Pugulismens storhetstid, i alla fall den jag har möjlighet att ha någorlunda koll på, dvs 20:e och 21:a århundradets pugilism, inföll någon gång i höjd med populärmusikens dito 1965 – 1975. Häftigast var matcherna mellan Ali och Frazier och det förefaller inte riktigt framgå idag hur bra Ali var och hur bra man måste ha varit för att slå honom – något Frazier som en av ytterst få lyckades med, låt vara att Ali då var lite ringrostig sedan den amerikanska staten vanärat honom sedan han tagit ställning mot kriget i Vietnam och försatt honom i en situation där de flesta andra skulle ha lagt av med sin sport. Man må tycka vad man vill om boxning, men två rejäla och färgstarka kämpar var de och hade det inte varit för i första hand Ali, men också, i högsta utsträckning, Frazier, hade Foreman, Ellis, Bugner, Cooper och alla de andra haft den platsen i pugilismens historia de förtjänar.