”Vår” första årgång efter köpet av Domaine Rabiega i augusti förra året är 2020, och nu närmar sig buteljeringen av vitt och rosé från årgången. Vinerna går på flaska i slutet av februari och börjar säljas under våren.

I samband med skörden var jag lite tveksam till vitvinet. Vi fick, som nog många känner till, förbereda oss för skörden i all hast och det var inte tal om att ”pricka” skördetillfället avseende de gröna druvorna. Glädjande nog har 20, Blanc utvecklats mycket positivt de senaste månaderna. Det här är en blend på sauvignon blanc, chardonnay och viognier och det är första gången sedan 2005 som de tre druvorna blandas på gården.

De gröna druvorna planterades runt 1990 i syfte att blandas. Med andra ord valdes sorternas respektive klon ut dels utifrån förutsättningarna (klimat, jordmån…), dels för att vara lågavkastande och producera kvalitet, dels för att de skulle fungera väl tillsammans. Det där sista, att de fungerar väl tillsammans, kunde vi konstatera redan på 90-talet – värt att nämna är att årgångarna 2003, 2004 och 2005 fortsatt är vitala. Med det sagt är 2020 blanc från Domaine Rabiega ett komplext och nyanserat vitvin som förenar kraft och fräschör på ett sätt som avsågs redan i samband med att stockarna planterades för 30 år sedan. Ett något oväntat men desto mer glädjande positivt utfall av skörden 2020.

Till skillnad från majoriteten Provence-gårdar domineras Domaine Rabiegas produktion av rödvin. Rejält. Å andra sidan, är det sagt, ska vårt rosévin vara ”exceptionellt bra” (jo, det är uppdraget jag fått!). Men vad innebär det? I min värld finns det gränser för hur bra ett rosévin kan bli, och den nivån ligger avsevärt lägre än för rött och vitt. Å andra sidan kan ett rosévin bli riktigt bra, och definitivt personligt och… svåröverkomligt. Den som förstått det sist sagda inser att volymen rosé från Domaine Rabiega är liten, 2020 så liten som 500 flaskor. Frågan är om och i så fall hur vi kunnat skapa en riktigt hög kvalitet och därtill ett unikt vin.

Jag har valt att ta upp tråden från tiden på Château d’Esclans och det ekfatsjästa rosévin jag gjorde där – alltså vinet som numer heter Garrus och kostar skjortan. 2020, rosé är således ett ekfatsjäst och -lagrat rosévin, gjort utan tillsatt jäst i syfte att undvika enformig karaktär och citrus/grape-doft och -smak. Hur väl detta lyckats överlåter jag åt konsumenten att ha en åsikt om men upplysningsvis är jag nöjd och jag hoppas vinet kommer bli skitdyrt. Det är det värt.

Dela “Domaine Rabiega: 2020 Rosé & Blanc” på Twitter