Lyckligtvis läste jag en munter  recension av Claire-Louise Bennets ”Damm” och hittade på så vis fram till boken. Hade jag bara läst den inbundna upplagans omslag, hade jag aldrig köpt boken. Hör bara: ”Thoreau hade sitt Walden; berättaren i den här boken framlever sina dagar i avskildhet, i ett litet hus med halmtak. Genom en vindlande monolog framträder en kvinna som brutit upp från något och försöker börja om: ett medvetande i rörelse. Sinnesintrycken är fysiska och påtagliga, världen full av liv, former, skeenden. Hennes envisa uppmärksamhet på krypen, korna, päronen och häckandet sträcker ut och böjer tiden, och något nytt framträder.” Ja, skitnödigt är bara förnamnet och ordet ”boooring” kan ersätta hela den krystade harangen.Desto bättre sammanfattar The New York Times Book Review: ”En skarp, rolig och excentrisk debut…” och Los Angeles Review of Books: ”Det här är en samling för de bitska och knäppa, en katedral av märkliga meningar… Damm skimrar av begåvade meningar… en underbar bok.” Just så. Varken mer eller mindre. En vimsig Lauras hjärna utan spärrar och då blir texten precis så här underhållande. Bitvis tröttsamt svamlande men mestadels mycket underhållande och, som sagt, meningarna är understundom briljanta, som (inledningen av kapitlet ”Strax före sju”): ”Det första jag gjorde den morgonen var att göra rent i öppna spisen, och när jag vinklade askspaden nedåt så att askan föll ner i hinken stördes jag plötsligt av en iakttagelse som på det hela taget var lustig, men samtidigt djupt oroande: jag känner sällan något intresse för det motsatta könet när jag inte är full.”.

Musik.