Mycket fokus på extremism i Sverige nu. Bra. Det märkliga är inte att vi ser all denna dumhet frodas i Nuet. Det märkliga är att den alltid funnits. Förr var det enkelt såtillvida att allt var orättvist och förutbestämt. En liten härskande klass lyckades förtrycka majoriteten och så var det bra med det. Viss extremism behövdes för att ändra på det – å andra sidan var översitteriet och orättvisorna inget annat än extremism och terrorism i sig, varför det var ganska svårt att göra något åt saken. Ungefär som i dagens Nordkorea. För det var knappast bättre här Då, än det är där Nu. Senare, under 1900-talet såg vi flera ideologier och ismer, ibland aldrig så vackra i teorin, förfelas, eller kanske förtydligas, och dess anhängare försvinna in i skuggorna. Så vad med dagens galenpannor? Som sagt: inget nytt under solen. Det märkliga är dagens extremister bekänner sig till prövade och bevisligen misslyckade idéer och utopier, som stalinism och nazism för att nämna två övertydliga exempel. Eller alla stackare som gått i, eller kan tänka sig att gå i döden, för en religion. Min första roman, ”Anakolut”, utkom i mitten av 1980-talet och handlade till inte ringa del om den smygande extremismen, framförallt den från höger, samt om den under ytan uppenbara intoleranta hållningen mot bland annat invandrare och homosexuella. Den andra, ”(Stadd i)Statisk rörelse”, var till viss del en fortsättning på ”Anakolut” och tänktes visa ”informationssamhällets” tillkortakommanden med att lyfta fram de egentliga nyheterna och den, sett i ett historiskt ljus, väsentliga informationen och den skulle leda fram till en trilogis sista del, som skulle presentera en ny ”realistisk utopi för människan”. Ödmjukast, men, hm, alldeles opretentiöst. Den tredje delen står, kanske inte helt förvånande, fortfarande på tillväxt. Även om många goda idéer lever vidare har de gamla utopierna gått i graven, eller borde ha gjort det, men det är lättare sagt än gjort att ta fram en ny, hållbar, fungerande utopi och skälet är framförallt den med åren allt tydligare insikten att människan inte alls bara är av godo, att den inte bara vill vara självständig eller att den ens alltid tänker själv. Det som är bättre idag än 1985 är att många av de extremister som då smög i skuggorna nu syns. Däremot är det sorgligt att se hur klumpigt de bemöts: när motståndaren är välrustad och har sin strategi klar måste du själv ha en tydlig strategi – det duger inte att säga ”Fy!” och inte skaka hand –  och framförallt skaffa dig en kunskap om varför din motståndare agerar som den gör. Och det sista gäller såväl rent politiskt orienterade extremister som dito religiösa. Vad är det då som fått extremisterna att lämna skuggvärlden? Beroende på om det handlar om politisk eller religiös extremism varierar svaret. En gemensam orsak är de sociala medierna. Här har galenpannorna plötsligt fått en scen där de kan agera under pseudonymens fega förklädnad och mötas av de likasinnades förutsebara applåder och ömkliga hejarop. Till och med på vinsajterna släpps anonyma skitkastare fram som om det vore allas rätt att säga och göra vad som helst utan att moraliskt behöva stå för det. En del svarar, att ”ja men ordet är fritt” och ”jag är för allas rätt att uttrycka sig”. Hm, visst, ett öppet, fritt samhälle, det är det vi slåss för och vill ha. Är definitivt med på det.  Men jag styr, till exempel, över min egen blogg och jag tar mig friheten att begränsa utrymmet för galenpannorna och jag ser inte heller något skäl för en, låt säga oberoende liberal tidning, att inte göra det samma. Lite musik på det.

Dela “Extremism: en studie i att inte tänka själv” på Twitter