Grusvägen bredde ut sig mellan de tre små byarna, utspridda cirka tre kilometer ifrån varandra. Just vid bondgården svängde det bruna vägsnöret skarpt åt vänster för den som skulle till den Bortre byn och åt vänster för den som skulle till den Hitre byn – den tredje byn, Ändadärborta, låg bortanför den Bortre byn. Dit, till byn Ändadärborta, åkte traktens folk nästan aldrig till. Den låg för långt bort. Dessutom fanns allt som behövdes hos Sven i den Bortre byn. En lanthandel som hette duga. Med ost, mjölk och köttfärs och grönsaker och godis, fiskespön, huvudvärkstabletter, batterier, grepar, skruvmejslar, skottkärror och gräsklippare och djupfrysta varor av alla de slag, till och med apelsinjuice. På fredagar kunde den som beställt i förväg dessutom hämta ut både fisk från Göteborg och sprit från Systembolaget.

På somrarna cyklade barnen på gården till Sven för att köpa godis, glass och serietidningar. På vintern, då den annars så brunt knastrande vägen svepte genom landskapet som en vit reptil, tog de sparkstöttingen i samma ärende, och året runt hände det minst en gång i veckan att Bondens fru eller Bonden själv satte sig i den blå Volvon och körde till Sven för att inhandla vad som behövdes för att hålla igång hemmet och dess invånare: Bonden, Bondens fru, hundarna, katterna, barnen och undulaten. Bara undantagsvis for de till stan strax norr om byn Ändadärborta för att storhandla på Willy’s.

Utanför Svens lanthandel i Bortre byn fanns en varuautomat så Sven kunde serva traktens befolkning dygnet runt hela veckan, söndagarna inräknade, till och med under mässan. I automatens många luckor fanns det nödvändigaste: kokosbollar, Käck, Skotte, apelsiner, äpplen, Pigalle, Samarin, Luxus kaffe och Salvequick. På lördagseftermiddagarna samlades traktens ungdomar framför lanthandel för att umgås. Ibland handlade de i varuautomaten, ibland inte. De yngre satt på sina mopeder och cyklar medan de äldre smidde planer för kvällen i sina Volvo Amazon och Opel Ascona med påklistrade fartränder och burkiga ljuddämpare av märket Thrush och inhandlade via postorder.Själv arbetade jag på gården som dräng. Vi var två stycken som gjorde det. Karlsson och jag. Han var gammal som gatan, Äldre än Bonden, och själv hade jag sommarlov. Gymnasiet i stan norr om byn Ändadärborta. En annan värld. Modern i jämförelse. Fri från dunster från ladugårdar, gödslade fält, svinhus och gamla plogar och harvar. Fri från ljudet av den porlande bäcken, de knattrande och stånkande traktorerna, kornas råmande och tystnaden när allt släcktes ner någon gång mellan Rapport och Aktuellt.

Hursomhelst så var han gammal, Karlsson. Bodde ensam i ett torp i skogen. Kallvatten och utedass. Vedspis och öppen spis. Kammare, kök och ett vardagsrum. Råttor på vinden. Han luktade Karlsson. Rök, gammal skit, snus och Gud vet vad. Men man vande sig. Det var också vad Bonden sa när han såg hur jag våndades första dagen vi satt och åt frukost tillsammans i köket på bondgården. Bordet var dukat med bröd av alla de slag, prickig korv, smör och ost, och kaffe förstås och grädde till det. Bonden själv åt dessutom sill och mosade ägg och Karlsson sörplade i sig havregrynsgröt så det stod härliga till och det rann mjölk utmed hans skäggiga hals. ”Du vänjer dig vid Karlssons kroppsliga odörer,” sa Bonden. Och det stämde. Efter någon vecka hade jag vant mig. Då kunde jag också titta på Karlsson när han åt utan att äcklas av hans tandlösa mun och löständerna vid sidan om tallriken med havregrynsgröten och snuset som rann i mungiporna också då han åt.

Bondens fru satt med oss ibland men för det mesta skjutsade hon barn till skolan eller var och arbetade på läkarcentralen i stan norr om byn Ändadärborta. En riktig globetrotter. Åkte till stan flera gånger i veckan.

