Byn Riensac, denna håla strax öster om Aix-en-Provence, denna skymf mot god smak mitt i allt det bukoliska, denna inavlade dröm för fryntliga nordbor och andra tillresta gäster, mitt i högsommarens tryckande hetta som får byn att dallra och stiga mot sin skapare i små pustar som för den mindre uppmärksamme kan misstas för ånga, mitt i allt detta stiger mot himlen ett förfärligt skri; de sovande fåglarna i platanerna framför bybaren Le Relais de Petanque, en lika rektangulär som förvuxen institution på huvudgatan, vaknar och flaxar förskräckt först uppåt sedan bortåt, åt vilket håll som helst, bara de lämnar oljudet och Riensac bakom sig (det sägs att forskare vid Ornitologiska Institutet i Marseille via de sändare de i syfte att förstå de olika fågelarternas rutter applicerat på utvalda djur kunnat konstatera, att vissa fåglar inte stannade förrän de nådde Maltas sydkust medan andra flygfän fann för gott att ta hyra på trålarna i La Seyne och följa med dem till havs; Medelhavets stormar om höstarna och vintrarna, vårarnas oförutsägbara nycker och somrarnas hetta när havet ligger spegelblankt och det blir så kvavt och fuktigt att både djur och människor får svårt att andas, inget av detta tycktes dem värre än de oljud som nu hemsökte deras snart forna hemvist), brandlarm löser ut i såväl bebodda som obebodda byhus och lägenheter och Hesa Fredrik börjar tjuta för full hals och mitt i allt detta vuvuzelor, mobila biltutor, smällare och fyrverkeripjäser och i fontänen, Riensacs nav, halva byn mer eller mindre näck och med krigsmålningar i blått, vitt och rött vrålandes La Marseillaise…
Allons, enfants de la Patrie,
Le jour de gloire est arrivé !
Contre nous de la tyrannie
L’étendard sanglant est levé,
Entendez-vous dans les campagnes
Mugir ces féroces soldats ?
Ils viennent jusque dans vos bras
Égorger vos fils, vos compagnes !
Aux armes, citoyens,
Formez vos bataillons,
Marchons, marchons !
Qu’un sang impur
Abreuve nos sillons !
…, då just då, nu, kommer en skara skrålande herrar (med brynjan och den putande, nej hängande magen som gemensam nämnare) ut ur Le Relais de Petanque, på sina armar bär de en uppenbart påverkad man, orakad, okammad och med bruna tandrester i munnen och smutsiga och stinkande kläder (på huvudet har han en slags hatt som slutade vara hatt mer på riktigt redan på hans pappas tid och i grenen breder en skamfläck ut sig), mannen ser road ut och verkar tycka att det är helt i sin ordning att just han behandlas som en hjälte i dessa tider då ingen, vilket inkluderar honom själv, gjort annat än gnällt över landslaget, dess tränare, hudfärgen på spelarna, bytena som gjorts och, framförallt, bytena som inte gjorts och de har hånat den som gjort en miss och den som grimaserat fel när den blivit nedsparkad bakifrån, men nu är de alla hjältar för de har vunnit, tillsammans har de gjort detta, nej, det är mer än så: trots alla idioter och staten och tränaren och EU och presidenten och invandrarna och FN och samtiden och turisterna och grannbyn och allt annat som är fel har de gjort detta! – och nu skanderar de i kör ”En dikt! En dikt! En dikt!” och de ställer ner mannen och hans hatt och hans skamfläck i grenen på ett bord framför fontänen och allt blir tyst och mannen öppnar sin brunngaddade mun och tar till orda…
Sköna musa stäm upp i sång i detta nu!
Sjung för oss, Paradisiska oskuld och Fru!
Hjälp oss fylla våra lungor med kraft och mod!
Låt oss följa de tappra dit där slaget stod!
Mot Moskva! Mot Moskva! Mot Moskva! Mot Moskva!
Oh, inget alls Arkadiens sköna ängder är
Utan den väldige Akilles fallna här
Och inget är vår moder vackra Marianne
Utan fägringen som kom, vann, sågs och försvann!
Mot Moskva! Mot Moskva! Mot Moskva! Mot Moskva!
Låt Arkadiens alla klockor oss varna
Låt svampen nu de muntra sinnena klarna!
Den eviga kampen, mellan gott och allt ont
Oh Skogs-gudinna led då rätt vår tappre dront!
Mot Moskva! Mot Moskva! Mot Moskva! Mot Moskva!
Där, öster ut, hägrar Putins fagra kullar
Där ska de andra få se på andra bullar,
När vår tappra härförare store Grizou
Fienden inte ger en endaste en sou!
Mot Moskva! Mot Moskva! Mot Moskva! Mot Moskva!
Också i Arkadien, ja också just där
Kan ett och annat nödrim passa in just här,
Och hör vad hon nu säger, Segerns gudinna:
Det viktigaste av allt är att allt vinna!
Mot Moskva! Mot Moskva! Mot Moskva! Mot Moskva!
Skriena har upphört. En stund av eftertänksamhet infinner sig. Den gamle mannen med sin rullator, den lilla flickan med de ojämna flätorna och den för stora klänningen, den lille gossen med de fula kortbyxorna, blöta efter ett ofrivilligt dopp i fontänen, de elaka tonåringarna, halvnakna, krigsmålade, nöjda med att slängt den lille gossen i fontänen, byhoran med sina tatuerade ben och byns torskar som inte kan ta ögonen från benen ens i denna stund av reflektion, handlaren som står med ett baseballträ och vaktar sin lilla Proxi-butik ett hundratal meter bort, bilreparatören Serge som ligger avkranad bland platanernas nedfallna och torkade löv under ett bord på barens terrass (han undgår med en hårsmån att rulla in i en elakt luktande hundlort när han vaknar och förvirrat ser sig omkring), byfånen som för en stund slutar lalla och därför i ett nu förefaller lika korkad som alla andra, ja till och med borgmästaren, alla!, stannar de upp och med undantag för byns torskar tittar de ner i marken eller bort i fjärran och försjunker i sig själva och självaste livet och de stora frågorna om varför, varför inte och döden och Livets all orättvisa som drabbat just dem så hårt och så vrålar herdediktaren, den store François Villon, ”Vid Napoleon och hans bredbrättade hatt, gratis svamp till alla på baren, nu!!!” och skriena och allt larmet tar fart med förnyad kraft och på Seismologen på universitetet i Lyon registrerar mätapparaturen 5,0 på Richterskalan på exakt den plats där den gudsförgätna byhålan Riensac fördunklar den annars behagliga tillvaron för medarbetarna på regionen Provence-Alpes-Côte d’Azurs turistråd.