Tror alla har lätt att acceptera en tids frihetsinskränkning i syfte att bekämpa en pandemi. Sedan är frågan hur långt den som sitter på makten, demokratiskt vald eller inte, går i sina åtgärder. I vissa länder, som Sverige, är de temporära inskränkningarna trots allt hanterbara och det finns i dagsläget inga synbara tecken på att frihetsinskränkningarna kommer bli permanenta, tvärtom. På annat håll finns däremot skäl att tro att en kraftigt utbyggd övervakning av individen och tillfälligt utökad makt för regeringen eller rent av regeringschefen personligen och allmänt hårdare tyglar för medborgarna, har kommit för att stanna. Pandemin har i likhet med alla andra orostider fått de svaga och rädda att ropa på en stark ledare.
Och handen på hjärtat så kan till och med vad som kan tyckas vara små steg vara steg i en farlig riktning också i ett i grundvalarna demokratiskt och fritt land. Som att lägga ut samhällsinformation hos ett utländskt företag, som om skandalen med Transportstyrelsen aldrig inträffat och vi inget lärt av den. Eller tro att ett repressivt samhällsbygge efter de första pyrrhussegrarna med minskad kriminalitet och otrygghet på sikt blir något annat än just repressivt och att det skapar sin egna nomenklatura, frodiga mylla för angiveri och ganska snart åter ökande otrygghet.
Det kan lätt bli fel och det kan lätt bli så att någon får för sig att de hårdare tagen är något som är mer värt än medborgarens personliga frihet även då pandemin blåst över.
Dagen jag kom hemsläpande med mattan – tur huset har hiss! – kunde jag inte hitta Västergök i lägenheten. Han hade lagt fler prylar i mitt rum och gjort sig av med det mesta av mina tillhörigheter. När jag rusade ut på balkongen för att se om karln möjligen bara slängt ut grejerna där, stod inhysingen och väntade. ”Vad bra att du kom,” sa han, ”då ska jag bara kasta ut dig också så är allt klart”.