Mo Yan: Det röda fältet & Iggy Pop

Vår senaste nobelpristagare i litteratur, Mo Yan heter han för er som legat nedfrysta under stora delar av 2012 och 2013, visar sig, när vinfierat nu satt ögonen i honom för första gången, vara, i alla fall som han beter sig i ”Det röda fältet” från 1987, en blandning av en sentida, kinesisk Homeros, Quentin Tarantino och Robert Rodriguez, och, kanske lite Sam Peckinpah light, och med ett geggigt stänk av, vinifierats stående favorit till ett kommande Nobelpris, António Lobo Antunes mest kletiga stunder av feta spindlar som krälar i Mo Yan Det röda fältetkryptans dammiga och fuktiga mörker. Blodet sprutar, tarmarna flyger, hundar ylar, hästbukar sprättas upp, människor flås levande, våldtas och ja, det är ingen hejd på allt elände som utspelar sig i Gaomi nordöstra socken på 1920-, 30- och  (tidigt) 40-talen. Japanska ”djävlar”, kinesiska marionetter, nationalister, kommunister och banditer slåss om herraväldet och, som vanligt, får den vanliga människan lida. Det där med elände och lida får man klart för sig ganska snart i boken och upprepningarna på det temat intill så gott som sista sidan blir ganska tröttsamma. Är det då en tråkig, rent av dålig bok? Nej, inte alls. Illiaden är också blodig och eländig men likväl stor litteratur. Lite samma sak här. Tveklöst är Mo Yan en stor berättare och vi glömde säga att han har ett drag av Selma Lagerlöf också. Boken rekommenderas således för läsning samtidigt som vinifierat ser fram emot att ta sig an en annan av Mo Yans böcker, en som kanske inte är lika fylld av upprepningar och som inte känns lika hastigt avslutad – som om skrivarkraften tog slut rätt vad det var, halvvägs till slutet i en bok som skulle bli alldeles för lång om den inte avslutades snart – som den här. Iggy Pop.

Distade gitarrer, Christer Teike, Johnny Burnett Trio, Metallica, Jeff Beck, Malik Bendjelloul & Sixto Rodriguez

Enligt min barndomskamrat tillika medlemmen i det instrumentlösa bandet Gapstars, tillika den rockabilly med mera – sakkunnige Christer Teike, var killarna i Johnny Burnett trioJeff Beck Rockabilly först med distad gitarr. Det gick till så att de tappade en stärkare i golvet så ett rör flyttade sig ur sitt läge och det resulterade i det orena ljudet, som de senare lärde sig att förstå och till viss del anamma. Kunde låta så här. Och så här kunde samma låt låta ungefär fem decennier senare. Intressant, ska alla ni veta som inte tycker att det här var ett dugg intressant. Så här spelar man för övrigt rockabilly. Och så här kan man lira rockabilly när man lärt sig grunderna. 

Och, avslutningsvis, hade David Bowie Johnny Burnett i tankarna när han arrangerade den här versionen av sin egen  och Iggy Pops China Girl? PS Apropå den opålitlige optikern ska jag idag gå tillbaka och nysa på honom och tacka för senast. Och allra sist: stort grattis till alla duktiga, svenska dokumentärfilmare i allmänhet och i synnerhet till Malik Bendjelloul för Oscar för bästa dokumentär! Självklart drar vi till med lite Sixto Rodriguez på det.

Näthatarehatsrondeller & Iggy Pop

stupstock

Nya tidens rondellhund?

Visst vore det inte helt fel att istället för rondellhundar sätta näthatare i stupstock i landets centrifuger? Om utrymme finnes kunde man också tänka sig små parkeringsfickor för den som ville stanna till och låta barnen skända byfånarna en liten stund. Kanske kunde man också uppföra små glasskiosker och bekvämlighetsinrättningar i direkt anslutning till stupstocksrondellerna. Till fromma för ung och gammal. Självklart skulle det, för att tillmötesgå barnens behov av att få leka anonym och feg, finnas rånarluvor till överkomliga priser och med det aktuella landskapets blomma alternativt kommunens slogan eller, om rondellen är sponsrad, en företagslogga broderad i pannan. Detta skulle förvisso på intet vis lösa de grundläggande problemen som är upphov till näthatet – bristande bildning, ojämlikheten mellan könen och andra strukturella problem i samhällskroppen, dåliga förutsättningar i samhället, brist på kärlek, utebliven uppfostran, bristande perspektiv på tillvaron, svag närvarokänsla, bristande empati, självömkan till följd av sin livssituation, allmän frustration på grund av livliga hormoner alternativt grov självöverskattning och liknande klassiska drivkrafter för upprorstankar, överdrivet hävdelsebehov och, som här, desperat och oreflekterad ondska – men det skulle jämna ut oddsen något för hur cool är det att sparka på en försvarslös HM-Julia eller en lika försvarslös Blondinbella? För övrigt: Kan man hitta fildelare, kan man hitta näthatare… Iggy Pop!

