Blacken – en inside story

Punkt. Min nionde roman klar. Jag vänder mig mot min rumskamrat Viggo.

”Vad är det som får folk att läsa mina böcker, tror du Viggo?”

”Ingen aning. De kanske tror att det du skriver är sant, och så får de en förhoppning om att de en dag också ska bli del av vårt liv, du kanske ger dem hopp, ett hopp om respekt, om en plats en bit upp från botten.”

”Hm, men det du nu säger bygger på att det är folk på botten som läser mina böcker, alltså de som det handlar om, eller ja, till stor del handlar om.”

”Det har du rätt i. De läser inte böcker. Men de kanske får en bild förmedlad till sig, en förvriden bild som har sitt ursprung i dina böcker, haha, det innebär att du är skyldig till en mängd brott.”

”Kanske. Jag tror att de som läser mina böcker är sådana som lockas av det okända, det förbjudna, det farliga, i alla fall när det är långt borta, som i en text.”

                                                           *

Min första text sedan jag åkt fast, ja överhuvudtaget, var en novell, eller snarare den sanna berättelsen om vad som hände när jag begick mitt brott, eller ja, brott enligt ert samhälles synsätt, ett ofritt samhälle där man inte får göra som man vill, långt från Ayn Rand och andra totalitärt frihetliga tankar, insnärjt i en massa förbud mot allt från att köra som man vill till att man inte får döda när man känner för det. Novellen vann en tävling och sedan var bollen i rullning. Mina romaner om livet innanför murarna har fängslat (sic) och fängslar läsare i inte mindre än sjutton länder, och jag har fått litteraturpriser i fyra länder. Jag har hyllats av kritiker världen över och jag har varit med på debatter via länk vid jag vet inte hur många tillfällen och jag har fått vänja mig – det har inte varit svårt – vid epitet som ”fängelsevärldens store skildrare” och ”The prisoner’s King” (med en blinkning både till Stephen King och min position här i livet).

I de flesta av mina böcker heter hjälten Allen Pratt och det går inte en bok utan att han har ihjäl ett dussin plitar, medfångar, poliser och folk utanför murarna – han är utanför murarna i de böcker han är på rymmen för att hämnas en oförrätt som begåtts mot någon avlägsen släkting eller en sjuk medfånge, alltså något som får hans jobb som handelsresande i hämnd och mord att gillas av allmänheten, varmed mina böcker inte bara blir ekonomiska framgångar utan också rumsrena och rent av salongsfähiga och föremål för djupa diskussioner i de förment esoteriska men i verkligheten snarast kvasi-litterära kretsarna. Sedan ett par år hittar vi Pratt också på vita duken, eller snarare på bildskärmen eller var man nu ser på HBO:s produktioner. Snygg snubbe. Massor av muskler och mod. Klok, kavat karlakarl. Vältalig, vis och vacker. Stor, ståtlig och stark. Rakryggad, renhårig och rättrådig. Medvetet mordisk i sina manliga manér. Välrimmad helt enkelt.

Det som hände mig själv, och som min första novell handlade om, den började förresten ”En morgon i maj red en amazon på en fux fram genom Bois de Boulognes alléer, som prunkade av blommor”, eller nej, det gjorde den inte, det där var ju Albert Camus, men jag snodde hans idé: ”En morgon i maj vandrade jag med en schäfer fram genom Bois de Boulognes alléer, som prunkade av blommor”. Och sedan berättade jag med fler meningar jag snott från andra om det som hände. Det var följande.

Med mina egna ord var jag ute och gick med min hund. Vid ett tillfälle mötte vi en ung man, klädd i svart, svarta träningsbyxor, svart hood, med huvan uppdragen, svarta skor med orange ränder, men hans eget ansikte var blekt, det lyste där mitt i allt det svarta. Otäckt, tyckte jag. När vi någon kilometer senare åter såg den unge mannen, som vänt längre fram, komma mot oss, anade jag oråd, därför jag gjorde mig beredd på att hoppa undan om killen skulle försöka sig på något dumt. Dessutom släppte jag lös min hund.

Mycket riktigt! När grabben var bara några meter från mig såg jag något glimma till i hans hand. En kniv! Han tänkte hugga mig. Jag hade för avsikt att ge min hund order att attackera men schäfern hade redan förstått vad som höll på att hända och han visste att det var det här ögonblicket som var meningen med hans liv, stunden han levt för, han kastade sig framåt för att sätta tänderna i ynglingens arm, men den unge mannen var blixtsnabb och högg kniven in i hundens bröstkorg, tydligen dog min ögonsten omedelbart, träffad i hjärtat, samtidigt gav det här mig tid att handla, i ögonvrån såg jag en sten, jag tog upp den och slog den bakifrån i hoodhuvan, det fick pojken att svaja lätt, jag slog en gång till, nu hördes ett ljud som om någon tappat en full syltburk i en diskbänk, om nu någon någonsin gjort det, ”kloff-ss” sa det iallafall, och nu föll grabben omkull och jag kunde kasta mig över honom och, som åklagaren framställde det under rättegången, och jag måste ge honom rätt i det, ”besinningslöst slå till dess där inte fanns något mer att slå på”. Just detta sista verkar ha upprört vissa. Ingen verkar tänka på min döda hund, eller mig som mist min hund och som dessutom fick mina fingrar skadade av att slå stenen i det där som fanns kvar när där inte fanns något mer att slå på. Hursomhaver. Det där renderade mig den livstidsdom som gjort mig till en uppburen författare så om ni frågar mig så som så många journalister gjort så ja, jag är oerhört tacksam mot huvgossen och hans pennkniv och rättssamhället som gjort mig till den jag är.

