Åren 2009-2011 konsultade jag för ett gigantiskt, privatiserat kooperativ i Koktebel på Krim. Odlingsmarken uppgick till 1600 hektar och jag fick, som sig bör i de trakterna, mig tilldelad en bil med chaufför så jag kunde åka runt och titta på ägorna. Sommartid var de där inspektionsrundorna ett nöje, precis som hela Koktebel – en badort som kunde legat på Rivieran på 1950-talet –, men under våren då leran gjorde vägarna svårframkomliga och på vintern då det mest bara var kallt, var de inte lika roliga.
Mindre roliga, om än ganska kul och spännande, var vintertid även byn och hotellen. Ofta var jag enda gästen i byn, där gatlamporna var pålitligt nedsläckta dygnet runt så den som var ute och famlade sig fram längs gatorna oftast inte upptäckte mötande förrän man small ihop. Brukade gå och ha små ljud för mig för att slippa stöta ihop med folk.
Sommarhotellen var stängda under de här kalla och folktomma månaderna. Blott två hotell var öppna. Ett med varma element och varmvatten men likväl kalla rum då dörrar och fönster glipade betänkligt och gav i bästa fall insynsskydd men inte lä, och ett mer modernt med stängbara dörrar, knappt ljumna element och pålitligt kallvatten.
Vid ett tillfälle då jag bodde på det moderna hotellet och hade tagit en iskall morgondusch och suttit och huttrat mig igenom frukosten som avåts i den ej alls uppvärmda matsalen, dristade jag mig till att fråga damen i receptionen, tillika frukostvärdinnan, om det fanns en möjlighet att hon kunde sätta på varmvattnet så man kunde få sig en varm dusch. Den något tunna och bleka damen med ett ändå blekare hår tittade en stund på mig. Så sa hon, med rullande r, ”Are you not a man?”. Varpå hon gick sin väg med besvikna steg. Och med det var det färdigpratat om den saken.
Hur var vinerna?
Lång, lite trist historia: Jag var där för att skapa moderna, fruktdrivna viner. Det var i teorin lätt då druvmaterialet var bra och vinerna lagrades sönder i gamla, skitiga, gigantiska ekliggare (bl a). Till skillnad från lagringskällaren (enorm, insprängd i ett berg) var fermenteringskällaren supermodern. Vi kunde alltså göra bra, fruktdrivna viner. Dessa hann dock alltid förstöras innan de kom ut på marknaden pga att vinerna måste flyttas till en buteljeringsanläggning en dagsresa i gammal lastbil bort, sterilfiltreras tre ggr samt varmtappas (påstods vara lag). Således lyckades vi i vårt uppsåt, men lik förbannat ändå inte. Hur vinerna är idag har jag ingen aning om, men gissningsvis same same fast med mer socker och avsedda för den ryska marknaden.
Synd att du inte hann visa henne ”mellan tummen och pekfingret”, ”how much man was left” efter en kall dusch. 🙂
Ville inte vara introvert.