Eftersom jag sedan många år känner Viggo Cavling lovade jag, i samband med att vi som hastigast sågs i Malmö förra sommaren, läsa hans spänningsroman ”Rörmokaren”. Inte för att jag hade en mer seriös avsikt att göra så, men det lät i mina numer franskretoriska öron bra att säga just då. Jag for förvisso med osanning; å andra sidan var alla glada. Dock dök en dag plötsligt min hustru, som faktiskt tycker om spänningsromaner, upp med boken i sin hand kvittrandes ”Titta, Lars! Viggos bok! Nu kan du läsa den!”. Nåja, som man bäddar får man ligga, tänkte jag och satte ögonen i boken efter att ha låtit den ligga och mogna ett par månader på nattygsbordet och, ja, det är både befriande och på något vis bestickande att jag känner Viggo, för det här är den första spänningsromanen jag med glädje läst sedan jag för typ 30 år sedan för alltid ledsnade på Alistair Maclean och Robert Ludlum och det är den första spänningsromanen jag under de senaste 20 åren tagit mig igenom utan att skratta och frusta på kultursnobbens obehagliga vis. Med andra ord: jag kryper till korset och rekommenderar uppriktigt och ångerfullt Viggo Cavlings”Rörmokaren” (Månpocket) å det varmaste. Den är rakt skriven och har en bra story och Viggo undviker välbetänkt att försöka smeta in sin spänningsroman i billiga metamorfoser och annat tjafs som inte hör hemma i en spänningsroman men som ack så många överambitiösa, deckardrivna författare envisas med att använda i syfte att göra konst av underhållningen istället för att stolt se sig själva som goda underhållare.
Men käre Lars! OM du inte har läst en spänningsroman, eller som vi som spar på bokstäver brukar säga, deckare, på 20-30 år så vet du ju inte heller vad som hänt i genren… Det finns massor av urduktiga författare, såväl svenska som utländska, som faktiskt skriver otroligt bra, och där själva deckeriet (njae…) spelar andra fiolen. 🙂
Glad påsk!
Njaoo, alltså, jag har läst deckare, men inte med glädje, det är det som är problemet. Min deckardrivna hustru har försökt med allt från svenska och norska via franska och italienska till kanadensiska, engelska och amerikanska deckarförfattare (och nu närmast ska jag göra ett motvilligt men seriöst försök med en sydafrikan som alla säger är så himla bra, Deon Meyer) och det är klart att de flesta av de här författarna är ytterst skickliga, men jag går liksom inte gång på deckare. Sorry. Å andra sidan gillar jag böcker som min hustru tycker är strunt, t ex mina egna romaner, vilket kanske inte är ett särdeles tungt argument i den här deckardiskussionen… (måste emellertid erkänna att när folk förväntansfullt frågade mig om romanen ”Skördeoffer” var en deckare – det hände ganska ofta – svarade jag alltid ja, fast det var en lika uppenbar lögn som när jag lovade Viggo att läsa hans bok). Glad Påsk på sig själv!