Sedan några år blendar jag varje år den ekologiska varianten av Les Lauzeraies (se här) – ett rosévin från rosévinets Mecka Tavel, mitt i Provence, men just norr om det som i vinsammanhang menas med Provence, och ett stenkast från Châteauneuf-du-Pape (båda de här appellationerna tillhör för övrigt de äldsta i Frankrike: Ch9 för rött och vitt, Tavel för rosé). Les Lauzeraies har sedan vinet lanserades i Sverige 2011 varje år utsetts till ett av landets bästa roséviner när de svenska vinskribenterna röstar fram ”Årets rosévin”. Höga krav och stora förväntningar alltså, så det gäller att ”sätta” vinet varje år.Men låt oss ta det från början, varför blev jag alls tillfrågad att ta det här uppdraget och därmed ansvaret på mina axlar? Jo, från början var Les Lauzeraies ett konventionellt klassat vin, alltså utan ekologisk certifiering. Allteftersom tiden gick utökade producenten sin andel ekologiska druvor och plötsligt uppstod möjligheten att göra en ekologisk variant av vinet. En stor möjlighet… och utmaning, för vinet skulle, menade producenten, i det närmaste vara identiskt med ”vanliga” Les Lauzeraies, alltså snarlikt i färg, doft och smak. Ingen självklarhet.Nåväl, jag fick i alla fall uppdraget och har sedan dess åkt till Tavel varje år när vinet jäst klart. På plats har jag provat de olika tankarna och valt bort de som inte känns helt hundra eller som avviker för mycket i stil. När det väl är gjort har jag synat de kvarvarande delarna in i minsta detalj och gjort olika provblend till dess både producenten och jag utbrister ”Eureka!”.Var på plats i Tavel nyligen och satte ihop 2019 års ekologiska variant av Les Lauzeraies. Måste erkänna att det i år såg ovanligt utmanande ut från start. På bordet med prover stod flera som jag direkt kunde se inte skulle fungera. Fel färg. Nu går det att fixa till färgen, till exempel genom att filtrera hårt. Samtidigt innebär varje sådant ingrepp att annat händer, som i det här fallet att frukt och smak försvinner med färgen. Inget jag brukar ägna mig åt då målet alltid är högsta möjliga kvalitet. Således: bort med de tankarna.Skred så till mer konkret handling, det vill säga provade doft och smak. Här försvann ytterligare någon tank på grund av att jag uppfattade den som antingen inte helt ren eller i fel stil. Och vad blev då kvar? Jo, några tankar som alla föreföll att passa väldigt bra som Les Lauzeraies. Men bara för att varje enskild tank nu förefaller göra det, är det inte säkert att de fungerar i blenden. Vid den här punkten i arbetet gäller det att hitta beståndsdelarna som gör att ett plus ett blir tre, och att, framförallt, undvika tankarna som gör att ett plus ett blir mindre än två – för så kan det bli trots att allt ser perfekt ut före blendens genomförande.Nu ska sägas att det där med vad som går och inte går efter 30 år i gebitet känns redan innan provblenden görs. Å andra sidan ska varje möjlig väg testas, om inte annat så för att utesluta att blendern tagit fel. Nog av. När röken lagt sig stod vi där med ett prov som låg så nära ”vanliga” Les Lauzeraies att producenten inte kunde skilja dem åt. Och, bäst att tillägga, vi tyckte alla att det var, ursäkta uttrycket, inihelvetes bra. Det där sista kan förstås bero på bristande självkritik, men vi var fem som tyckte så, och, sist men inte minst, de gånger det inte känns så där vet man att man misslyckats och gjort ett dåligt arbete, varför man, iallafall de gånger ”man” är jag, håller på till dess det känns bra.PS Tar det där lång tid? Nej, hör och häpna, varje enskilt steg går mycket snabbt, låt vara att det ibland tar tid att sätta den där sista blenden, särskilt när många ska ha en syl i vädret. När blendandet tar lång tid, inte minst då den som leder övningen är för omständlig, är min erfarenhet att det aldrig blir riktigt bra.(Bilderna är från senaste övningen i Tavel, inklusive lunchhaket, där vi arbetare möts över en plat du jour och i mitt fall en öl.)
TACK för en jätteintressant inblick!
Fråga: den som finns på Sys är ju eko. Produceras den ”vanliga” också idag?
Tack! Ja, båda görs varje år och i Sverige säljs den ekologiska som jag sätter ihop.
Tog du inga labprover till hjälp?
T.ex. pH, aciditet, glycerin, fruktos, enzymindex, flyktighettest vid 70 C. Vilka kemikalier användes? Sulfithalt? Vilka förändringar kunde du notera i data?
Vilket certifieringsorgan har vingården?
Förstår att vinet blev djävulskt gott. Artikelnr på SB ?
Vi har nog lite olika erfarenhet av att blenda vin för jag vet inte riktigt vad du talar om, kan däremot berätta att vinet är ekologiskt certifierat (kontrolleras av Ecocert) och producenten har uppnått Producetur engagée, alltså nivån över HVE3 och som också omfattar ISO26000 (kontrolleras av AFNOR/IFS). Artiklenumret på SB är 2724.
Har jag förstått dig rätt? Vi i Sverige får din blend medan fransmännen får hålla till godo med någon annans blend.
(Vore förstås intressant att då få testa flaskorna mot varandra…)
Just så är det för något straff ska fransmännen också ha. Vad gäller provningen noterar jag önskemålet, för det är en intressant provning (återstår att se om vi vid tillfälle kan ordna en sådan).
Intressant att läsa om. Ser fram emot att ha 2019 i glaset framöver även om det redan känns säkert att det kommer smaka bra grundat i tidigare erfarenhet av vinet.
Och så ett sidospår: varför används det svengelska ordet ”blenda” istället för svenskans ”blanda”?
Tja, gissar att det beror på att vi inte formulerat några bra svenska alternativ till t ex blender (blandare?), vinmakare (i och för sig nära skomakare, segelmakare, sadelmakare o d, men inget erkänt svenskt ord väl?) mm. Jag brukar skriva ”blanda” ibland och ”blenda” andra gånger och tycker väl innerst inne att ”blenda” borde bli ett nytt svenskt ord som används i vin- och spritsammanhang men som är fel när någon blandar i mer klassisk mening (om du är med på vad jag menar).
Då är jag på banan igen och tackar för svar. Jo, det hade kanske varit passande om det fick bli ett nytt ord i ovan nämnda sammanhang. Gällande vinmakare har jag tidigare bara utgått från att vinmakare varit ett erkänt ord, det känns ju spontant logiskt. Men man lär sig nåt nytt varje dag. Nu ska jag försöka reda ut huruvida kvarvarande skvätt vitt från igår ska få hamna i en sås eller i kvällens kock (d.v.s. mig).
Vinmakare, vinmakeri och rent av vinmakning är nog mer eller mindre vedertagna idag, men när jag 1993 gav ut boken ”Vinmakning” var det många som både då och till och med drygt tio år senare ondgjorde sig över detta svengelska övergrepp på allmänt hyfs och god ton.