Vår senaste nobelpristagare i litteratur, Mo Yan heter han för er som legat nedfrysta under stora delar av 2012 och 2013, visar sig, när vinfierat nu satt ögonen i honom för första gången, vara, i alla fall som han beter sig i ”Det röda fältet” från 1987, en blandning av en sentida, kinesisk Homeros, Quentin Tarantino och Robert Rodriguez, och, kanske lite Sam Peckinpah light, och med ett geggigt stänk av, vinifierats stående favorit till ett kommande Nobelpris, António Lobo Antunes mest kletiga stunder av feta spindlar som krälar i 
kryptans dammiga och fuktiga mörker. Blodet sprutar, tarmarna flyger, hundar ylar, hästbukar sprättas upp, människor flås levande, våldtas och ja, det är ingen hejd på allt elände som utspelar sig i Gaomi nordöstra socken på 1920-, 30- och (tidigt) 40-talen. Japanska ”djävlar”, kinesiska marionetter, nationalister, kommunister och banditer slåss om herraväldet och, som vanligt, får den vanliga människan lida. Det där med elände och lida får man klart för sig ganska snart i boken och upprepningarna på det temat intill så gott som sista sidan blir ganska tröttsamma. Är det då en tråkig, rent av dålig bok? Nej, inte alls. Illiaden är också blodig och eländig men likväl stor litteratur. Lite samma sak här. Tveklöst är Mo Yan en stor berättare och vi glömde säga att han har ett drag av Selma Lagerlöf också. Boken rekommenderas således för läsning samtidigt som vinifierat ser fram emot att ta sig an en annan av Mo Yans böcker, en som kanske inte är lika fylld av upprepningar och som inte känns lika hastigt avslutad – som om skrivarkraften tog slut rätt vad det var, halvvägs till slutet i en bok som skulle bli alldeles för lång om den inte avslutades snart – som den här. Iggy Pop.