Möjligen med undantag för primörviner som Beaujolais Nouveau mår vin bra av att inte stressas. Det tar tid för ett vin att jäsa och eventuellt genomgå den malolaktiska jäsningen. Ett normalt år går ändå de där två första stegen ganska snabbt. Efter två månader brukar det vara klart. Och det är då den verkliga vilotiden inträffar. Kort sagt behöver vinet nu tid för att sätta sig och komma i ett stabilt läge avseende allt från utfällningar till aromer.
Tydligast ser vinbonden detta genom den fällning som bildas på lagringskärlets botten. Nu talar vi om en period på ytterligare ett par månader. Ett rosévin är normalt naturligt stabilt först fram i februari året efter skörden, och det är då man kan förbereda det för buteljeringen. Som den vakne HR:en listat ut hamnar ett väl arbetat rosévin inte på flaska före februari månad efter skörden.
Nu kan någon invända att det finns år då det går snabbare. Det stämmer. Precis som det stämmer att det finns år som tar ändå längre tid. Och det är mycket ovanligt att ett rosévin på naturlig väg hinner bli klart före utgången av januari. Däremot kan man förstås påskynda processerna. Det finns många processhjälpmedel för detta.
Redan i första skedet då druvorna anländer till vinkällaren kan man arbeta med enzymer och klarningsmedel som påskyndar sedimenteringen före jäsningen och på samma vis kan man sedan påskynda klarningen efter jäsningen och den malolaktiska jäsningen. Enzymer kan i förekommande fall också hjälpa de enklaste aromerna på traven och där kommer det viktigaste hjälpmedlet för snabbvinsproducenten in: jästen.Det talas mycket om vilka underverk jäst kan åstadkomma. På det hela taget är det struntprat. Högkvalitativa viner kan på intet vis göras med hjälp av jäst. Avseende premiumviner gäller bara en sak: bästa möjliga druvor. Däremot kan jästen spela stor roll i ett enkelt vin och då det ligger i sakens natur att ett snabbproducerat rosévin är/blir enkelt kan mycket åstadkommas med rätt jäst.
Det är nu vinmakaren kan välja mellan att dra sitt vin åt grape eller engelska fruktkarameller eller päron eller något annat – ofta arbetar de mer upplysta bland den här typen av producenter med flera olika jäststammar för att få till en ”cocktail”. Syftet är att efterlikna bättre roséviners mer naturliga aromuttryck i form av jordgubbar, smultron, persika, ja kanske rent av i ringa mån en touch citrus och då främst apelsin eller citron. Problemet för den som söker djup och komplexitet är att det inte skapas utrymme för det i ett snabbproducerat rosévin.Nu låter allt det där negativt men det är mer ett konstaterande att det är så här det går till. Fördelen med majoriteten av de där snabbfixade produkterna är att de är ganska trevliga i sin enkelhet och vanligtvis är de relativt billiga. Problem blir det möjligen då den här vintypen dyker upp högre upp i prisklasserna och blir väl mottagna i vinpressen – händer med några roséviner varje år. Så länge slutkonsumenten är nöjd är kanske inte problemet så stort i sig men det är trist då konsumenten kunde fått sig till livs ett lika bra, enkelt vin till ett betydligt lägre pris, alltså ett i vin i den prisklassen ett sådant här snabbvin hör hemma. Faktum är att några så kallade UPR (ultra premium rosé) görs med ganska enkla metoder och som vore de snabbviner. Här gäller det verkligen att kunna känna skillnad på kreti och pleti om man ska ge sig till att betygsätta för de välgjorda UPR-vinerna är en helt annan sak.
Som nämndes igår är det dessvärre så att många har svårt att prova unga roséviner vilket gör att vinerna betygssätt sådana de är i februari eller tidigt i mars utan hänsyn tagen till den enorma utveckling som sker i de långsamt gjorda och därmed sent utvecklade vinerna under vårmånaderna. Förhoppningsvis kommer det där att ändra sig undan för undan allteftersom vi i Sverige blir bättre på rosévin och lär oss både att bedöma dem i unga månader och när de blir äldre och inte minst att se de bra rosévinerna som de matviner de är.