Vinkrämarsajterna nu & då & Bowie

För en tid sedan skrev WOW News om de många nya vinkrämarsajternas utbredning. Någon importör uttryckte oro och man studerade bland annat ett exempel med ett kändisvin till kraftigt rabatterat pris. Det är uppenbart att den nya spelplanen, som finns där vare sig den enskilde individen vill det eller inte, ändrar förutsättningarna för importörerna, och andra, och det gäller att vara vaken för vad som sker och att vara följsam om man inte ska bli förbisprungen eller rent av överkörd. På det stora hela förefaller dock sajter som satsar på kraftigt nedsatta priser ointressanta för den som har ett verkligt vinintresse; de vänder sig, uppenbarligen, i första hand till samma typ av konsument som tycker det är mödan och resan värt att handla billigt vid tyskdanska gränsen. Kort sagt är spörsmålet huruvida den konsumenten köper via SB, en tysk gränshandelsbutik eller en sajt med lågprisprofil en fråga av akademisk art för alla utom importörerna som har sin huvudsakliga inkomst från sådana produkter. Vad gäller de seriösa sajterna med tydlig kvalitetsprofil är de betydligt roligare och något som rimligtvis branschens kvalitetsivrare och verkliga vinfantaster bör bejaka. De seriösa sajterna kommer förhoppningsvis öka utbudet av premiumviner och de lär vara snabbare med att kunna lansera nya, ”upcoming” producenter när SB väljer att inte lita på sitt eget kunnande och vill avvakta till dess importören kan uppvisa betyg och artiklar från utländska medier som intygar att vinet är något att stå efter. För konsumenten lär gälla att den, åtminstone nu medan allt faller på plats, ska vara försiktig i sitt urval av sajter – något som den här veckans uppmärksammade konkurs i Antipodes Premium Wines visar – och man kan gissa att flera av de idag serösa, duktiga importörerna på sikt kommer ha egna sajter alternativt nära samarbeten med vinkrämarsajterna. Det sistnämnda ligger inte bara i importörens intresse: det finns ett skäl till att de flesta väljer att fokusera på att vara en länk i kedjan och inte agerar producent-importör-grossist-distributör-detaljist. Nästan slutligen är det ingen vild gissning att det redan nu snabbt ökande antalet vinklubbar av olika slag kommer att fortsätta öka allteftersom konsumenten blir alltmer villrådig av det allt större utbudet. Sist men inte minst en stilla önskan om att landets massmedier ser sin roll i kedjan och förstår det olämpliga i att de, såvida de faktiskt inte är annonsblad, över huvud taget säljer något annat än sig självt och sina annonser och då i form av tydliga annonser. Allra sist lite nytt från Bowie, nytt album ute i mars.

Husdoktorn, bältrosen & medikamentet

Övertygad om att jag spelade macho när jag sanningsenligt sa att det inte gör så ont skrev min förträfflige husdoktor ut ett bältrossmärtadundermedikament baserat på om jag

Kärt återseende mitt i natten eller hur

förstod hans utläggning rätt koffein och opium och efter viss tvekan tryckte jag i mig ett par piller före sänggåendet eller hur och det ledde till att jag vaknade efter ett par timmar och gick igenom Deep Purples Made in Japan spår för spår solo för solo publiksnack för publiksnack och någonstans mitt i genomgången stod det klart att inget var glömt eller hur trots att det gått åratal rent av decennier sedan vi senast talades vid Made in Japan och jag eller hur och nu på morgonen satte jag på ”Highway star” och visst varje ton satt där den skulle eller hur och sedan kom jag på att Bowie måste ha inspirerats av Annette Peacock och hennes ”I´m the one” den senare delen av låten alltså när han tillsammans med Reeves Gabrels satte ihop ”Something in the air” den senare delen av låten alltså eller hur och om inte annat drog jag mig till minnes mitt i natten snodde Bowie Peacocks pianist Mike Garson eller hur men det gjorde nog inget eller hur för Peacock var en av alla de artisterna som Bowie försökte hjälpa till framgång eller hur i det här fallet bland annat genom att låna ut sin manager till henne eller hur och nu tror jag att jag måste dricka lite honungsvatten och köra yoga alternativt klättra upp på taket och se till skorstenen så den inte fryser i den provencalska vargavintern eller hur? Passande musik, väl?

Bältrossmärtadundermedikamentspillerellerhur