Också Bonden var gammal, tyckte jag, och hans fru. Barnen var däremot unga och små. Egentligen ganska gulliga och snälla, men jag tyckte inte om dem ändå. Det hörde liksom till, tyckte jag, att inte tycka om äckliga småungar. Däremot tyckte jag om hundarna. Till och med schäfern Amanda som hade något fel i huvudet och kunde bita en närsomhelst. Men hon fick vara kvar. ”En bra vakthund,” tyckte Bonden och menade att det övervägde det faktum att Amanda bitit inte bara Bonden och hans fru utan också tre av de fyra barnen, Karlsson, mig och veterinären, som fick åka till läkarcentralen och tvätta rent både låret och underarmen och sy på båda ställena. Tretton stygn inalles.

Till skillnad från sin hustru var Bonden liten och tanig. Fast han hade en rätt stor mage och en krokig näsa och stora fötter. Han såg snäll ut och var snäll. Blev sällan arg. Men det kunde hända, vilket vi strax ska få höra mer om.

Karlsson luktade väl så illa för han var ensam och aldrig riktigt fått lära sig att ta hand om den kroppsliga hygien, eller någon hygien överhuvudtaget. Han föddes i torpet där han bodde när vi arbetade ihop och där levde han tills han en dag  blev hämtad till ålderdomshemmet i byn Ändadärborta. Det sägs att han dog när personalen skulle tvätta honom vid ankomsten. Fyra personer och en rejäl sax behövdes för att få av honom kläderna och han dog tydligen när han sänktes ner i badkaret. Fast några vill göra gällande att Karlsson tog stryptag på två av vårdbiträdena och sånär ströp dem, men när de svimmade av syrebrist föll de över Karlsson som då trycktes ner under vattenytan i badkaret och drunknade. De båda vårdbiträdena kunde räddas med hjälp av hjärtmassage och konstgjord andning. Ingen hade riktigt tid att ta sig an Karlsson där han låg livlös strax under vattenytan.

II

Vägskrapan, eller väghyveln, var en Nord-Verk 130 HVT. Gul och stor. Lång. Sex hjul. Fyra bak, två fram. Strålkastare både bak vid hytten och på den långa ramen mellan hytten och framhjulen och den främre skrapan. Huvudskrapan satt som sig bör strax framför hytten, och motorn strax bakom, ovanför de fyra bakhjulen. Med de där strålkastarna som ögon och den långa kroppen såg vägskrapan ut som en insekt. En slags gräshoppa. Fjorton ton! Så mycket väger Nord-Verk 130 HVT och den är nästan elva meter lång, två och en halv meter bred och över tre meter hög. En strängspridare på 243 cm och en 200 hästars Volvo TD70 B.

Den var som en kär vän, vägskrapan, där den kom hasande med skrapljud och bolmade rök längs grusvägen. En gång i månaden kom den och jämnade till det bruna knastret och spred ut rullgruset som samlats i vägkanten. Det var alltid en speciell känsla att köra hem med mopeden efter arbetsdagen när vägen var nyskrapad. Till och med Karlsson, som cyklade till jobbet, menade att det var en speciell känsla att cykla på vägen när skrapan gjort sitt. ”De e allt annevesare å côkla när syrsa gjort sitt,” sa han för han tyckte också att vägskrapan såg ut som en insekt och särskilt då en slags syrsa.Han som körde vägskrapan verkade vara snäll. Det tyckte vi allihop på gården och alla andra i grannskapet. Han brukade vinka åt oss när han for förbi om vi stod där och reparerade stängsel i dikeskanten eller kanske tog hem korna för det var mjölkdags eller hyvlade plank eller målade om ladugården. Fast den här dagen hade han tydligen bråttom. Han skulle hem till Frida Jonsson i Bortre byn, fick vi senare veta. Kaffe med dopp. Sju sorters kakor. Bullar och sockerkaka. Vetelängd. Lyckosten.

Men även om en kan förstå att han hade bråttom hem till Frida Jonsson och det utlovade kalaset visade han anmärkningsvärt lite tålamod när han kom skrapande och bolmande genom kröken vid sidan om gården, för när han fick syn på de nyanlända armeringsjärnen till en nyss påbörjad ladugårdsutbyggnad på gården – bonden hade beställt hos Sven som ordnat fram armeringsjärnen och sett till att få dem levererade: idag på morgonen hade en lastbil lämpat av de rostbruna spirorna vid sidan av vägen, i kröken; varför han lagt dem just där har vi aldrig fått veta – tvärnitade han med ett gnisslande ljud och gav sig till att tuta med sitt brötiga signalhorn. Det lät som en ångbåt. Det sa i alla fall Karlsson och han visste vad han talade om. Han hade arbetat som mässpojke på en ångslup i sin ungdom. När det nu kan ha varit.

