Ytterligare en utmärkt bok att läsa för alla, och allra mest alla som nu dras med i de ogenomtänkta missnöjesropen och drömmen om den starke ledaren. Hans Keilson föddes i Tyskland lagom för att se det bruna invadera landet och människornas sinnen. Hur den egentligen destruktiva ideologin föreföll lockande och ofarlig. Inte ens Keilson själv vågade tro att det var så hemskt som det skulle bli.

Själv flydde han till Holland och gick under jorden där. Efter kriget dök han upp igen, började som psykolog så småningom arbeta med traumatiserade barn till dem som dödades i lägren. Före allt hände, 1933, var Keilson den sista judiska debutanten på förlaget S. Fischer med romanen ”Das Leben geht weiter” – något han själv kommenterat med ”precis i tid för att bli förbjuden”. Manuset till ”Vedersakarens död” ska ha legat nedgrävt i en trädgård i Holland mellan 1941 och krigsslutet. När boken gavs ut på engelska 1962 menade Time Magazine att det var en av årets viktigaste böcker. Nu är det Nilssons förlag/Absint som ger ut boken på svenska (här en tidigare recension av Keilsons ”Komedi i moll”).

Vad tycker jag då? Jo, det är, som sagt, en bok alla bör läsa. På gott och ont går texten ibland över i vad som mer liknar en essä och det blir mycket av författarens grubblerier. När Heinrich Detering, professor i litteraturvetenskap, poet och översättare och medlem i Tyska akademien, i ett efterord kommenterar de här passagerna får de nytt liv och betydelse, som tur är. Problemet med de nyss nämnda passagerna är att man skulle vilja bryta ut de viktigaste vittnesmålen om hur det var, hur det var möjligt och hur det kändes och bara göra en skarp, mer lapidarisk text av dessa. En tydlig bild av hur det kunde få ske och hur det var att tillhöra dem som inte längre var önskvärda.

Dramatiska och i boken med viss lättsamhet framställda passager om hur fadern packar en ryggsäck med bland annat tvål och brännvin inför sin avresa med tåget som vi vet ledde till döden, blandas med sådant här (den det handlar om är Hitler, som Keilson hörde tala och som för övrigt aldrig nämns vid namn i boken, inte heller nämns landet, vilket gör att vi lika gärna kan tala om en annan ledare i ett annat land och, inte minst, i en annan tid):

”Nu verkade han säker på sin sak. Därför började han gå till angrepp istället. Med fast övertygelse förkunnade han några sanningar, sanningar av så allmänt slag att var och en måste hålla med, antingen man ville eller inte: Mannen har rätt! Även om ingen där uttalade någon annan sanning eller betvivlade det som just förkunnats, låtsades han som om denne Ingen fanns och var gömd någonstans där i salen. Han hade uppnått sitt mål. De första bifallande ropen skallade. Begynnelsen på hans framgång! Hans mod växte, och han framförde ännu fler, allt modigare sanningar. Detta är sanningar som man först måste fundera över, så befängda tycks de vid första ögonkastet. Men ett korn av sanning finns det nog i dem. De hörde till hans program /…/ Även sättet det framfördes på var djärvt. Återigen gav han sken av att han tog itu med denne Ingen. Han upphöjde honom till vedersakare och inledde en kamp med honom inför allas ögon i salen. Ett fantastiskt påhitt! /…/ Där satt han nu (Ingen). ’Se, där sitter han, hör, vad han säger!’ Och sedan diktade han själv ihop allt som denne Ingen sade/…/ Men han lade alla frågor i munnen på honom, frågor som kom från hans egen hjärna, och då han själv hela tiden hade ordet, även när han enligt utsago lät sin vedersakare komma till tals, lyckades han hålla sina åhörare trollbundna/…/

Han gick till angrepp, kom med anklagelser, förlöjligade, slet sönder, slog till höger och vänster, i blindo, vederlade påståenden som ingen hade påstått och hetsade upp sig något fruktansvärt när han gjorde det. Den andre hade inte längre någon som talade för honom/…/ Han visste bara allt för väl vad han sade och pratade aldrig bredvid mun. När han vrålade, då visste han att han gjorde det. Det hörde till hans program, han hade räknat ut allt i förväg/…/

De övriga gästerna ägnade inte längre talet någon uppmärksamhet. De samtalade och skrattade.”