Ni vet alla de där gamla vinerna som folk provat och ojar sig högljutt över? Tror ni att de verkligen är så himla bra? Ta de där gamla champagnerna som legat på havets botten. 100 år gamla, visst, men vad säger det om inte vinet är exceptionellt bra från början, och havets botten, jodå, på gott och ont, ganska ont om korken läckt det allra minsta. Dessutom var majoriteten av champagne, särskilt de som gick i österled, på den tiden äckligt söta. Så varför ojar sig den som provat en av de där flaskorna från vraket i Östersjön, varför säger de att det är det bästa av det bästa ever? Jo, framförallt därför att vi andra inte provat vinet i fråga och heller aldrig kommer att få göra det. Är de små människor? Ja. Är de lögnare? Inte nödvändigtvis, men det är antingen det eller så är de vandrande gomzombier. De kan möjligtvis också vara lite dumma i huvudet.
För allvarligt talat, riktigt gamla viner är mer sällan alldeles fantastiska. Sedan finns det förstås undantag. Betoning på undantag. Som gammal sherry, madeira och port. Till exempel. Alltså sött och gött och alkohol och syra. Hållbara aromer. De kan vara fantastiska. Annars, när vi som kommit över ett gammalt vin, ojar oss som värst är det mer därför att vinet alls är drickbart och därför att ni andra inte provat det och heller aldrig kommer att få göra det.
Med det sagt, ska jag nu berätta om ytterligare ett av alla dessa gamla viner jag ständigt åker på att prova: Château Cheval Blanc från 1948. En otroligt bra producent sedan evinnerliga tider, en favorit dessutom. Ett fantastiskt år, som på sin tid och långt därefter sannolikt skulle ha kallats ”seklets årgång” om det inte vore för 1947 och 1949, som båda utropats till ”seklets årgång”. Bra vin från ett bra år alltså, och en flaska som lagrats klokt. Vad säger vi om det?
Till att börja med är axlarna, nivån i buteljen, lite låga, under halsen, lite oroväckande, korken däremot är finfin, håller nästan ihop och ser riktigt bra ut. Väldigt gamla rödviner har oftast mycket lite färg kvar, här hittar vi faktiskt en färgintensitet på (nästan) medelvärdet 5 av 10, inte illa, färgnyansen är orange, inte brun, vilket hade varit oroväckande då det skulle ha skvallrat om zombisk oxidation. Doften, jodå, den är helt okej, riktigt riktigt bra för att vara 75 år. Läckert. Och smaken följer upp. Ibland, ofta, är smaken på urgamla viner mest bara en ram skapad av eken som vinet en gång i tiden lagrades på. Här hittar vi förstås det, men också en hel del frukt i form av torkade frukter som fikon och katrinplommon. Inte illa alls! Jag instagrammar och xtwittrar att det är ett fantastiskt och vitalt vin.
Men det där var ju inte riktigt sant. För sanningen att säga är det mer häpnadsväckande att det 75-åriga vinet är så pass friskt och vitalt, men det är inte så att det är dunderbra. Kort sagt väljer jag ett annat vin till den bastanta köttbiten som snart ska hamna på min tallrik.
Ja, roligare än så var det inte. Men ni har inte druckit det. Och jag är en liten människa.
I min värld gäller – att omväxling förnöjer. Kanske inte jag heller skulle välja den Vita Hästen årgång 48 till köttbiten. Men jag är ändå grön av avund. Att kunna njuta av en sådan bredd.
Suck. Det kunde varit förskräckligt. Eller alldeles – underbart.
🥂
Tack Lars för att du skriver så roligt!
Fick mig några fina skratt (kanske seklets härligaste, som ni andra inte fick chans att uppleva – synd).
😁🙏🥂