Jag hade precis kommit in på Coop när jag kom på det. Det var en sådan där låda som alla Coop och Konsum och Domus är. Fast nybyggd. Grå. Stor. Mitt i den dimmiga november och med allt du kan tänkas behöva här i livet. Ost och grönsaker och papper och ketchup och O’boy och bananer. Till exempel. Det var mystiskt och märkligt det där jag kom på just som jag kommit in i affären för jag hade verkligen glömt bort att jag hade ett spädbarn ensamt där hemma i lägenheten och jag hade ju varit hemifrån hela dagen så hur var det med ungen nu? tänkte jag och drog in en massa luft i lungorna och försökte lugna ner mig bäst jag kunde. Och hur hade det gått till? Att jag fått en unge? Jo, jag vet nog hur det går till. Sex! Jag har nog också haft sex. Jag kan inte ha varit mer än fyra-fem år när min jämngamla kusin Erland satte sina läppar mot mina. Som tur var blev jag inte med barn. Har senare fått lära mig att det kan gå fel om en skaffar barn inom familjen. Enda sättet att få friska barn är att ha sex med främlingar. Varför vet jag inte men det är så det är.

En annan sak att lära sig är att det inte alltid blir barn när en har sex fast tungorna är med i leken. Med i leken. När jag var på konfirmationsläger tryckte Pelle sina läppar mot mina och sedan körde han in sin tunga i min mun. Det var otäckt och lite härligt och äckligt och hur det gick till att jag inte blev med barn då är det ingen som vet men ibland är det bara så. Men det visste inte jag förrän efter att jag berättat för prästen att pojken gjort mig med barn och prästen skickat mig till en doktor som, det här är mystiskt!, tittade på min kisspringa och sa att jag inte alls var med barn!

Egentligen var det inte ett konfirmationsläger. Jag har aldrig varit på ett konfirmationsläger men det låter flott på något vis. Vi läste hos prästen en dag i veckan. Varje tisdag. Så det var inget läger. Och så gick vi i kyrkan på söndagarna. Det gillade jag. Jag gillar språket i kyrkan. Det är mystiskt. Saker som ”ske Din vilja såsom i himmelen så ock på jorden” och ”tillkomme Ditt rike”. Det gillar jag. Mystiskt och ordning och reda. På något vis. När jag inte var med barn fick jag sluta på konfirmationslägret. Det var ganska mystiskt. Sedan fick Pelle också sluta på konfirmationslägret och flytta till hem och bli fosterbarn. Precis som jag. Fast han hamnade inte i min fosterfamilj. Men jag går till kyrkan ibland i alla fall. Brukar smita in när klockorna ringt färdigt och ingen ser en skugga som smiter in och sätter sig på bakersta raden. Där sitter jag och njuter av språket och känner mig mystisk och njuter av språket och musiken och mystiken. Mystiken.

Jag har funderat mycket på det där med hur doktorn kunde säga att jag inte var med barn genom att titta på min kisspringa. ”Hon är inte med barn,” sa hon och så var det inte mer med den saken. Jag ägnade sedan flera lovdagar på sommaren åt att sitta och titta på andra i flickornas omklädningsrum på badplatsen. Jag tittade och funderade, funderade och tittade, men det enda jag såg var kisspringor som såg ut som kisspringor fast på olika vis och det var så klart de där olikheterna som sa om en väntade barn  eller inte. Ibland när jag trodde jag kommit på hur kisspringan såg ut på en som väntade barn kunde jag fråga ”Väntar du barn?”. För det mesta fick jag inget svar eller så skrattade personen eller så blev den arg. Ibland blev den jättearg. Det hände att jag blev utkörd från omklädningsrummet. Det har hänt flera gånger. Jag brukade hänga nere på idrottshallen också. I omklädningsrummet där. Men sedan blev jag ”portförbjuden”. Det var mystiskt men ändå mer mystiskt  var att vaktmästaren sa saker som ”Här får du inte vistas!”. Vistas. Det ordet gillar jag. Han var ganska stor och kraftig och klädd i blå byxor med hängslen och hade gummistövlar när solen sken och en skruvmejsel i fickan.

Så jag vet nog hur barn blir till alltid och jag kunde inte minnas att jag väntat barn. Eller att jag fött ett barn. Och nu hade jag ett ensamt spädbarn där hemma i lägenheten. Och jag visste inte hur länge det varit där. Hungrigt var det säkert. Jag hade ju inte varit hemma sedan i morse och nu var det eftermiddag. När paniken började släppa rusade jag till grönsaksdisken och rafsade åt mig åtta bananer. Sedan hämtade jag O’boy och en burk med ett skrattande barn på. Den stod på hyllan med hygienartiklar – det är ett mystiskt ord, hygienartiklar. Tänkte att barnet såg så glatt ut att det säkert var en nyttig burk. På ett eller annat vis. På ett eller annat vis, det är också ganska vackert och lite mystiskt.