                                                          * * *    

En cell är alltid en cell. Också då den är upplyst av takarmaturens tokpotenta lysrör och fönstrets somriga dager. Den är dyster. Luguber. Inbjuder till självömkan. Snarare än eftertanke. Linoleummattan, britsarna, skrivbordet, stolen, den väggfasta vattenklosetten utan lock och sittring… allt är enkelt och den råa betongen i taket och bakom det tunna färglagret, olivgrönt, luktar damm och något obestämbart starkt. Rent. Kliniskt. Kanske något som används när cellerna rengörs från grunden? ”Blacken” sitter vid sitt skrivbord. Hans. Nåde mig om jag närmar mig det. Hans förrädiska, smala axlar och hans tunna kropp rycker till. Ett brett leende i det osymmetriska ansiktet. Som en karta över hans trasiga uppväxt. Den platta näsan. De oregelbundna, missfärgade tänderna. Tre saknas. Han har ett ärr på halsens vänstra sida. Tatuerad.

”Vad är det som får folk att läsa mina böcker, tror du Viggo?” frågar han. Jag är på min vakt. Alla vet att ”Blacken” är galen. Att han borde sitta på psyket. Inte här. Försiktigt svarar jag. Långsamt. Så jag hinner ändra inriktningen på mitt svar om jag ser att hans ansiktsuttryck ändras åt fel håll.

”Ingen aning…” ”Blacken” ser fundersam ut. Inte hotfull. Inte på väg att arbeta upp ett raseri. Jag andas försiktigt ut. ”… De kanske tror att det du skriver är sant, och så får de en förhoppning om att de en dag också ska bli del av vårt liv, du kanske ger dem hopp, ett hopp om respekt, om en plats en bit upp från botten.”

”Hm, men det du nu säger bygger på att det är folk på botten som läser mina böcker, alltså de som det handlar om, eller ja, till stor del handlar om.”

Hal is nu. Väg orden. Försiktigt.

”Det har du rätt i. De läser inte böcker…” ”Blacken” ser nöjd ut. Det där barnsliga leendet. Ögonen glittrar lyckligt. Barnunge. Jag går vidare. ”… Men de kanske får en bild förmedlad till sig, en förvriden bild som har sitt ursprung i dina böcker, haha, det innebär att du är skyldig till en mängd brott.”

Jag håller andan. Gick jag för långt? Gick jag fel? ”Blacken” ser fundersam ut.

”Kanske. Jag tror att de som läser mina böcker är sådana som lockas av det okända, det förbjudna, det farliga, i alla fall när det är långt borta, som i en text.”

                                                            *

”Blackens” första text. En novell. En förment realistisk, självupplevd novell. På heder och samvete självupplevd, på heder och samvete realistisk, hävdar ”Blacken” och hans förläggare. Jag vet att det är lögn. Alla här inne vet att det är förbannad dikt. Det som hände var att ”Blacken” gav sig på en oskyldig flanerare. En gammal dam. Ute och rastade sin pekineser. Utan känd orsak kastade sig ”Blacken” över tanten. Slog ihjäl henne. Med en sten. Hunden trampade han ihjäl. Allt skedde i en offentlig park. Massvis med vittnen.

Han gör ofta sådär, ”Blacken”. Skriver om verkligheten. Alltså inte skriver om den, utan skriver om den. Ändrar på den. Så den passar hans förvrängda hjärna. Hans böcker är vilda, våldsamma fantasier utan koppling till fängelselivet, eller något annat liv, om ni frågar mig. ”Blacken” har dödat fem personer. Vad vi vet. Och misshandlat medfångar och plitar en masse. Än är han på isoleringen, än på sjukan, än på psyket. Än är han här i cellen, hos mig.

”Oroa dig inte, Viggo,” sa de, ”’Blacken’ är okej nu,” sa de. Och flyttade honom till min cell. Så fan han är okej. Han är komplett galen. En mordisk, komplett galning. Med världsrykte. Ingen vågar röra ett hår på hans renrakade huvud.

”Egentligen,” säger jag eftertänksamt och tittar ner på lilla ”Blacken” där han sitter och ler vid sitt skrivbord och sitt senaste manus, ”egentligen,” säger jag, ”borde du dö dramatiskt här i fängelset.” Hans ansiktsuttryck. Nyfiket. Frågande. Förväntansfullt. Ett barn… ”Det skulle göra dig än mer legendarisk. Strypt i sin cell.”

Jag tar ett rejält grepp om ”Blackens” tunna hals och trycker till för kung och fosterland. Tummarna pressar adamsäpplet långt bakåt. In i halsen. Mot nacken. ”Blacken” blir knallröd i fejan. Som en pion. Hade han säkert beskrivit det som. Ögonen står ut ur sina hålor. Vi luktar svett båda två. Han väser högt. Tystare. Inte alls. Hans naglar gräver sig in i mina underarmar, stora som lilla ”Blackens” lår. Först hårt. Mjukt. Inte alls.

Han, en sparv. Jag, en kungsörn. En kattuggla. Nu kramar jag bokstavligen livet ur honom. Liv som sätter sig i väggarna och måste tvättas bort. En cell som behöver rengöras. Kaustiksoda! Det är det det luktar!