Terrifickollegan och jag hetsade varandra i övertygelsen att vi provade ”sjungande frukt” från Alentejo och inför ett häpet auditorium gav vi oss, tämligen imponerade av oss själva, till att tala om Alicante Bouchet och Aragonez och plötsligt fyllde någon i med Tinta Roriz och vi sa då ”hur dum kan man vara? det är ju samma sak som Aragonez, hallå?” och någon annan talade om kryddighet och vi sa ”men nej, lukta igen!” och vinet hade förvisso mognad men var ändå ganska ungt och så där höll vi på, medvetet trotsandes provningsledarens allt mindre diskreta tecken som till slut skrek ”håll tyst för tusan!” till den som inte var upptagen av sin egen förträfflighet och vilsekomna marsch i pinsamheternas pannkaka. Till slut tvingades provningsledaren säga ”vinmakaren sitter vid bordet” och som Clotilde Davenne, den andra vinmakaren vid bordet, inte gör annat än Bourgogne, Chablis och Saint Bris insåg alla utom jag snabbt att vinmakaren måste vara jag, vilket bara var början på pinsamheterna för riktigt illa blev det först när vinet visade sig vara Clos Dière ”Cuvée I” från 1990. Förvisso en gång i tiden trea i GaultMillaus vinolympiad för viner gjorda av druvan Syrah och med andra ord placerat före många av Syrah-världens största, men likväl måste jag säga att vinet var oförskämt vitalt och fräscht och sångrösten var bättre än någonsin (om detta var, faktiskt, alla överens). Grattis ni som har korrekt lagrade 90:or kvar i lager! (Själv kommer jag inom en snar framtid att bege mig till Alentejo i hopp om att få lära mig veta hut – det står utom allt tvivel att jag är i skriande behov av den resan)

Dela “Clos Dière ”Cuvée I” 1990” på Twitter