betydligt mer komplicerat än så. Bara ett exempel: Herr A, som vi kan kalla berättelsens hjälte då denne vill vara anonym, köper en flaska med den frystorkade skiten (bildligt och kanske också bokstavligt talat), åker hem och ska blanda till den med vatten och hälla rubbet i fällan (en slags plastburk med ett inflygningshål). När Herr A öppnar flaskan med bete svimmar denne nästan. Inte av hänförelse. Utan av äckel och skräck. Att flaskans innehåll påstås vara ekologiskt vittnar om att produkten är en överleva från 60-talet då de första och minst hygieniska gröna vågarna gav sig ut i landets skogar.Nåväl. Herr A försöker blanda ihop den vämjeliga äckelprodukten med vatten, han gör detta med väl utsträckta armar och huvudet bortvänt, alltmedan plågade uttryck far fram över hans anlete, hulkningar hörs från hans i hals och tårar rinner ur hans ögon. Till slut är brygden blandad. Han skyndar att skruva ihop fällan och hänger upp den i ett träd, och inser att han luktar fan. Rusar in i huset. Kastar av sig kläderna. Duschar. Duschar. Duschar. Men nej. Doften försvinner inte. Den sitter i håret. I minnet. I porerna. Och värst av allt: Den sitter i näsborrarna. Med en tydlig bild av hur flera pilska getingar, eggade av den märkliga doften, hastar in i fällan, inser Herr A att han på inga villkor får komma i kontakt med en geting förrän lukten försvunnit ur kroppen. Och särskilt näsan.Från sitt hem, med igenbommade fönster och dörrar och spjäll i skorstenen, kort sagt som fånge i sitt eget hus som vore det en film av Hitchcock, kablar han så ut en desperat vädjan om ett omedelbart förbud mot lömska getingfällebeten. Må världen höra honom och skänka honom mycket kärlek och inte bara införa det efterfrågade förbudet utan också bestämt och framförallt hårt straffa dem som producerar, säljer eller på annat vis lurar på andra människor denna historiens värsta åtel, denna det yttersta beviset för hur sjuk en människohjärna kan bli och hur lågt den kan sjunka.