Bonden, Karlsson och jag nackade hönor på gårdsplanen. Bonden tog tag i hönorna, slängde upp dem på huggkubben och högg huvudet av dem. Jag fick sedan försöka fånga de undflyende och huvudlösa kropparna innan de försvann ur synfältet för oss. Karlsson samlade upp så mycket blod han kom åt. Han var övertygad om att färskt hönsblod var det som höll honom vid liv och efter varje hönsslakt kände han att han fyllt på blodreserven för ett år till. ”Ett år i tajet mä hjälp utå höneras blo’, de e mi melodi,” sa Karlsson.

Vi var alltså upptagna och agerad inte direkt. Kanske tog det till och med ett litet tag. Säkert fem minuter. Till slut fick han som körde vägskrapan nog. Han petade i en växel och drog på med sin 200 hästars Volvo TD70 B och det hördes ett förfärligt gnisslande och kvidande när han körde iväg och lämnade efter sig en liten skog av uppåtböjda armeringsjärn.

När bonden insåg vad som höll på att hända och vad som hänt rusade han hjulbent upp till vägkanten och ställde sig vid de deformerade armeringsjärnen, satte händerna i sidorna och glodde efter den undflyende vägskrapan som hastade iväg i säkert 20-25 km/h längs den enorma raksträcka som ledde till nästa tvära krök på grusvägen. Så kom raseriet över bonden på riktigt: han tog av sig sin mössa från Västsvenska lantmän, grön och med en genomskinlig plastskärm, höll den i handen han åter satte i sidan medan han hötte med den andra näven i luften och med en ursinnig gest – detta imponerade på mig för Bonden hade bara tre fingrar på den handen, han hade alltid gillat sådant som smäller och hade lekt vildsinta och för grannskapets brevlådor förödande lekar med hemgjorda påsksmällare som liten och sedan fått sitt lystmäte under rekryten i Skövde, där han lyckats spränga bort några fingrar och en bit av vänster hand – gav han luft åt sin upprördhet, frustration och ilska. ”Din, din, din förbannata apa!” ropade han så efter vägskrapan.

III

Kanske förvånad över den egna ilskan, kanske imponerade av den förbannelse han just i djupt vredesmod utslungat stod Bonden alldeles stilla i en evighet som varade några sekunder, så ryckte han till och började springa på sina krumma ben mot närmaste traktor. Han såg rolig ut när han sprang, Bonden. Hjulbent hade han alltid varit och nu när benen dessutom börjat krumma stapplade han fram närmast sidledes. En del kallade honom fortfarande för ”Hjulet” och ”Tunnel-Karl” fast han slutat spela fotboll för länge sedan. Han hade spelat back i Hitre byns lag och gjort sig känd för sin långsamhet och förmåga att låta sig tunnlas på: han var helt enkelt så hjulbent att han inte kunde stoppa bollen om den spelades i knähöjd rakt mot honom.

Traktorn som stod närmast till var gårdens långsammaste. En gammal Massey Ferguson 65. Detta bekom inte den rasande Bonden som hävde sig upp bakom ratten, startade och satte med ett litet skutt iväg efter vägskrapan.

Där stod sedan Karlsson och jag en stund och tittade efter den undflyende vägskrapan, nu snart framme vid kröken vid den långa rakans slut någon kilometer bort, och den jagande traktorn, i rakans början. När vägskrapan sedan länge var försvunnen och Bonden kommit fram till kröken suckade Karlsson och pekade menande mot hönorna som vi nu fick nacka på egen hand. Karlsson höll i yxan och jag jagade undflyende kroppar som om ingenting hänt. Enda skillnaden var att Karlsson var upprörd över allt blod som nu gick till spillo.

Först flera timmar senare kom Bonden tillbaka. Vi var klara med hönorna och hade städat upp på gårdsplanen och skulle just gå in och förbereda ladugården för natten. När Bonden i försiktigt gemak puttrade in på gårdsplanen och parkerade traktorn på samma plats där den stått då han i raseri äntrat den, stannade vi upp och ställde oss att glo frågande på honom.

Bonden klättrade ner från traktorn, gick förbi oss med en avvärjande gest och styrde stegen mot ladugården och vi hörde honom muttra ”Äsch, när ja hann ifatt’en sto’ skrapa parkerater hos Frida Jonsson i Bortre byn å ja kunde omöjlijen komma ihåg varför ja va så arger, ilskan å raseriet hade runnet å mäjj, så ja vände hemåt men då feck ja bensinstôpp, de va därför de to’ sån ti’, han som kör vägskrapa va snäller å hjälpte mäjj mä diesel, men nu pratar vi inte mer om de, djura väntar.”

Musik.