Sin vana trogen skriver Erlend Loe personligt, han tänker i egna banor när han bygger sina meningar, och det gör han här också när han skriver om okultur och gravida. Dessutom och kanske framförallt handlar det om när statsministern Jens flyttar in hos Fvonk, även statsministrar kan bli utbrända, så man kan säga att det är politik också, fast inte, och det handlar om hur svårt det är att bli djurtolk i Norge och om Äppelkvinnan, vänskap och serbiska svordomar och det är ganska småskruvat mest hela tiden och tragiskt. Och kul. Ett problem är att boken skrevs före Utöya och fått anpassas i efterhand, nu fungerar det i alla fall, men den som menar sig velat ha haft en bättre bearbetning av den djupt tragiska händelsen, när den nu ändå så att säga är med, har en poäng. Maad.