Det började med att jag hamnade intill den här personen på den där middagen i Davos. Vi var där för att uppleva en ny upplaga av The World Economic Forum. Inte för att jag hade något att göra där. Eller där att göra. Egentligen. Jag var bara rik och kände att närvaro i Davos var något att slå mina miljardärskompisar i huvudet med när det kom till att vara meste entreprenören, mest tech, rikast och den viktigast av oss alla. Världsledare – Trump! –, företagsledare – Bezos! –, akademiker – vet inte vilka de var, men de hade säkert glasögon och grått hår –, och en massa miljardärskompisar – oligarker, oljeshejker, techarker, rika kineser, Fifa-pampar och rådgivare knutna till sydamerikanska drogkarteller: 3000 viktigpettrar. Och jag en av dem! Temat för mötet var något så meningslöst och dumt som ”A Spirit of Dialogue”. Med andra ord inget som, med möjligt undantag för enstaka akademiker och bevakande press – fake media! med sina sjuka avslöjanden om vad vi som förstår bättre gör så snart det är något som inte är bra för mänskligheten och det allmänna –, någon av oss brydde sig om eller begrep så mycket av. Fruktansvärt tråkiga föredrag och diskussioner. Jag satt mest och spelade spel och kollade porr i mobilen. Då och då applåderade jag. Bytte sittställning för att inte få ont i baken eller bli stel i benen. Kände mig gammal. Fick ont i bröstet av tristess. Tänkte på att håret börjat glesna. Tydliga vikar. Kände att döden var nära och det var i ljuset av detta som jag blev alldeles till mig när jag hamnade intill Susan O. Peterson vid ytterligare en av de här hemska middagarna där vi alla frotterade oss med varandra och låtsades vara ointresserade och framförallt inte imponerade av att ett flertal världsledare deltog i samma middag. Inte Trump tyvärr, men väl Merz, Macron och Bart De Wever (a-l-l-a frågar vem Bart De Wever är! så skönt att ha koll och vara middagskompis med honom).
Susan, visade det sig, var kvinnan bakom start up:en Kryonikus. Oerhört framgångsrik. Rikare än jag (jobbigt). Personlig vän med Trump (jobbigt). Kryonikus, ett företag som sysslar med kryonik, en teknik som, förklarade Susan för mig och jag förstod, en teknik som gör det möjligt att med hjälp av flytande kväve frysa ner folk till ner emot – 200 grader – ett kvävebad! utbrast jag, Susan log, det var en fin stund – och bevara dem i detta frysta skick tills en dag då man bestämmer sig för att tina upp dem, förhoppningsvis i en tid då forskningen om det eviga livet kommit så långt att döingarna från förr kan återfå livet och återta sina gamla rikedomar och positioner i samhället. Det här lät oemotståndligt! Jag berättade, kanske lite väl upprymd, jag snubblade på orden och gav ifrån mig larviga flämtningar, något jag arbetat bort och lyckats få kontroll över sedan något tiotal år, alltså sedan 20-årsåldern, jag berättade att jag haft känningar i bröstet mest hela dagen, att håret glesnade i allt snabbare takt, snart skulle jag få raka skallen, att jag nog snart skulle dö, att jag är jätterik, att jag hänger här på Davos, varje år, visserligen första gången jag är med i år men det innebär inte att jag inte är en stammis, en framtida stammis, det är alltid en första gång småskrattade jag kanske lite väl fnittrigt, det där fnittret trodde jag faktiskt också att jag lyckats arbeta bort, och ja, jag blev helt enkelt intresserad av att låta mig frysas ner medans tid var och dessutom ville jag vara ung när jag återuppstod till evigt liv, jag tillät mig till och med skämta om hur gammal Trump skulle vara om han lät sig frysas ner nu för att senare återuppstå, Susan log lite snett åt detta och sade att hon också funderade på att frysa ner sig medans tid var, här blev jag ordlös, Susan var faktiskt om sanningen ska fram en gammal kärring på säkert femtio plus år. Snacka om att tåget gått för hennes del.
Hursomhelst och sagt och gjort. Susan och jag gjorde upp affären. Kryonikus skulle frysa ner mig snarast möjligt, innan jag hann dö, och ställa in mig på upptining 200 år senare. Det fungerade. Jag lever igen. 230 år gammal i en drygt 30-årig kropp! Inte illa. Samtidigt, det måste sägas, visade det sig att Kryonikus, Susan & co, sålt de här frysta kropparna till ett annat start up, Recruitment & Enslavement LLC, ett företag specialiserat på framtidens arbetsmarknad. A match in heaven! som Trump skulle sagt. Under de cirka hundra år som Kryonikus existerade hann företaget frysa ner tusentals och åter tusentals levande och döda kroppar jorden runt. Kropparna lagrades på gudsförgätna platser som norra Kanada, Grönland, Sibirien och Antarktis, och allteftersom AI-humanoiderna tog över världen och därmed slutade använda fossila bränslen, de behövde ju inte resa! , eller värma, för den delen, de behövde bara värme och transportmedel för de mänskliga slavarna, återställdes klimatet och allt blev kallare vilket ledde till att Kryonikus lagringsmöjligheter blev närmast oändliga. Med andra ord finns det ett snudd på outtömligt lager av nedfrysta potentiella slavar att tillgå och AI-humanoiderna är, för att uttrycka det enkelt, på. Själv har jag satts att hålla ordning på och städa familjen Eve och John Rellcs egendom i up state New York. I mina göromål ingår att klippa gräs, kratta gångar, spraya rosenbuskar med bordeauxvätska, städa husen och smörja familjemedlemmarnas fogar och kopplingar samt se till så att vägguttagen för laddning alltid fungerar. Inte riktigt vad jag räknat med när jag lät frysa ner mig, men som Susan, som också arbetar här hos familjen Rellc, säger ”Herregud! Vi lever ju!”.