”Jag har ett spädbarn som väntar hemma,” sa jag till expediten. En ung kille med svart skägg och glasögon. En glasögonorm precis som jag. Fast jag har inte skägg. ”Jaha,” sa han. ”Inte för jag vet varifrån det kommit,” sa jag, ”och inte för att jag haft sex sedan konfirmationslägret eller märkt något särskilt med kisspringan.” Han sa inget då. ”Fast jag vet inte hur en kan se på kisspringan om en är med barn,” sa jag, ”vet du det? Hur en ser det?” Tror inte han visste det för han sa inget. ”Nej, jag vet inte heller hur en ser på kisspringan om en är med barn. Jag har försökt flera gånger. Till slut blev jag portförbjuden. Det betyder att en inte får visats där. Vistas. I omklädningsrummet på badet och omklädningsrummet i idrottshallen. Men den som är doktor kan se det.” Sedan sa vi inget mer. Jag betalade, lade sakerna i en papperspåse och skyndade hemåt.

Egentligen visste jag ju inte hur länge barnet varit ensamt hemma eller hur det hamnat i min lägenhet. Så det var mystiskt det där att det plötsligt var så bråttom med allt. Men, tänkte jag, om det varit jag hade jag velat ha banan och O’boy. Jag var ett O’boy-monster som liten. Min fostermamma Britta sa det. ”Jag tror bestämt vi fått ett riktigt litet O’boy-monster i huset,” sa hon och gav mig O’boy och mosad banan. Det tyckte jag om. Och nu var jag på väg hemåt med bananer och O’boy till spädbarnet hemmavid. Då trillade jag.

Stenläggningen på trottoaren var fuktig och lite november-isig och jag skrapade upp ett knä. Det hade fastnat små gruskorn i ett rött sår som det rann lite blod från. Det såg jag när jag drog upp min blommiga klänning och kavlade ner benvärmaren. Det var hål i benvärmaren också. Det gjorde ont. ”Aj!” sa jag för mig själv. Då kom en gubbe fram mot mig. Jag såg honom inte förrän han var alldeles intill mig, där jag satt på marken och ömkade mitt knä. Ömkade. Jag visste inte om jag drömde en mardröm eller om det var på riktigt med gubben så jag kavlade upp ärmen på fosterfars Einar gamla rock och nöp mig i armen. Det kändes ingenting. För att vara på den säkra sidan, den säkra sidan, bet jag i armen tills det började blöda. Det gjorde ont. Då visste jag att gubben var på riktigt och jag blev hemskt rädd. Jag reste mig upp och skrek ”Vik hädan! Demon!”. Det fick stopp på gubben men han stod kvar där och glodde på mig och sa något. Då väste jag och visade mina blodiga tänder och klöste med fingrarna i luften. Hotfullt. Mot honom. Och jag gjorde små utfall. Då gick han. Eller snarare sprang. Det kändes bra.

Resten av promenaden hem gick bra och utan komplikationer. Komplikationer. Hemma fiskade jag upp nyckeln från sitt gömställe mellan brösten. Den hänger där i ett snöre jag har runt halsen. Ett brunt snöre som jag en gång fick av fosterfar Einar så jag inte skulle tappa bort min husnyckel. Det har jag inte gjort. Tappat bort husnyckeln. Och nu satte jag den i dörrlåset och låste upp och öppnade dörren mycket försiktig, för vem visste vad spädbarnet kunde tänkas hitta på? Var det hungrigt och ledset för det varit ensamt hela dagen kanske det var argt och kunde göra utfall? Utfall.

Det luktar så gott i min lägenhet. ”Surt mögel,” säger fostermamma Britta. Själv tycker jag det luktar ost. När jag går in i lägenheten känner jag det som att jag går in i en ost och det känns som om jag bor i en ost, det tycker jag om. Jag smög på tå genom hallen och in i rummet med pentryt och sovalkoven. ”Hallååå? Spädbarnet?” sa jag och såg mig omkring. Inget svar. Inte ett spår av ett spädbarn. Inte i kökslådorna, inte i skåpen. Inte bland dammet under sängen. Då slet jag upp dörren till badrummet och sa ”Ha!”. Men det fanns inget spädbarn där heller. Nej, det fanns faktiskt inte ett spår av spädbarn någonstans. Jag kunde andas ut. ”Puuuuh!” sa jag och andades ut. Alldeles utschasad ställde jag påsen med O’boyen, bananerna och burken med det skrattande barnet på det lilla köksbordet som redan var fullt av påsar med O’boy och bananer och burkar med skrattande barn på och stöp i säng. Stöp.